Den somriga inramningen gör det här fönstret extra fint.
Ytterligare ett fint fönster från Postbacken i Illby där vi var och såg en fars i söndags.
Nu har det för övrigt hänt så mycket på mindre än tolv timmar i mitt liv att jag inte hinner återge allt här just nu.
Blev utskälld i går av en person som inte tycker om att jag är öppen om mitt liv på bloggen. Och ändå har ju majoriteten av inläggen handlat om mig och mina vänner och vad vi gjort under sommaren.
OBS! Personen som gav mig en avhyvling är INTE min ex-make, inte heller kvinnan han är tillsammans med. Hon har inte bråkat med mig – kort sagt, vi har ingen kontakt och bägge mår säkert bäst så. Jag unnar henne all lycka och framgång. Över ett år har gått sedan den smärtsamma skilsmässan, terapin har hjälpt mig och jag går vidare i livet.
Att jag sedan då och då, ytterst sporadiskt, berättar om mina känslor – det har jag all rätt att göra. Jag skriver inte elakt om någon, jag vill bara få ut det som gör ont inom mig och kanske samtidigt hjälpa andra i samma situation.
Den andra grejen som hänt inom de senaste tolv timmarna är bara positiv. Mer än så säger jag inte nu, för så fort jag är glad över något brukar saker och ting skita sig…
… kan man inte uppskatta de stunder man har roligt.
I dag har varit en sådan där dag då jag mest suttit inne och hört hur regnet smattrat allt hårdare mot plåttaket. Först fick vädret mig att städa, dammsög till och med skåp 🙂
Sedan började jag titta på sista-minuten-resor för visst vill jag ha sol och värme och upplevelser på sommarlovet. Men alla andra har tydligen tänkt samma sak för det fanns inga intressanta resor kvar.
Har hittat ett beroendeframkallande spel som är idealiskt att fördriva tiden med under regniga dagar.
Slutligen tittade solen fram i alla fall. Klockan hade hunnit bli halv sex då.
Hade fått en kommentar här på bloggen av en kille/man som påstår att jag känner honom – men jag vet inte vem han är. Han skrev att han inte var nykter då han plitade ner sina ord, så därför publicerar jag dem inte. Det var inget fräckt eller sexistiskt, men kändes olustigt ändå. Bland annat skrev han ”Ta en bisi som passar dej men ids int skriva hit om de. Int vill nån bisi vara med på nåns blogg”.
… jag måste nog bara säga att jag inte har nån sådan brådska med nya män att jag vill ta nån åt mig, men vem han nu än i framtiden är så måste han ha ryggrad nog att vara med på min blogg. Herregud, inte vill jag ha någon som skäms över mig och min blogg! 🙂
Den här bloggen handlar väldigt långt om mitt liv. Min vardag med alla upp- och nedförsbackar som hör därtill.
Sedan juni 2014 har jag skrivit rätt mycket om hur det kändes att bli övergiven efter sexton års äktenskap. Stundvis mådde jag riktigt dåligt. Jag försökte berätta hur det kändes och varför.
Med tiden blev inläggen mindre ledsna, helt enkelt för att jag själv blev både starkare och gladare. Livet är mycket positivare i dag än för ett knappt år sedan, och jag kan tänka mig att många tycker att det nu är dags att fokusera endast på det positiva.
Men skriver jag inget om ”eländet” i mitt liv är den här bloggen inte ärlig.
Från den här hyllan i K-Supermarket hade jag velat köpa alla blommor!
Om jag hade haft möjlighet att få med mig alla de här blommorna från affären och om jag hade kunnat dela ut dem alla på en och samma dag, så är ni många som hade fått blommor. Jag tror att ni alla som varit med på min lilla helvetiska resa och som stöttat mig känner igen er. Vare sig ni gjort det i verkliga livet, via Facebook eller bloggen. Så de här blommorna är till er ❤
Bara två ögon och en ledsen mun fattas från den här moppen. Då hade den beskrivit hur jag kände mig i går.
För ni ska veta att det ännu finns dagar då jag känner mig som den här moppen.
