kärlek

Glad måndag 17-03-2025

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Ibland kommer veckotidningen som jag fick av mamma i julklapp om fredagar, ibland på måndagar. Hämtade den nyss från postlådan. Det är kallt ute, minus fyra grader låter kanske inte så mycket, men då jag längtar efter våren och sommaren är dessa grader samma som VINTER 🥶

Men Hemmets Journal gör mig glad. Jag hade många år Året Runt, men tröttnade lite på den och ville testa en annan tidning. Den här läser jag på några dagar, från pärm till pärm.

Igår var det sol och blå himmel, kallt även då. Men passade på att ta ett foto av Bastion Ungern i samband med att jag fotograferade en annan närliggande plats för en text till Nya Östis om ett nämndbeslut.

Tycker ju ibland att jag inte har något nytt att komma med i min blogg. Allt har fotograferats… men nåja, nä – det stämmer väl inte. Inget spännande om privatlivet finns heller att berätta, allt lunkar på.

Ett par män har jag haft kontakt med, men om jag uttrycker mig diplomatiskt så är det mod som saknas från deras håll.

Att bara träffas i smyg innanför fyra väggar säger jag nej tack till. Jag anser mig vara värd mycket mer än det.

Ett annat önskemål som jag har, men som verkar svårt att uppfylla, är att mannen ska kunna uttrycka sig i skrift, inte bara prata på.

En bekant till mig, en man, sade för en tid sedan ”du är för kräsen”. Betyder det att jag inte får ha önskemål och förväntningar? Vi talar ju inte ens om absoluta krav. Ska jag nöja mig med vad som helst som kommer emot på två ben och som kläcker ur sig vad som helst, eller som i värsta fall är helt tyst?

Nej, nej. Jag går vidare 🥰

Aldrig fel med lite ost

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Det må då vara vilken tid på dygnet som helst, vid halvtretiden i dag. Bär, marmelad och ostar på Kronans pianobar är ALLTID rätt.

Det har blåst mycket. Nu har vi +8 grader. I morse vaknade jag av regnsmatter mot rutan. Hösten är mysig på många sätt, men min mest älskade årstid är den inte, kanske mest på grund av mörkret, vätan, kylan.

Det är bara att hanka sig fram. Det finns ljusglimtar i vardagen, vänner som alltid står vid ens sida.
Och när jag ser hur krigen rasar i Ukraina och i Israel… hur jordbävningar drabbar Afghanistan… hur naturkatastrofer skördar offer, och hur gasrör förstörs i Finska viken… Då känner jag att jag kan vara glad som åtminstone idag har det bra. Jag kanske har tak över huvudet nästa natt, en skön säng att sova i, ett jobb som håller mig sysselsatt, mat på bordet.

Kramar till er alla där ute ❤ Vi måste orka tro att det goda kan segra, att kärleken övervinner allt.

Förresten… igår delade en kollega, som tidigare chefade för finska lokaltidningen, mitt blogginlägg om Hambergska huset på Loviisan seutufoorumi på Facebook. Tack Arto för det! Det blev mycket diskussion om byggnadens öde i den FB-gruppen och min statistik blomstrade 😍

Vänskapens kraft

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer
Strax efter nyår åkte jag ner i en deppig dal. Jag sa till mig själv ”nu är det tillåtet att gråta” och jag får tycka synd om mig själv. Åtta och ett halvt år har jag varit ensam. Jag har alltså inte träffat någon partner, någon livskamrat, någon att dela glädje och bekymmer med.

Jag behöver inte någon att dela bostad med, ”bara” någon att träffa då och då.

Lyckligtvis är jag inte totalt ensam. Jag har ganska många vänner och igår gick jag ut med två av dem. Jag berättade då hur jag hade kände mig i söndags och vi kom fram till att troligen många känner lika. Också de som har familj och barn, eller lever som sambos eller som lever ensamma men har en partner.

Vi antar att isoleringen och rädslan som pandemin förde med sig, och alla virus som fortfarande hotar oss, har gjort sitt.

Kriget i Ukraina har också bidragit till att många tappat tron på framtiden och på att det finns godhet i världen.

