Övrigt

Kvällsvy från igår

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
Det grävs en hel del i den här staden. Omfattande rörsaneringsprojekt. Här i korsningen av Drottninggatan och Östra Tullgatan. Har hållit på flera månader och några månader till lär det ta.

Jag hörde att kartorna som visar var avlopp och el-ledningar och annat går under jorden inte alltid stämmer överens med verkligheten. Det gör jobbet både långsamt och farligt för dem som ska utföra det. Då känns det inte tacksamt om nån gammal gubbe står och hötter med näven och skriker att jobbet går för långsamt och blir dyrt. ”Gräv själv surgubbe” skulle jag ha lust att säga då. Så skulle vi få se hur fort det skulle gå…

I dag är det innebandymatch i Sjundeå. Har tänkt åka dit för att heja på Tor 💙💛

I torsdags såg jag på svenska hockeygalan i Tv. Rördes till tårar då ALS-drabbade Börje Salming leddes in av sin familj på scenen för att ta emot hyllningar och pris 😢😍🏆🙏

Fem en fredag, och svar till Orsakullan

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Orsakullans novemberutmaning för dagen är: ”En bortappad…” och om vi ska fylla i fortsättningen, så skriver jag ”… telefon, vore katastrof!”.

Kan låta som värsta i-landsproblemet, och är ju egentligen det. Utan telefonen är vi helt i blåsten. Det ska vara tvåstegs- och trestegsverifieringar överallt numera och koderna duggar tätt till telefonen.

Senast i dag bad Microsoft oss som använder Outlook i jobbet ladda ner en app för autentisering och sedan skulle också en QR-kod skannas. Horribelt, säger jag fastän jag inte är tekniskt bortkommen. Det är för allas säkerhet, säger någon förstås då och ja, det är det. Men därför, en sådan mardröm det skulle vara att tappa telefonen, eller om den går sönder, eller blir stulen 😱

Hade inga andra foton att ta till, så jag öppnade balkongdörren och förevigade pelargonerna som står sig fina fortfarande. Den 18 november!

Och så övergår jag till Elisamatildas utmaning, Fem en fredag, Inflation.

Vad har det blivit för mycket av hemma?
– Olika osorterade högar av papper, en del kläder och andra saker. Vill åter få ordning på allt.

Vad skulle du gott kunna göra av med?
– Vissa plagg och annat som samlats i skåp.

Vad har tillkommit i ditt hem som inte passar in?
– Finns inget sånt just nu.

Vad har du lagt mest pengar på i år?
– Hyra för bostaden.

Vad har mest ökat i pris som du vanligtvis köper?
– Jag har ganska dålig koll på vad saker kostar, men bensinen är väl dyrare nu än för ett år sedan.

Fick pysselinspiration

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

Jag gillar att då och då köpa glassiga magasin. Jag läser dem långsamt, tycker om att känna det glansiga pappret.

I den här tidningen finns massor av bra pysseltips. En del är avancerade och sådana som passar dig som virkar, stickar eller som är bra på att baka. Andra är enkla och går snabbt att fixa till.

Jag har inspiration att förverkliga ett eller ett par av tipsen. Ska se om jag får det gjort under någon dag då jag har ledigt från tidningsjobbet.

Min blogg är ju reklamfri och jag brukar då och då säga att sånt här inte sker i samarbete med till exempel Allers. Jag har köpt tidningen själv och jag får inte en cent betalt för något överhuvudtaget som jag skriver här.

Något som är bra med mörkret

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Jag tycker det är trist då det är så mörkt mest hela tiden. Blir kanske inte direkt deppad… promenaderna piggar nog upp mig trots allt. Men ändå. Hösten och vintern är inte riktigt mina årstider.

Då gäller det att se ens NÅT positivt med mörkret.

Vi har en vacker kyrka som lyser så fint i mörkret.