Till först av allt måste jag ändå förtydliga att min ex-make inte är den skyldige då jag berättar vad som senast gjorde mig ledsen.
Via FB fick jag häromdagen ett meddelande som i sin korthet lät så här: Jag har inte i denna dag hört ett enda positivt ord om dej. Tänk på det. Inte ett enda.
Jag har också fått höra att jag inte ska tro att jag har några riktiga vänner. Sådana får man inte via bloggar.
Eller att de flesta lär ha tröttnat på mitt skilsmässopladder och helst vill springa sin kos då de ser mig.
Jag vore väl inte en människa om jag inte blev ledsen för de här påhoppen.
Fastän jag vet att personer som skriver så här har det jobbigt själva.
Så i dag beslöt jag mig för att berätta hur det känns ibland. Inte ofta men fortfarande då och då.
Och de här skoporna av ”ovett och sanningar” får jag kanske just för att jag är öppen om allt, för att jag inte ”har vett att hålla tyst om mitt liv”.
Det finns alltså människor som inte tycker om
– att jag vågar säga att jag är stolt för att jag åter är på benen
– att jag ids och täcks berätta att jag träffat nya män som är yngre än jag själv
– att jag berättar att min blogg har hundratals och ibland över tusen läsare varje dag
– att jag skriver hur jag genom terapin lärt mig förlåta och därmed även med handen på hjärtat önskar min make och hans nya allt gott.
Till råga på allt vågar jag kalla mig själv storsint och påstå att jag har ett gott hjärta 🙂
Tack Dimi Granell ❤ Finns så mycket symbolik i nallen som har vingar.
Jag vet inte hur jag ska tacka er alla.
Ni har gett mig kramar, värmande ord, små gåvor.
Ni har funnits till för mig, via Facebook, via bloggen, i verkliga livet.
Under mer än tio månaders tid.
Jag är ordlös.
Jag kommer aldrig att kunna tacka er alla tillräckligt synligt, så mycket som jag vill av hela mitt hjärta.
Senast i dag fick jag den här nallen av Dimi Granell. Hon sa att hon vill ge den till mig för att jag ska kunna krama något mjukt och fint då jag är riktigt ledsen. Jag lyckades nästan hålla tårarna tillbaka då jag fick gåvan (varför kämpade jag emot?) … men då jag återvände till jobbet och ställde nallen bredvid tangentbordet … då kom tårarna.
Det som för mig fortfarande känns nästan obegripligt är… hur jag i de svåraste stunderna, hur ofta de än upprepar sig… kan resa mig, tack vare vänner jag knappt visste fanns.
Samtidigt vet jag att det finns människor som är arga på mig.
Personer som inte tycker om att jag är öppen.
Människor som ser ner på mig, tycker jag gör mig till en driftkucku.
Men varje kram jag får, varje uppmuntrande ord vare sig den ges i affärens kassakö, på torget i stan eller via sociala medier… gör mig starkare och hjälper mig gå vidare.
Eller som Dimi och många av mina bloggvänner sagt… Tänk ljusa tankar, se framåt, sprid kärlek. Fortsätt våga vara öppen om dig själv. Du hjälper andra.
Och det är ju det jag alltid velat göra – hjälpa andra och visa att om jag vågar vara öppen så vågar också du.
Alla bär på hemligheter, så har jag också gjort för er bloggläsare ett par veckor. Hemligheter är en av rubrikerna i programserien Lasso som börjar sändas nu på onsdag.
Avsnittet där jag intervjuas går ut den 25 mars. I huvudsak handlar det om min blogg. Varför började jag skriva om min skilsmässa till exempel? Vad tror jag det beror på att antalet visningar ökade från 35 000 år 2013 till 140 000 följande år?
Jag tackar Anne Hietanen som intervjuade mig för att jag fick frågorna på förhand. Det gav mig tid att reflektera över svaren.
För vem vill att allt man säger blir ett evigt svammel, harklande och ursäktande av grodor som hoppar ut ur munnen? Det var också viktigt för mig att känna att jag kan stå för det jag säger och veta att jag inte sårar andra, tredje eller fjärde part.