Många har klimatångest. Jag tillhör inte den gruppen, men jag förstår dem som gör det.

Det visade sig således åter en gång att då jag börjar tala om sådant som tynger mig, inser jag att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Och att det är tillåtet att vara ledsen, att från och till känna ångest. Vi behöver inte hela tiden tänka att vi inte får känna så här eftersom vi trots allt har det mycket bra då vi lever i länder som inte beskjuts med missiler.

Huvudsaken är att vi inte fastnar i det ledsna. Och jag försöker att inte tappa hoppet helt då det gäller min egen framtid. Kanske det är meningen att jag ska vara ensam resten av livet, men att mitt liv kan vara bra ändå?

En gåva av en vän. En gåva som visar vad vänskap är ❤ Omtanke, en kram då och då, det att vi finns till för varandra, lyssnar, förstår och stöttar.

Senare i dag ska jag svara på Elisamatildas fem fredagsfrågor.

Fem en fredag, Gott slut 2022

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Nu har jag gjort plats för ett pussel igen, på bordet där jag mestadels har grönväxter. Äntligen dags att ta itu med det här pusslet, som jag fick av mina vänner Ann-Britt och Tina till min 60-års dag.

Jag undrade längs våren varför de ville ha en massa foton av oss tillsammans. Okay, jo, vi är vänner som träffas om fredagar så ofta vi kan, och däremellan också förstås. Och jo, foton är trevliga minnen, fastän vi sällan sätter dem i album nuförtiden.

Men då jag fick den här presenten förstod jag ju allt 🙂 ❤

Hos Elisamatilda är det i dag temat ”Gott slut 2022”, och fem frågor kring det.

Vad var det bästa med det här året?
– Att pandemin ebbade ut. Att jag själv fått vara frisk. Att jag har mitt jobb, som är krävande så till den grad att jag knappt hinner med något annat, men som ändå ger mig innehåll i livet och upplevelser. Att jag fått leva så länge som 60 år och fick fira det med många fina vänner, och att jag började promenera i början av oktober.

Vad ser du fram emot med ett nytt år?
– Det är alltid som ett oskrivet blad, som en tjock dagbok med bara blanka sidor. Jag önskar förstås att kriget i Ukraina ska ta slut. Men jag längtar också efter våren och sommaren, kanske en resa med Nya Östis-läsarna. Det är snart 3,5 år sedan vi kunde göra den senaste.

Gjorde du vad du tänkt under året?
– I det stor hela, ja. Hade inga storslagna planer, det mesta handlar för min del om jobb, och jobbade – det gjorde jag minsann.

Hur avslutar du året 2022?
– Med ett par glas champagne och blinier hos Pia om jag får vara frisk i morgon. Varje dag tänker jag på det, att jag inte vet hur morgondagen ser ut när det är så många flunsor och virus i svang.

Vad tar du med dig från 2022 in i 2023?
– Tacksamhet, för att vi har det så bra som vi har det i Finland. Jag ska fortsätta promenera och läsa de fina böcker jag påbörjat 2022. Jag vill hela tiden lära mig sådant som gynnar min personliga utveckling.

Och så slutar jag aldrig hoppas på att jag ska få uppleva kärlek, ännu en gång i detta liv.

Lucka 5, kan kärleken och freden segra?

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Vem som helst av oss välkomnar säkert frid och fred på jorden. Det är ofattbart att det hela tiden ska krigas nånstans, utövas våld, förtryck, tortyr och andra hemskheter. Ondskan finns omkring oss, men så finns också kärleken. Så måtte den vinna, inom vilken tidsram det än handlar om.

Imorgon firar vi självständighetsdag i Finland. Vi har delat upp jobbet på tidningen så alla inom hetsigaste produktionen inte ska behöva jobba hela den dagen, den är nämligen ”röd” i kalendern, en helgdag.

Men tidningen ska ut ändå den åttonde december, så alla kan inte ta hela dagen ledigt.