Men jag tänkte också då jag klädde på mig före promenaden. Vem ser hur jag ser ut?
Hade dubbla byxor i dag då det var nästan minusgrader. Ett av de båda paren var korta sommarbyxor som slutade ovanför vristen. Under dem hade jag leggings. Raggsockor i promenadskorna. Blå jacka, rostfärgad scarf för att hålla luvan tätt runt huvet. Reflexband runt armar och runt ena vristen.

Klädd på detta sätt går jag inte in i en affär. Men vem bryr sig då jag är ensam ute på promenad och det är mörkt som i en säck på många platser. Väljer förstås nog för det mesta upplysta leder, men ingen känner igen mig ändå 🙂 Jag möter inte ens många andra som går. De flesta cyklar eller åker bil.

Inte de bästa bilderna

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer
Bilderna från den här kvällens promenad blev inte bra. Jag var tydligen ostadig på handen?
Men den här arkitekturen av ett hus på Drottninggatan gillar jag.
Bilden på sjukhuset vid Östra Tullgatan blev inte heller bra. Ser spökligt ut.

Och nej, nej. Jag försökte undvika att dubbelhakan skulle synas och jag försökte le… men jag är ju helt onaturlig 🤣 Inte fotografens fel. Och blommorna syns ju inte då jag lyfter diplomet framför buketten 🙂
Jag ser ju rentav mallig ut, och det var INTE meningen. Jag är glad och tacksam men inte en mallgroda 🙂

Jag har fått många gratulationer via Facebook, men till saken hör – och det nämnde jag även i inlägget där – att Årets Företagare är Loviisalaiset Yritykset, alltså alla företag i Lovisa som är medlemmar i föreningen Lovisa Företagare. Under Loviisalaiset Yritykset står det Carita Liljendahls mediabyrå. Det är mitt företag, som i år fyllde sex år. Jag har sedan sommaren 2016 sålt olika tjänster i form av artiklar, fotografier, översättningar m.m. till andra företag och till föreningar. Nu säljer jag i huvudsak mina tjänster till Understödsföreningen för Nya Östis.

Fars dag med besök på kyrkogården

~ Carita Liljendahl ~ 38 kommentarer
Ganska många tända ljus på gamla kyrkogården, fastän det inte syns så bra på bilden. Det är fars dag i Finland i dag. Min pappa har varit borta sedan 9.4.1978, en dag som för alltid är etsad i mitt minne. Pappa bestämde sig då för att han inte orkade leva längre. Jag skulle fylla 16 år följande månad.

Självmord blir trauman som många personer bär med sig sitt liv ut. De formar generationer av människor. Så många som har drabbats på olika sätt, och ändå upplever jag att det här är något vi fortfarande håller tyst om. Kanske det på något sätt är förenat med skam.

Alla har sina orsaker att inte prata om nära och kära som fattat beslutet om att ta sitt liv, och det får vi acceptera och respektera. Alla har sitt personliga sätt att sörja och bearbeta sorgen. Så ska det få vara.

Jag har valt att tala om det här alltid då det är möjligt. Men jag möter ju också människor som inte vill ta del av andras erfarenheter på detta plan. Då får jag förstå det och hålla tyst.

Sedan finns det tack och lov även människor som stöttar och som gärna sätter ord på sina känslor. Vare sig de upplevt det hemska själv eller inte, men som på något sätt ändå varit med om det som för alltid lämnar spår i vårt innersta. Det finns ju så många frågor vi aldrig får svar på. Men man lär sig leva även med dem.

Pappa ❤ Du är älskad och mycket saknad ❤ Du och mamma gav mig mitt liv, och jag är tacksam för de femton år jag fick tillsammans med dig. Vi ses nån gång igen, nånstans.

Från bank till kyrktorg

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

I dag har jag förhandsröstat i församlingsvalet. Här fanns för länge sedan Sparbanken för Östra Nyland, i ett vackert stenhus som sedermera revs, tyvärr. Bankhus blev det sedan ändå av det här som av vissa kallas ”squash-hallen”. Och då Aktia-banken försvann från stan flyttade församlingen hit och nu heter platsen Kyrktorget.

