Det är säkert första gången jag kom hem utan en enda grön växt från vårmässan i Helsingfors 😀
I stället hade jag Inge Lööks härliga postkort med de gamla glada gummorna i bagaget. Dessutom blev det en ny klänning, en väska (nu måste den gamla slitna ut), ett par veckotidningar och en liten handduk till toaletten. Vårmässan har ju nämligen också sin inredningsavdelning (fullständigt farlig för en som mig)… och lite plagg ävenså.
Den största investeringen blev ändå en sadelstol, eller en sadelsits som jag hoppas att min rygg tackar mig för.
Svårt att fotografera svart på svart, därför tog jag broschyren med.Man blir så glad av Inge Lööks härliga gummor ❤Men det fanns förstår massor av blommor, växter, blomlökar och olika blomsterarrangemang på mässan 🙂
Kollade i går olika inställningar på mobiltelefonens kamera. Mina hyacinter är tacksamma fotograferingsobjekt.
Det blev förhandsröstning i dag i samband med många andra ärenden då en väninna var vänlig och skjutsade mig runt halva stan.
Solen lyser från en klarblå himmel, det är ungefär +9 grader, fåglarna kvittrar i högan sky. Bästa tiden på året!
I går firade vi ett pris en kollega hade fått i sitt jobb som it-lärare vid ett institut. Hon är också medarbetare på Nya Östis. Grattis Inge och tack för den syrliga citronkladdkakan med kola!
Bland en massa gamla fjolårslöv har krokusarna kämpat sig upp på vallen vid busstationen.
Jag hoppade på cykeln strax före klockan tio i morse. Tog mig till busstationen där resebyrån som arrangerar Nya Östis läsarresa var på Lovisabesök. IngSva gör sina årliga besök här och på andra orter, för att berätta om sitt reseutbud överlag. Nu hade bolaget också köpt en ny buss som visades upp.
Niclas Ingves framför den nya bussen.
Jag behövde få tankarna bort från en hemsk mardröm som jag hade i natt 😱 I den blev jag levande begravd. Den klaustrofobiska känslan fanns kvar långt över en halvtimme då jag vaknade vid femtiden. Jag kunde inte ens sluta ögonen utan att känslan återvände. Allt var mörkt i gropen, någon skyfflade mull över mig… att inte kunna röra en fena, men veta att personen som begravde mig ändå hade sett till att jag skulle få luft för att tvingas ligga där och bara tyna bort…
Tänk att känslan av drömmar kan hänga kvar så länge… Det gör ju inget om man drömt något härligt… men det här var verkligen en förfärlig dröm.
Dagen fortsatte ändå i trevliga tecken då ett brev från Sverige nådde mig. Det hade varit på väg en lite längre tid då adressen på kuvertet var fel, men i lilla Lovisa hittar man mig ändå så posten ska ha tack för det.
Och tack till bloggaren BP ❤ Jag blev överraskad och mycket glad för häftet och klistermärkena som hon sände, både som uppmuntran och tack för att jag varit länge med i utmaningen Skyltsöndagsom hon förvaltar.
… för att det är ljust så tidigt om morgnarna och ljust länge om kvällarna.
… glad för solen som lyser på en blå himmel.
… glad för att det finns struvor i affären fastän det är fyra veckor till första maj 🙂
… för att jag har mitt pussel som skingrar tankarna, för att jag har ett jobb som jag tycker otroligt mycket om och som fortfarande lär mig nya saker varje dag
Mina bloggtexter de senaste dagarna kanske har signalerat att jag haft bråttom och mycket att göra. Jobb på dagarna, möten på kvällarna. Och visst är det så. Men då man får hålla på med saker man tycker om, då blir det inte stressigt.
Om arbetet och andra åtaganden börjar kännas olustiga, då måste man tänka om, bryta mönster, varva ner.
Förhandsvalet har börjat i Finlands riksdagsval. Egentliga valdagen är söndagen den 14 april. Jag får se när jag röstar, kanske vore bäst att göra det redan nu, men det känns lite festligare på den egentliga dagen.
Många planscher är rätt intetsägande och ställningarna är fula. Men det är tack och lov inte avgörande saker sist och slutligen 😀
Dagarna rusar som snälltåg, det har varit otroligt mycket att planera och stå i med för morgondagens tidning. Telefonerna (jag har två) har gått heta. Jag hoppas på en lugnare fredag och att resan till vårmässan i Helsingfors på lördag blir fin 🙂
Med klarblå himmel och blåsten som river i trädkronorna, och gatudammet som yr.