Möbler flyttas och lampor riggas upp.
Så det var inför tv-teamets ankomst jag hade stajlat bostaden med en orkidé, tänt levande ljus, städat hyllorna i arbetsrummet… Och så går kameramannen och flyttar på allt 😀
Tack, ni var härliga! Anne till vänster, Eero till höger 🙂
Craig sade som vanligt inte mycket och slutligen flyttade Eero på honom. Pappgubben ställdes i en vrå, med ansiktet bortvänt 🙂
Ja, vad ska jag säga? Annat än att det var härligt att ha med avslappnade proffs att göra då jag själv var så nervös att jag blev hes av anspänningen. Tack och lov var det inte direktsändning. Och jag litar på att Ylegänget klipper och photoshoppar så det härliga står till.
En mycket uppskattad julklapp. Selfiepinnen är ett stativ i form av en armförlängning som kan användas för att ta självporträtt.
Ser nu att jag borde ha putsat telefonen innan jag fotograferade, men… ska jag ha en vardagsblogg ska den visa sanningen 🙂
Den här selfiepinnen symboliserar en del av mitt liv just nu. Jag har ingen sambo eller äkta hälft som kan fotografera mig, och då kommer pinnen väl till pass. Nu slipper jag förvrängda ansiktsbilder och en arm som ser extra tjock ut.
För att ännu återgå till julen och nyåret kan jag säga att julhelgen förlöpte bra. En kväll firade jag med systerns familj och andra kvällar med vänner.
Att nyårskvällen skulle kännas extra svår hade jag inte väntat mig, men redan kvällen innan var jag ledsen.
Jag kom ihåg fjolårets nyår då maken och jag sköt raketer på släktens sommarställe och skålade i skumpa på det sätt vi alltid brukat. Med handlederna virade runt varandras, som ett slags kärlekslås.
Nå, nu har det låsets brutits upp och nya vindar blåser i mitt liv. Nyårskvällen blev helt bra trots allt. En stund var jag med min syster och sedan sköt vi fyra små raketer hos mor. Vid tolvslaget stod jag ensam på balkongen och tittade på fyrverkeripjäserna som andra avfyrade.
Så här nästan på dagen åtta månader efter första maj då mina framtidsdrömmar krossades kan jag säga att livet går vidare. Svackorna är inte lika många mer, gråtattackerna färre.
Men inte är jag riktigt så glättig som jag kan verka här på bloggen. Ändå är den ett andningshål. Här får jag respons och kramar och uppmuntrande ord – och jag hoppas många av er vill följa mig också under 2015 – då jag med öppna sinnen vill gå mot nya äventyr.
på bilder från resan. Senare i kväll lägger jag ut några, resten sparar jag till veckan som kommer.
Men först har jag en del praktiska saker som måste fixas.
En massa tidningar väntar på att bli lästa… tror jag skummar genom de flesta, förutom de riktigt lokala då 🙂
Finns ganska mycket post att kolla 🙂 Resväskorna ska tömmas. Hade från början bara en men shoppade lite så väskornas antal ökade till två… Och så måste jag sätta på en tvättmaskin. Men – vi hörs lite senare! Kramar till er alla, och tack för att ni läste min blogg också medan jag var borta ❤
Flera centimeter har växten vuxit. Undrar om det alls kommer fler en de här två upp?
På nio dagar har det hänt så här mycket. Den 14 november såg växten ut såhär! Och som den uppmärksamma läsaren ser har jag förnyat utseendet på min blogg. Hade tänkt göra det redan i början av september då jag flyttade till nya lägenheten. Det var ju en nystart i livet och bloggen skulle också få ett nytt liv. Men av olika anledningar blev det inte av.
Det var också ett stort steg att ändra på utseendet. Krävde en hel del mod 🙂 Inspirerad av Rabarberpolisen, som två gånger på rätt kort tid förnyat sin blogg, skred jag till verket.
Ny design, hoppas mina läsare gillar den!