Hittills 2700 steg i dag då jag gick till och från massagen, och en kort promenad till blir det ännu ikväll till och från en krog. Måste ju tanka in lite kalorier också 😀

Annars tänker jag ibland att det måtte vara trist att läsa denna blogg 🙄 Inget rafflande kärleksliv att rapportera om. Inläggen handlar om promenader och jobb…
Frågan infinner sig. Är det många 60-åringar som har ett rafflande kärleksliv? Är jag udda på nåt sätt? 😱😂
Och hur ska jag kunna träffa någon ny kärlek då jag jobbar så mycket? Vem orkar se på mig som vecka efter vecka sitter vid datorn och ger järnet för att en lokaltidning ska komma ut? Snudd på arbetsnarkomani.

En hälsoblogg skulle det här heller inte bli, så jag ska fortsätta lyfta fram mina ohälsosamma vanor också.

Ni är många som läser, det ser jag genom statistiken. Tacksamt många kommenterar också. Många av er har jag aldrig träffat IRL, men ni är jättefina vänner ändå ❤

Så även om jag ibland undrar, ska jag fortsätta blogga är svaret rätt självklart: Klart jag ska! Till mångens glädje och kanske till någons förtret 🤣

Fem en fredag, MÖRKER

~ Carita Liljendahl ~ 38 kommentarer

Temat hos Elisamatilda denna fredag är mörker. Och visst är det mörkt ute mest hela tiden nu. I dag vaknade jag till ytterligare en grå och regnig dag. Men sådär överlag har jag nu den här hösten, då jag börjat promenera varje dag (hållit på sedan den första oktober), tyckt att det är bättre så här ändå. Snö och kyla och halka gör ju promenaderna lite krångligare.

Har inte fått mina Ice bugs ännu, väntar på att sportaffären ska höra av sig då skorna jag beställde har kommit.

Den här bilden tog jag på min promenad igår. Den passar ju bra i mörker-temat.

Vad tycker du om att vrida klockan åt det ena eller andra hållet?
– Jag tycker det är onödigt. Vi kunde ha normaltid året om.

Vad innebär mörkret för dig?
– Ju äldre jag blir, desto tyngre på något sätt. Försöker lätta upp det med mjuka lampsken och levande ljus.

Har den här hösten varit mörk eller ljus för dig?
– Ljus om jag ser till mående, och så där allmänt sätt odlar jag tacksamhet bland annat för att vi inte har krig i vårt land. Mörk har hösten varit för att den är en dyster årstid med bara några få ljusa timmar.

När famlade du senast i mörker?
– Jag gör det ibland om jag behöver på toa mitt i natten.

Av vilken anledning var du senast uppe mitt i natten?
– Jag fick inte sömn natten mot i dag så jag började lyssna på Radio Extrems maratonsändning Näsdagen till ära. Sedan förivrade jag mig och sa att jag donerar femtio euro till insamlingen om programledarna ringer upp mig, och det gjorde dom 🤣💪 Så där satt jag i direktsändning per telefon halv två på natten.

Första jultårtan och annat ditt & datt

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

Ni som följer min blogg vet att jag revolterar och köper en adventskalender redan i oktober eftersom de kommer ut i affärerna då. Sedan öppnar jag luckorna 1–24 november. Nu har jultårtorna, som vi kallar dem i Finland, börjat säljas så då är det dags att äta den första.

Pusslet blev klart i tisdags. Jag har alltid sagt att ingen annan får komma och stöka till det då jag pusslar. Men nu hade jag en kompis hos mig, som brukar hjälpa med olika praktiska saker, och vi satte som teamwork de sista sextio bitarna.

Då det ofta blir fler bilder fotograferade än publicerade i mina ”Aktiv året om”-inlägg så lägger jag ut dem efteråt. Särskilt speciella är ju bilderna inte. Grådaskig november i en småstad. Men kanske min blogg efter tretton år utgör något slag av dokumentation av vardagslivet här ändå.
Samma grådaskiga dag (igår den 9.11.2022), Alexandersgatan fotograferad åt andra hållet.