Jag har planerat att föra ljus till min morfars hjältegrav imorgon. I dessa tider känns den självständighet som vi vann 1917 och sedan även senare försvarade extra värdefull. Jag tror att Finland som har upplevt krig så sent som 1939–1944 känner något slag av brödraskap med Ukraina. Vi har kämpat, och de kämpar, mot samma fiende.

Historien upprepar sig dessvärre. Varför lär sig människan ingenting? Finns det hopp för att det goda kan segra en dag?
Jag vill tro det 🙏

Trees on Tuesdays och focaccia

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Eller egentligen är det är träd från söndagen, den första maj. Skulle ändå säga att så värst mycket grönare har det inte blivit under de två senaste dagarna 🙂

Alexandersgatans och Mannerheimgatans korsning där i bakgrunden. Jag gillar de gamla ståtliga träd som vi har i många parker i stan. En del har vi tvingats fälla av säkerhetsskäl och därför syns ett nytt planterat i bakgrunden mellan de två äldre knotiga.

Bra arbetsdag i dag med jämn fördelning av jobben mellan mig, biträdande redaktionschefen och redaktionssekreteraren. Layouten har kommit bra igång och på andra avdelningar jobbas det förstås också som normalt, vecka ut och vecka in.

Efter en paus på grund av att olika saker krockat och ställt till det kunde jag åter gå på massage i dag. Behövdes. Och healingen som är guld värd.

Nu ska jag låta kärlek flöda in i mitt liv ❤ och själv även ge och få. Kanske någon bit av min pansar lossnar för var dag som går. Men tid har det tagit, och den tiden har jag behövt för att återhämta mig.

En av de godaste focacciabröden i stan finns hos Café Favorit om ni frågar mig. Flingsalt, soltorkade tomater, rosmarin, välgräddat – till och med lite knaprigt i kanterna.

Första pelargonen och dagens fråga

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Det blev en ampelpelargon till balkongen i dag. Jag har inte ännu bestämt mig för om den ska få hänga, eller om den ska få stå i en högre kruka. Om den inte hänger klipper jag bort plastbanden/hängena, som jag egentligen tycker att är lite fula 🙂

Det är bra med inglasad balkong för nu stormar det nästan ute. Eller det är i alla fall rejäla kastvindar. På vissa håll skulle Finland få snö i dag. Vi har tack och lov ändå +11 grader här i söder, mulet och som sagt mycket blåsigt, men ingen snö tillsvidare.

Jag var ute på en kortare paus, köpte en glass och körde runt lite med bilen. Det låg många små grenar och kvistar överallt på vägarna.

Nu ska jag göra administrativt jobb för tidningen, bland annat betala fakturor, innan jag slutar jobba för i dag.

Dagens fråga i boken ”En fråga om dagen” är: Är du avvaktande?
Jag svarar: I vissa fall, ja. Kanske då det gäller kärlek. Vill uppleva den, men är av många skäl avvaktande.

Alla dessa datum man minns

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
Såsom av bilden synes. Sköna maj välkommen! 😀
Det var inte direkt varmt på terrassen vid Skeppsbron i dag. Men vi hade klätt oss varmt och med de här filtarna som extra värmare klarade vi oss bra en dryg timme utomhus.

Datum! Första maj! Vad göra då man har siffer- och datumminne? 😀
Jag sörjer ju inte mer. Men första maj är ändå alltid datumet jag förknippar med dagen då det gick upp för mig att min make, som jag hade varit gift med sexton år, hade en annan kvinna.

Nu har mitt liv gått vidare. Så otroligt mycket har hänt sedan dess. Jag har fått nya vänner, upplevt saker och förverkligat olika drömmar – sådant som kanske inte hade förverkligats om jag inte tvingats in i ett nytt liv som singel.

Men ja… alla dessa datum! Det finns dödsdagar man aldrig glömmer. Likaledes födelsedagar. Datum då man förlovat sig, gift sig, och datum då skilsmässan var ett faktum. Jag har inga barn, men många minns då deras barn föddes, då de började skolan, då de tog studenten, körkortet, då barnen fick barn… och så vidare.

Coronadatumet för mig är den 12 mars 2020. Bara nåt sådant, skulle ju kunna glömmas.

