Fler funderingar kring dejting

För ett par, tre månader sedan gick jag med på en dejtingsida. Ofta krävs det att man registrerar sig och betalar för minst sex månader, vilket jag gjorde.

Ganska fort konstaterade jag att det var bortkastade pengar. Bara att bita i det sura äpplet nu och låta tiden rinna iväg. Mitt konto finns kvar där, men jag har avslutat det så att säga på förhand så att jag inte ska missa det när tiden löper ut och råka ut för en automatisk förnyelse.

Jag har ju hört lyckliga berättelser om par som träffats via nätet och som lyckats skapa en bra relation den vägen. Därför faller jag då och då för frestelsen att testa själv.

Troligen har jag ändå haft maximal otur, för precis varenda man jag fått kontakt med via sajterna vill a) träffas så fort som möjligt och b) då vi träffas, bli så intim som man bara kan bli.

Själv vill jag gärna umgås någon månad, utan brådska med det där att hoppa i säng. En bra relation bygger på närhet, javisst – men närhet är mycket mer än bara sex.

Först skapar man trygghet genom att göra saker tillsammans. Man ger tid att lära känna varandra, man godkänner och har överseende med det man eventuellt kallar ”fel och brister” hos den andra. Sedan då coronarestriktionerna har släppt går man ut och äter, kanske på bio, man reser tillsammans, gör utflykter osv.

Via dejtingsidorna får jag ofta höra att jag är vacker. Jag brukar berätta att jag har övervikt, för jag vet att somliga inte gillar sådant och då eliminerar jag de männen direkt. Många säger att de gillar kvinnor med runda former.
Så kommer dagen då vi ska träffas. Han eller jag har åkt mellan tio och femton mil för att kunna ses. Därför har han förväntningar om kramar och sex direkt… för vi vet ju inte när vi ses nästa gång.

Och den där nästa gången kommer sällan. För de flesta ville inte alls ha ett förhållande. Antingen hade de bestämt så från första början, men inte sagt det till mig – eller så gick det upp för dem, då de hade träffat mig och jag tackade nej till att direkt hoppa ner mellan lakanen, att de inte ville ha en så kräsen kvinna som genast säger NEJ 😀

Har du skaffat ny karl redan?

Mannerheimstaty från Café Helmi i Borgå. Får funka som symbolbild.

Den frågan fick jag av en dam som ringde upp mig i går. Hennes ärende var ett helt annat, men i samband med att hon frågade hur jag mådde kom också frågan ”har du skaffat ny karl redan?”.

Nu tog jag faktiskt inte alls illa upp, men frågan väckte en del tankar inombords. Hur skaffar man en ny karl? Ordet ”skaffa” låter lite märkligt. Men många talar ju också om att skaffa barn. Som om det vore hur lätt som helst att göra det.

Man FÅR väl barn om så är meningen? Men en karl, honom får man ju inte bara så där. Och jag vill varken få eller skaffa vilken karl som helst.

Jag har det bra som jag har det. Vilket jag också svarade åt damen. ”Jag vet inte ens om jag vill ha nån ny karl”.

Visst hade jag kunnat förklara varför jag resonerar som jag gör, men jag vet inte om hon hade orkat lyssna. Vänskap, som kanske utmynnar i kärlek, skulle kännas bäst. Jag är inte längre aktivt med på någon dejtingsajt. De funkade bra då jag behövde få mod att träffa nya människor efter skilsmässan, men i dag ger de där sajterna mig inte längre något jag vill ha.

Så nej, jag har inte skaffat nån ny karl.
Men om någon trevlig sådan dyker upp, någon som är på samma våglängd som jag, kanske han kan bli en bra och ny vän.

Min djungel

Ju fler växter jag omkring mig, desto bättre :-)
Ju fler växter jag omkring mig, desto bättre 🙂

Jag brukar titta tillbaka i bloggen och läsa sådant jag skrev för ungefär ett år sedan. Bland annat för att känna efter hur jag mådde då och jämföra läget med hur jag mår i dag, med tanke på skilsmässan.

Och då hittade jag den här bilden.
Aralian som står i mitten där har jag inte kvar, den har flyttat till blommornas himmel 🙂 Men ampelväxterna trivs och växer så man nästan hör hur det knakar. Bambun längst till vänster har också vuxit, och kärleksörtens två stjälkar som jag tog in från balkongen för ett par veckor sedan står fina kvar. Plättar-i-luften, sliderankan, till höger i baljan trivs tillsvidare, en jag hade innan blev dålig.

Har märkt att ett allt större utrymme av bordet har blivit blomsterbräde 🙂 Men vad gör det, än finns det gott om tomt utrymme kvar.

Kort uppdatering av läget i livet:
– är inte aktiv på dejtingsajterna just nu, den fritid jag har efter jobbet sätter jag ner på att träffa vänner och att pula med mitt företag, dyker någon trevlig man upp så gör han det 🙂 Men något aktivt letande pågår inte.

– mår bra och trivs förträffligt i min bostad, här får jag göra precis som jag vill, ingen har åsikter om hur jag fördelar min tid

Frågorna om varför jag inte dög som jag var, varför jag byttes ut mot en annan ungefär sådär som när man tröttnar på ett plagg och vill ha något nytt 🙂 … de frågorna återkommer, men jag har också insett att jag aldrig får svar på dem.

Ibland gråter jag en skvätt, men tårarna över den jag miste blir allt färre. Orsaken till att jag gråter kan ha att göra med det som en gång fanns, men nu handlar det mer om vemod och om en sorg som är hanterlig på ett helt annat sätt än mina känslor var för ett år sedan.

Det är bara att gilla läget och vara tacksam för det jag har, och att försöka göra det bästa av varje dag.