Men erkännas bör… medan jag satt och valde bland teman, fonter med mera tryckte jag faktiskt i misstag på knappen Aktivera… och så var det hänt, det gamla utseendet försvann 🙂
Jo, visst hade jag kunnat få det tillbaka, men tänkte att det var lika bra att det gick som det gick.
Mitt liv fick i somras en ny vändning då maken valde att lämna mig. Bloggen fick nu också ett nytt liv.
Hoppas ni gillar det ni ser och att ni fortsätter läsa och kommentera!
… och då ska jag äta focaccia till frukost. Man får glädja sig åt det lilla i vardagen.
I dag har jag haft min fjärde ledsna dag på raken. Väldigt mycket ilska har kommit ut och många tårar har det blivit. Hade kunnat vattna grödorna med dem, men natten mellan måndag och tisdag kom det faktiskt ett rejält skyfall så det får räcka med det.
I dag hade jag en ganska lugn dag på jobbet, skrev lite sport, bokade en intervju för nästa vecka och startade onsdagens layout. Jag är tacksam för att jag har förstående kollegor, och några som kramar om mig och ja… till och med bakar en kaka!
På eftermiddagen kollade jag läget i nya bostaden där renoveringen ännu är oavslutad. Men gården har i alla fall fått ny asfalt nu!
Kvällen avslutades med sista avsnittet av Allsång på SVT i goda vänners lag.
I dag har jag fått en del fin respons på min blogg. Både i kommentarsfälten och via sms. Så även om jag ibland har en känsla av att jag är knäpp som öppet skriver om mitt liv, känner jag också att det jag skriver om berör många.
Jag vill aldrig nånsin undertrycka mina känslor. Och om jag i dag eller i framtiden kan hjälpa någon annan olycklig människa som tvingas gå igenom något liknande som jag de senaste månaderna – då vill jag finnas där. Jag kan lyssna, stödja och förstå för jag vet vad det innebär att bli övergiven.
Kanske jag i framtiden kan bli en stödperson.
Jag har fört statistik över besökarna sedan 2009 då jag började blogga.
Ni som följt min blogg en längre tid vet att jag är en stor vän av statistik. Via mitt bloggverktyg har jag tillgång till en omfattande sådan men jag är lite gammaldags av mig och skriver också in siffror i en liten bok.
Som ni ser har antalet besökare ökat för varje år. Jag skrev rätt sällan 2009 och länkade inte heller via Facebook då. 2011 tog jag ett aktivare grepp om bloggen.
I början av 2014 ökade antalet besökare också så att jag såg ut att få runt 50 000 besökare innan året var slut.
Men sedan hände något.
Jag skrev inlägget ”Skilsmässobloggen?” den 18 juni och fick då närmare 2000 besökare på en dag.
Sedan dess har jag haft i snitt lite över tusen besökare varje dag.
Vilket betyder att jag bara under juli månad hade nästan lika många besök som under hela året i fjol, det vill säga 31 981.
Jag antar att många som läser mest är nyfikna. Det är ju bara en bråkdel av alla ger som ger sig till känna via kommentarerna. De flesta gör det dessutom anonymt.
Men så vet jag också att jag har många besökare som är genuint intresserade av mitt livsöde. De hör ibland av sig med kommentarer på bloggen, men många väljer också att komma fram till mig personligen eller att skicka mejl. Jag får kramar och uppmuntrande ord.
Jag är glad för att så många läser det jag skriver, det är ju därför jag har min blogg.
Det ökade intresset har dock fört med sig en sak och det är att jag verkligen måste väga varje ord jag skriver på guldvåg. Innan kommentarerna publiceras måste jag också granska dem. 98 procent kan gå ut ocensurerade, men två procent måste jag antingen stryka eller redigera lite. Då tar jag bort ord eller benämningar som kunde såra någon.
Sist och slutligen är det ju jag som har yttersta ansvaret för bloggen.
Men fortsätt läsa och kommentera flitigt! Och hoppas ni hänger med på hela min livsresa, också då det förhoppningsvis långsamt men säkert börjar gå bättre för mig.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 