Men då jag äntligen hittade hyacinter, som är mer än bara en julblomma, blev jag glad. Gula hyacinter, det är vår!
Många växter har flyttat in hos mig denna vår ❤
I dag hade jag också nöjet att få hur ett av våra stora nya skolbyggen avancerar i Lovisa. Lovisavikens skola, ett svenskspråkigt högstadium, ska vara inflyttningsklart i januari 2020. Då slipper eleverna studera i baracker såsom de gjort de senaste åren.
Västen kändes för liten och hjälmen för stor. Betyder det att jag har för stor överkropp och för litet huvud? 😀
Here we go! Foto: Mia Heijnsbroek-Wirén
Och så utvecklade vi med stadsdirektören ett litet aprilskämt till Nya Östis Facebookgrupp. Skämt ska vara roliga, inte elaka. Dessutom ska aprilskämten vara sådana att alla har en chans att förstå att det som skrivs inte är sant.
Det är alltså april månad och i morgon får ni se månadens bild från Muminkalendern.
På en kort promenad med en väninna. Djupa samtal över en mudcake med vaniljglass och några glas vin.
Så kan en värdefull söndagskväll se ut.
En LITEN skål med popcorn satt bra som motvikt till det söta!
Och så fick jag en liten gåva från Bulgarien. En tvål som jag kan använda i klädskåpet om jag inte vill låta den löddra bort. Den doftar underbart av rosor, av vilka det lär finnas massor av i dalar i Bulgarien. Såsom gammaldags rosor, eller rosenbuskar, doftar hos oss. Underbart ❤ Tack Dimi!
… jag ser mig i spegeln. Men jag bryr mig inte så mycket om dem.
Någon rynka här och där, mungiporna börjar peka nedåt då man blir äldre, hur glad i sinnet man än är 😀
Gäddhäng, det vill säga slapp överarmsmuskulatur. Åderbråck, smala fintrådiga men ändå bråck.
… då jag stiger upp om morgnarna är jag ibland styv i lederna, men man kommer väl igång som en gammal dieselmotor? Host, host.
Jag tycker inte att man ska behöva göra något för att dölja ålderstecken eller åldersringar av olika slag. Det är naturligt att människan åldras.
Det här är mitt hem och här ska nog bara jag bo. Om jag någon gång hittar en fin särbo är det bara ett stort plus. Växten längst framme till höger är nyaste tillskottet i familjen 🙂
Såg i går på dokumentären om Josefin Nilssons liv i Sveriges tv. Mycket sorgligt öde men hennes minne hedrades på ett vackert sätt inte minst av alla de otaliga vänner hon hade.
Jag blev ju också för drygt trettio år sedan misshandlad och kallad allt möjligt från hora till fet kossa (jag var inte ens fet då)… så igenkänningsfaktorn var hög.
Jag tog mig tack och lov fort ut ur det destruktiva förhållandet.
Utan de hemska upplevelserna vill jag ändå inte vara, inte ens fastän de en gång ledde till att jag skar mig i handleden, inte djupt med jag rispade ändå… Det var ett slags rop på hjälp. Gjorde även annat för att väcka uppmärksamhet om att jag mådde dåligt just då.
Att jag tog mig genom allt det där, och även en svår skilsmässa 2014, har gjort att jag vuxit mycket som människa.
I går sade en nära och kär person, som känner mig väl, att jag är en stark kvinna med egen vilja. Det kanske är därför män har svårt för att närma sig mig. Alla män vill inte ha starka kvinnor.
Ryktet har gått 😀
Det är hon som visar var dörren finns om du säger fula saker till henne eller om du ställer krav på att hon ska vara en traditionell kvinna som står vi spisen och gör mat och håller truten då gubben har viktiga saker på gång med sina polare.
Det är hon som dricker vin på en måndag om hon så vill, hon som vissa dagar jobbar mycket, hon som bloggar om sitt liv – ja, det är hon som gör som hon vill.
Därför är det nog bara starka män som är trygga i sig själva som kan få plats i hennes liv ❤
Hon bits ändå inte och hon har ett stort hjärta, så även om du inte är en jättestark och modig man vågar du nog ta risken att bekanta dig med henne 😉
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 