… den 16 juni 2016, satt jag hemma i soffan med skenande puls. Tusen tankar virvlade i mitt huvud, den mest centrala var ”vad har jag gjort?!”
Några minuter tidigare hade jag suttit vid datorn, skrivit ett mejl till mina chefer och sagt upp mig från en fastanställning som jag hade haft i nästan 29 år. Jag hade också tryckt på SÄND-knappen.
Det fanns ingen återvändo. Därför hade jag hjärtklappning.
Den dagen tröstade jag mig med att jag klarar mig på mina besparingar ett halvår om jag inte får ett enda jobb, inte minsta lilla inkomst i frilansföretaget jag hade startat.
I dag har ett år gått, besparingarna har krympt, men inte farligt mycket. Jag vågar fortfarande lita på att livet bär.
Och det är viktigt för mig att understryka att det inte var något fel på min förra arbetsplats. Jag hade också många fina kollegor där som önskade mig lycka till i framtiden.
2016 var den där sommaren då jag hade bestämt mig för att själv ta kommandot över mitt liv. Två år hade då gått efter det chockerande beskedet att min man ville lämna mig efter nästan sjutton gemensamma år.
Sommaren 2016 skulle jag alltså lyssna till mitt hjärta, och ett av de största och svåraste besluten det året var just det att jag sade upp mig. Jag ville jobba i och för Lovisa, med ultralokala grejer. Regiontidningen var en toppenprodukt, men inte min grej.
I dag är min månatliga inkomst osäker. Överlag är mycket i mitt liv just det, osäkert. Men det är en känsla man kan lära sig leva med. Ibland är jag liten, osäker, modstulen och låg i sinnet – ibland vet jag precis vad jag kan, jag är full av visioner och flyger på moln i en himmel där inget kan knäcka mig.
Jag vill fortsätta våga ta nya modiga steg. Inte låta någon eller något begränsa mig.
