Det kan vara viktigt att ibland tänka på sig själv. Att först ge sig tid att gå till frissan. Borde ha gått för två veckor sedan, men bättre sent än aldrig. Och efter det att gå till Bistro Kronan och köpa en paj och till efterrätt en liten bakelse. Tog dem hem för att kunna äta här i lugn och ro lite senare på dagen.
Tänkvärt också att försöka planera dagarna så att där finns luft i kalendern, så att eventuella förskjutningar, förseningar och andra överraskningar inte skapar stress. Hela livet håller jag på mig att lära mig prioritera, delegera, skippa. Jag har ju så länge varit den duktiga flickan.
När jag ser hur mycket gratisreklam jag får och som jag direkt slänger i pappersinsamlingen, tänker ni kanske ”Varför sätter hon inte en lapp på dörren med nej-tack till sådan”? Jo, det skulle hon annars mer än gärna göra men då det finns några enstaka gratistidningar som hon VILL ha. Tyvärr är ändå 90 procent sånt som hon inte vill ha…
Går till pappersåtervinning direkt. Tillsammans med papperstidningar som jag har läst förstås, men det finns så mycket gratisreklam jag inte vill ha! Jag vill läsa reklamerna/annonserna i de tidningar jag prenumererar på.
Bilden taget i ett varuhus i Lovisa den sjunde oktober. God jul! Och adventskalendrar med choklad fanns det också. I fjol köpte jag en den här tiden och åt i protest upp innehållet dag för dag redan i oktober.
Jag har bestämt att Daniel Craig är skyldig att göra en specialuppföljning som James Bond, tillägnad bara och endast mig. Filmen ska heta No time to cry.
Jag vill inte avslöja något om handlingen i No time to die här. Det ska man ju inte göra i recensioner av filmer heller. Och det här är definitivt ingen filmrecension.
Men jag gav mig själv lite ledighet igår på eftermiddagen. Jag trodde jag skulle få sitta ensam i salongen, för vem kommer och tittar på en film klockan 15 en måndagseftermiddag i lilla Lovisa? Men tji fick jag. Tvingades dela Daniel med minst femtio andra personer! Filmen har redan gått långt över en vecka här men fulla och halvfulla salonger tycks den dra ändå. Fint!
Ja, vad ska jag skriva? Två och en halv timme lång är filmen. Stundvis brutal och med mycket action. Jag hoppade högt i bänken flera gånger. Jag blir alltid lika skrämd då det varit tyst en stund och sedan smäller det 🤣
Sorgligt och vemodigt var det också, inte minst för att det var Craigs sista rulle som James Bond. Men här fanns allt som ska finnas i en Bond-film. Spänning och kärlek, och faktiskt också flera fantastiska manicker som räddade Bond ur kinkiga situationer. Biljakter, motorcyklar, helikoptrar. Korta on-liners, den fina och torra brittiska humorn som jag älskar. Att Bond sa så mycket mer än i många tidigare Bond-filmer sammanlagt och så mycket om sina känslor – kan någon som jag älska något mer än det ❤ ?
Kort sagt, en ruskigt bra film med många bra skådespelare!
Känner att jobbpressen lättat något. Det är ju bara så att ibland har vi väldigt mycket omkring oss. Då är det viktigt att själv kunna sätta gränser och ännu viktigare just därför att vi är många som jobbar hemifrån, hela tiden på distans. Då är man rätt ensam. Därmed inte sagt att ingen arbetsgemenskap finns, men det finns ingen som direkt ser dig och hur du låter dig slukas helt av jobbet.
En detaljstudie från nyaste pusslet. Comicserien gäller fortfarande, men detta är inte Jan van Haasteren. Har dock ännu ett nytt av honom på lager 😀Pusslen får mig att koppla av, rejält. Så därför fortsätter jag med dem så länge det känns meningsfullt.Och här en närstudie av pusslet som blev klart förra veckan.
Nu känns det som att pusslet med det där ”hemliga projektet” också börjar bli klart. I lördags jobbade jag och en kollega fem timmar för att få presentationen klar. Ännu återstår en del finlir, men snart, snart ska allt vara klart.
Livet är ett pussel. Ibland faller bitarna på plats hur lätt som helst. Ibland får vi leta efter bitarna som saknas. Någon gång kan en bit försvinna och då är det definitivt något som fattas oss, men det går att leva vidare även efter det ❤
Såsom ur förra inlägget framgick knäppte vi en del bilder till tidningens arkiv på den här platsen i torsdags. I Lovisa finns ett kärnkraftverk som ligger på Hästholmen och som drivs av bolaget Fortum.
En miljökonsekvensbedömning är under arbete med tanke på förlängt tillstånd för drift. Då den första enheten av två började användas var jag femton år gammal. Bygget hade ju ändå pågått många år innan. Jag minns att jag var lite orolig då eftersom det talades mycket om evakueringsplaner, det vill säga hur befolkningen skulle gå till väga om en olycka skedde. Jag såg mig hoppa på en buss vid torget med få ägodelar i en kappsäck. För det var med buss vi skulle evakueras på den tiden.
Allt har gått bra under alla de år kraftverket funnits. Otaliga är de personer ur bekantskapskretsen som jobbar och som har jobbat där. Otaliga är också de spaltmillimetrar vi journalister skrivit om kraftverket.
Jag hoppas att det välskötta verket får tilläggstid. Alla gillar inte kärnkraft, men jag har inget emot den.
Den här bilden tog jag i torsdags i närheten av kärnkraftverket i Lovisa då vi hade en liten fotosession för Nya Östis där. Det är en holme som inte ligger långt från kraftverket. Jag gillar kontrasterna, solen som inte direkt syns på bilden, molnen, och den kalla blåsten som är svår att förmedla i ett foto.
Bilden får symbolisera de spännande dagar jag har framför mig.
Över ett och ett halvt år har jag försökt hålla ett stundande projekt helt för mig själv. Jag har vågat involvera endast några få personer i skeendena och idag ska de sista förberedelserna göras.
Jag är nu så pass nära målet att jag vågar säga att jag efter den 15 oktober här på bloggen kan berätta vad det handlar om. Det är något jag känner stor stolthet över.
Varför detta hemlighetsmakeri?
Jo… för att jag genom åren lärt mig att sådant jag ser fram emot, ofta ivrigt som ett litet barn – kan sabbas av utomstående som inte delar min entusiasm.
I love leaves! Jag älskar löv 🍁🍂 Stora färggranna mattor av löv som prasslar under fötterna. Helst av alla skulle jag vilja slänga mig raklång på marken och sprattla runt. Eller som i barndomen, hoppa i stora lövhögar.
Men hade jag lagt mig här i parken skulle kanske någon ha ringt efter personer i vita rockar. Och sagt att chefredaktören har flippat ur helt 🤣
Ska snart städa lite på balkongen, jag hoppas jag har tid och ork för det på söndag. I dag kom nämligen den stora tröttheten över mig. Inte konstigt alls då jag jobbat nästan två veckor i ett sträck, utan någon längre ledighet.
Luktärterna har snart gjort sitt så de åker ut. Men pelargonerna är ännu otroligt fina och en gräsväxt likaså. Eken Lukas blad börjar gulna, men det är ju naturligt till hösten så han får stå kvar och så ser vi om han återhämtar sig på våren ❤
Ljung hör hösten till, så igår köpte jag den växt som syns på bilden.
Snart väntar nittio minuters massage. Behöver den och även annars massören Bettans omsorg.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 