Men nej. Jag har sifferminne, datumminne.

Och väninnan som jag delade den här dagen med har också datum i sitt minne. Under en viss tid känns de här datumen svåra att genomleva. Då som alla minnen är färska, till exempel under det första sorgeåret.
Sedan går livet långsamt vidare.

Vi ser och känner var vi har våra vänner. Vi klarar mer än vi tror att vi ska klara.

Jag tror att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv. Det är inte så att att jag VILL göra det.
Men dessvärre har jag slutat hoppas och tro på det där med att ”han dyker upp då du minst anar det”.
Kanske för att jag vet vad jag vill ha i mitt liv. Och då jag lever på en liten ort, i en stad som jag älskar, och då jag är en offentlig person… så… ja, ni förstår. Det är inte många män som klarar av att vara en del av det.

Däremot har jag vänner som vill vara en del av mitt liv.
Nuförtiden är de vännerna också få och utvalda. Det är lite trist att tvingas medge att jag i många fall varit väldigt blåögd och trott gott om alla.

Troligen får jag även i framtiden ta emot käftsmällar, bli besviken på människor jag litat på. Men kanske det ändå är värt allt. Att man lär sig nånting, fram till den dag då man ska lämna jordelivet.

Munkar och mousserat hos en vän – tack ❤

Heja heja tomaterna!

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Hoppet om att det verkligen blir små tomater lever. I går kväll såg de största ut så här. De är ungefär två centimeter stora om man kan säga så. Omkretsen har jag inte mätt 🙂

Totalt har jag fått syn på drygt tio tomater i olika storlekar på de tre plantorna.

Höjden börjar närma sig taket så jag bryter av en del grenar här och där, även lägre ner på plantorna. De växer ändå, och grenar med blad som inte ger blommor (och senare tomater) tar jag bort så att de inte suger all näring åt sig.

Skuggor av tomatplantorna på min vägg.

Jag funderar mycket på allt möjligt som har med livet att göra, och jag tänker då och då skriva om det. Även om jag samtidigt vet att det bidrar till att jag blir ännu mer offentlig än jag är som journalist i en liten stad.

Jag är jag och vill bli älskad och godkänd som sådan. Finns det ingen som kan tänka sig att bli en del av min vardag, så finns det inte. Det är bara att acceptera.

Jag vill ju inte ha en partner som jag måste göra mig till inför. Jag vill inte vara en del av en fasad som ska visas utåt. Jag vill vara den jag är, helt äkta med alla fel och brister.

Ändå vore det ju att ljuga om jag skrev att jag inte alls längtar efter gemenskap. Någon att gå ut och äta med, kunna prata om allt mellan himmel och jord, skratta, kanske gråta, hålla handen med, få en kram av.

Närhet är viktigt, men det ska inte direkt finnas tankar om sex bakom närheten. Det intima kommer långt senare med i bilden, om den andra stora helheten av själarnas sympati funkar.

Vardag är vardag

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

Ett arkivfoto. Taget hos en väninna. Stora fönster utan gardiner, med utsikt över havet. Tänk att sitta och spela piano där, om man kunde klinka nåt annat än Idas sommarvisa 🙂

… det kom vi fram till efter mitt förra inlägg.
Då någon jobbar så mycket som jag finns det inte mycket spännande att skriva om 😀
Vardagen är vardag, som får enstaka avbrott om man reser bort eller går på en fest.

Sedan kan det också inträffa olyckor, man kan bli sjuk, få hjärtesorger att skriva om. Gärna skulle jag skriva om lycka och kärlek, om en sådan kom in i mitt liv. Tänk att åter någon gång få uppleva pirr i magen, hur det är att vara kär ❤

Men jag sitter mycket hemma vid datorn och ger ut texter. Jag har skrivit min första ledare som chefredaktör för Nya Östis, den som är tänkt att komma ut den första augusti.

Jag planerar kommande tidningar, har kontakt med kollegor som också jobbar hemifrån och mejlar med frilansare. Det är nog inte riktigt det ultimata läget för att hitta drömprinsen 😀