För ett år sedan…

… den 16 juni 2016, satt jag hemma i soffan med skenande puls. Tusen tankar virvlade i mitt huvud, den mest centrala var ”vad har jag gjort?!”

Några minuter tidigare hade jag suttit vid datorn, skrivit ett mejl till mina chefer och sagt upp mig från en fastanställning som jag hade haft i nästan 29 år. Jag hade också tryckt på SÄND-knappen.

Det fanns ingen återvändo. Därför hade jag hjärtklappning.

Ett sådant underverk, inte sant?

Den dagen tröstade jag mig med att jag klarar mig på mina besparingar ett halvår om jag inte får ett enda jobb, inte minsta lilla inkomst i frilansföretaget jag hade startat.

I dag har ett år gått, besparingarna har krympt, men inte farligt mycket. Jag vågar fortfarande lita på att livet bär.

Och det är viktigt för mig att understryka att det inte var något fel på min förra arbetsplats. Jag hade också många fina kollegor där som önskade mig lycka till i framtiden.

En annan av naturens skönheter i Kungsdammens trädgårdsoas.

2016 var den där sommaren då jag hade bestämt mig för att själv ta kommandot över mitt liv. Två år hade då gått efter det chockerande beskedet att min man ville lämna mig efter nästan sjutton gemensamma år.

Sommaren 2016 skulle jag alltså lyssna till mitt hjärta, och ett av de största och svåraste besluten det året var just det att jag sade upp mig. Jag ville jobba i och för Lovisa, med ultralokala grejer. Regiontidningen var en toppenprodukt, men inte min grej.

I dag är min månatliga inkomst osäker. Överlag är mycket i mitt liv just det, osäkert. Men det är en känsla man kan lära sig leva med. Ibland är jag liten, osäker, modstulen och låg i sinnet – ibland vet jag precis vad jag kan, jag är full av visioner och flyger på moln i en himmel där inget kan knäcka mig.

Jag vill fortsätta våga ta nya modiga steg. Inte låta någon eller något begränsa mig.

Tankar en arla julmorgon

Julkrubba hos vänner i Västerås.
Julkrubba hos vänner i Västerås.

Människor känner sig ofta stressade och otillräckliga inför jul.
De frågar sig varför tiden aldrig räcker till för just det de själva önskar göra.

Känns det så? Då kan vara lönt att ställa frågan – vad är det som hindrar mig från att uppfylla mina drömmar? Varför kan jag inte leva som jag vill?”

Det är vi själva som sitter inne med svaren.
Och det är inte något fult att vara lite självisk, om det bara sker ibland.

Då en människa genomgår en kris, det kan vara allt från en anhörigs plötsliga död till en svår sjukdom som drabbar en själv eller en närstående. Då kommer så småningom frågorna om vad som är viktigt i livet på riktigt.
I mitt fall handlade krisen om en ofrivillig skilsmässa som det tog över två år att komma över.

Kriser behöver bearbetas och processer kräver tid. Men under den här tiden föds vanligtvis något nytt. Livet som fortsätter blir inte som förut, det blir annorlunda men det kan bli bra ändå.

Jag försökte lära mig se varje dag som ett oskrivet blad. Den var full av möjligheter, om jag bara ville se dem.
Jag övar mig också kontinuerligt på att leva i nuet. Det kräver en särskild koncentration.

Det går att vinna små segrar varje dag. Att nå små mål som man har satt upp.
Men då gäller det också att inte vara för sträng mot sig själv.

Min lilla julgåva till alla som läser min blogg är Carolas tolkning av Himlen i min famn, klicka på sångtexten så spelas den upp.

Vem har tänt en stjärna som speglas i ditt öga?…
Himmeldiamanten över staden Betlehem.
Är du en av tusen små, är du han dom väntar på?…