livet

Bitar som ska hitta sin plats

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Jag har ännu mycket kvar att pyssla och pussla med 😀

På en knapp vecka har jag inte kommit särskilt långt. Dels beror det på att jag inte har haft många timmar tid att pussla och sortera varje kväll, det har blivit en timme här och en halvtimme där. Dels beror det på att pusslet är ganska svårt. Det har 2000 bitar och kräver ett utrymme på 98 cm x 67 cm.

Att sortera bitarna tar sin tid. Förvånansvärt många går i samma nyans, bland annat de som ska utgöra solnedgång, vatten och himmel. Men det går att hitta detaljer att utgå från, för att få en början.
Jag tyckte jag var noggrann, men jag har ännu inte ens hittat alla kantbitar!

Det här med pusselbitar får en metafor att uppstå i min skalle.
Livet är ju också ett pussel där många bitar ska fås på plats.

I går berättade en bekant till mig att hon varit med på en dejtsajt. Hon kände sig lättad då hon fick höra att också jag har varit det för några år sedan. Vi var överens om att det inte är så lätt att prata om kontaktsökandet.

Vi var också överens om att det är hur lätt som helst för en kvinna att få sexsällskap i alla åldrar, om hon vill ha det. Men då man inte är ute efter äventyr och tillfälliga förbindelser är det oerhört svårt att hitta den där pusselbiten som man ibland känner att saknas i livet.
Har dammsugaren tagit dem alla? 😀

I dag är det innebandy i Jyväskylä som gäller. I morgon kanske jag visar bilder från den resan.

Jag vill leva – här och nu

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Knappt så jag täcks säga det, men i ärlighetens namn.
Jag halkade in på Victoria’s secret fashion show 2018 på Sveriges TV3.
Och en sådan färgsprakande show, med leende modeller och bra musik!

Jag försvarar inte objektifiering av trådsmala kvinnor, och inte överkonsumtion av kläder heller.
Men showen, den gjorde mig glad!

För en gångs skull – leende kvinnor, av vilka många blinkade skälmskt på ögat.
Borta var de där sorgsna zombieliknande varelserna som såg mer döende än levande ut.

På något sätt fick den här showen mig att tänka på att livet är kort. Jag vill leva, jag vill resa, jag vill njuta och ha roligt så länge jag kan. Jag vill möta nya människor, samla på upplevelser, både stora och små.

Jag ser personer i min omgivning bli äldre, sjuka, orkeslösa – människor som av olika anledningar tappar livslusten.
Vi ska finnas till också för dem.
Men vi ska inte glömma att leva själva.

 

Snart helg och öppna julhem

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Det är sista dagen i november. Ett helt år har gått sedan jag blev utnämnd till redaktionschef på Nya Östis. Det har varit ett år som lärt mig mycket om människor. Jag har tvingats inse att jag inte kan älskas av alla hur jag än försöker vara saklig, vänlig och involverande. Det är viktigt att kunna lyssna på andra och viktigaste av allt är att tacka och ge positiv respons så ofta som möjligt.

Ibland måste vissa beslut tas, och alla kan inte vara ense om allt. Så det är inte alltid ett tacksamt jobb, speciellt inte då man är mellanchef.

Men jag försöker vara öppen och ärlig kring allt, även kring det som känns svårt. Sedan är det förstås ofta så att jag kan se saker och ting på ett sätt, medan andra ser dem på ett annat sätt.

I går blev jag gruvligt ledsen och sårad, människor kan säga väldigt elaka saker. Men då jag fått tala om det med de vänner jag ännu litar på kommer styrkan och tilltron på att jag gör helt rätta saker sakta tillbaka.

I morgon är de traditionella julhemmen i Lovisa åter öppna ❤

Tack för all respons!

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

… både på Facebook och för inlägget jag skrev i går.
Jag vet att långt fler läser än kommenterar, men så har det alltid varit, folk här i trakterna är blyga för att säga vad de tycker.

Jag fortsätter vara den jag är och troligen får jag varje dag lite mer skinn på näsan, då olika sanningar går upp för mig. Jag blir chockad ibland, då jag inser att människor jag trodde stod vid min sida inte gör det.
Jag får en del blåmärken och sår i mitt inre.

Men varje dag lär jag mig nya saker och hittar en ny plats på ”spelplanen” där vi alla på ett eller annat sätt är brickor. En kallt beräknande person tänker jag aldrig bli. Jag tror på öppenhet i alla sammanhang, och på att sanningar kommer fram fastän det, som en väninna med kyrklig bakgrund en gång sa ”kan ta en evighet”.

Ett sommarminne från en väninnas trädgård.

I dag var vi i Tölö på efterkontroll med mamma. Fick träffa kirurgen som hade opererat henne. En sådan lycka att få se honom, skaka hand med honom, få ta del av fakta, se röntgenbilder. Han konstaterade att hon har återhämtat sig på ett otroligt sätt. Hon är 84 år och det är bara tre månader sedan ingreppet i gjordes i hennes huvud.
Tack livet ❤

 

Fina Lovisa i lonkerogrått … och tack livet!

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Jag har fått det här med lonkerogrått lite på hjärnan nu, märker jag.
Ska sluta, lovar 😀
Men först ska jag visa en fin bild från vår regndisiga stad. Den blev finare än jag trodde att den skulle bli.

Torgmiljön vid 16-tiden.

Det har varit en bra dag i dag.
Jag är glad för att jag gick på ett vernissage i Almska Gården i dag, fastän jag såg pressvisningen redan i onsdags. Dagens väder, grått och trist kändes inte lockande. Men jag begav mig ut, träffade massor av bekanta, det var mingel när det är som bäst! (fastän jag i allmänhet är som Adrian… mingel… pyh!… couldn´t care less… har man inget vettigt att säga kan man lika väl vara tyst) … men just i dag satt minglet helt rätt!

Såhär folktomt var det inte, de flesta kollar just vid det här tillfället utställningen i övre våningen. Den här bilden tog jag för att inte få en massa RYGGAR på fotot 😀

Jag känner så ofta nu att jag LEVER. Att jag har ett bra liv med många vänner,  både gamla som aldrig svikit och nya som dykt upp och som jag aldrig hade träffat om inte mitt liv hade tagit sin dramatiska vändning i maj 2014.

Dessutom har jag ett oerhört givande och intressant jobb.

Då min blogg den senaste veckan har lästs av extremt många personer (jag vet inte av vem och varför)… har det också fört mig tillbaka till gamla inlägg, jag har själv läst sådant som andra läst och blivit påmind om allt möjligt smärtsamt.

Men jag är tacksam för att jag skrivit ner allt det där. Och det som kändes värst, som inte hade kunde skrivas offentligt i en blogg, finns i mina dagböcker.

Så livet är väl lite som på bilden här. Man kan se på saker ur olika vinklar.

Missa inte utställningen om Segersby, herrgården som bjuder på allt från sekelskiftsskatter till nutidskonst.

 

Klokord, vänner, stämning, förväntan och livets gång

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Varje kväll nu. Stämning på balkongen.

Livet är oberäkneligt. Valet står mellan att finna sig i det som kommer i ens väg och ta sig igenom det. Eller att streta emot och vägra se verkligheten som den är.
Tacksamhet är en livsinställning. Ett lågmält bejakande av livet även då det känns tomt om meningslöst. (Patricia Tudor-Sandahl, boken Längtan visar vägen).

Vårrullar och annat gått i veganväg.

Så värdefullt det kändes att fånga stunden med en väninna som haft liknande saker att tampas med. Att få prata om det som känns tufft, att inse att man inte är ensam och att även kunna skratta befriande åt sådant som man först såg som eländets elände.

En annan lykta på balkongen.

Hösten är stämningsfull med mörkret som kryper på. I kväll var det ännu exceptionellt varmt, +19 vid 20-tiden då jag promenerade hem från restaurangen.

Jag tänkte att det är väl på ett ungefär såsom det kommer att kännas om aftnarna efter ett par veckor då vi är nere i Andalusien. Prognoserna visar +27 – +30 där i början av oktober. I varmaste laget 😀
Men visst längtar jag dit, nu då allt här hemma kring mamma verkar ordna sig.

I morgon är vi många som säger farväl till en god vän.
Begravningar hör också till livet.

Vi kan inte styra och kontrollera allt

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer
Ett av många fina elskåp i Lovisa.

Hade lite problem med uppladdningarna av bilder i förra inlägget, men kom sedan på vad som förorsakade det. Bra att man är ett tekniskt geni 😀

Bilden får ses som en allmän illustration i ett läge då jag inte känner för att lägga ut så mycket annat.

Det fina sensommarvädret fortsätter. +21 grader är idealiskt och jag är tacksam om det fortsätter så här hela september ut.

Läser några sidor per dag i Haemin Sumins bok ”Allt du kan se när du saktar ner”. Jag försöker bli bättre på att prioritera och organisera MITT liv så att jag har ork för det som är väsentligt = i viss mån även andras liv.

Det handlar om att kunna släppa saker som inte är viktiga, vi kan inte ha kontroll på allt. Varje människa ska ha rätt att göra en lista med önskemål som gäller vad just hon eller han vill uppleva under resten av tiden i livet.

Och så det här:

Vi kan älska vår familj och be för deras lycka.
Vi kan ge dem hjälp och goda råd när det behövs.
Men vi kan varken fatta deras beslut åt dem,
eller tvinga dem att göra som vi själva tycker.
Det finns mycket här i livet vi inte kan styra.
Däribland ingår också våra närmaste.

En fin sensommardag

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

Det var bara +10 i morse men eftersom solen varit framme hela dagen blev det behagliga +17 på dagen. En temperatur som jag gillar, alldeles tillräckligt varmt.

På förmiddagen är jag mest kreativ och effektiv, så jag gjorde undan mina skrivjobb då.

Hösten kommer sakta smygande, solen går ner allt tidigare och jag har redan två kvällar haft levande ljus på balkongen i lykta.

En ny krysantemum piggar upp på balkongen.

En del sommarblommor har blommat ut. Min ampel fick också loppor såsom jordgubbsplantan. Min teori är att vissa växter inte klarat sommarhettan, andra på min balkong har överlevt bra.

Det behövs inte mer än en ny blomma, en veckotidning och senare på eftermiddagen ett glas mousserat och en liten bit mat med en väninna för att livet ska kännas bra.
Det är ju en dag i taget nu, och så borde kanske livet vara överlag. Jag njuter av solens strålar mot ansiktet och det faktum att jag just nu kan promenera till affären på mina egna ben.

Väntar på samtal från sjukhuset, men min korta erfarenhet av det här har lärt mig att ingen ringer bara för att säga att mamma checkats in. Jag hoppas i alla fall de ringer och berättar hur operationen, som planerats till i morgon, har gått.