morfar

Självständighet och frågor om HEM

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Tre teman i dag. Allvarsord i början och mer lättsamt mot slutet.

1) Finlands självständighetsdag firas i dag. 108 år av frihet är inget som kan tas för givet då vi har en aggressiv granne i öst.

2) Kalenderbilden, det vill säga Caritas blogg-adventskalender.

3) Elisas fredagsfrågor som jag faktiskt glömde bort igår 😨- ett bevis på att jag haft för mycket på gång. Men ibland blir det bara så.

Tände ett ljus för min morfar som jag aldrig fick träffa. Han stupade i mars 1940, exakt datum kanske inte är känt. Kroppen hittades aldrig. Detta präglade förstås min mormors liv då hon blev ensam med fyra barn, tre pojkar och en flicka (min mor).

Det är ju inte 108 år sedan kriget som utkämpades då, men vi kämpade i slutet av 1930-talet för att få behålla vår frihet från 1917. Det är inte så väldigt länge sedan.

Nu är Ukraina i samma situation. Kämpar för att få vara ett fritt land. Jag blir så bedrövad när jag tänker på de eftergifter Ukraina förväntas göra, ge områden ifrån sig. Det tvingades Finland också göra, så därför känns det illa.

Och idag kan ingen vara säker på vad Ryssland hittar på. Jag tycker inte illa om ryska folket, det är bara deras ledare jag inte litar på.

Jag hade frilansjobb när Lovisa stad firade självständighetsdagens fest på Societetshuset idag.
Efter musik, tal och sång och årets kulturpris, som gick till Loviisan Teatteri (finska lokala teatern) fick vi kaffe och bakelse.

Och ikväll ska jag förstås se på slottsbalen där presidentparet Alexander Stubb och Suzanne Innes-Stubb tar emot sina gäster. Tradition!

Adventskalenderns bild i min blogg, lucka nummer sex. En tomte, några vackra julgransbollar och lampor som finns på en vägg i lokala restaurangen Fylla. Fint, tycker jag!

Och så till Elisas frågor, som har temat HEM.

Var utanför din nuvarande stad skulle du om möjligt flytta till?
Om jag blev tvungen så kunde grannstaden Borgå duga, för där kan man tala svenska och den ligger nära Lovisa. Stockholm, och då Täby, är också kärt, men så mycket har förändrats där sedan 1998 att jag antar att jag inte skulle trivas på samma sätt mer.

Var låg ditt första boende?
Då jag var barn, i stadsdelen Garnison vid Kuhlefeltsgatan. Men när jag flyttade första gången var det till mormors övre våning i stadsdelen Antby.

Vad kan du inte kompromissa med gällande standard?
Innetoalett med rinnande vatten och dusch är det ju trevligt att ha.

Vilken typ av område trivs du bäst i?
Småstad där det är lummigt och nära till havet.

Vilken utsikt skulle du helst vakna till varje dag?
Öppet hav vid solig strand 🙂

    Lucka 6, tack för självständigheten 🙏

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    Den här dagen har alltid varit viktig för Finland, sedan 1917 och efter krigen på 1930-1940-talet.

    Ju äldre jag blivit själv, desto mer har jag förstått vilka uppoffringar som gjordes av våra förfäder. Självständigheten uppskattas mer och mer dag för dag, inte minst för att vi nu kan se hur Ukraina kämpar för hela Europa.

    Tackbrevet som mormor fick av fältmarskalk Mannerheim har jag inramat här hemma.

    Min morfar Anders Edvin Ahllund fick jag aldrig träffa. Hans kropp återfanns inte heller. Det blev ett livslångt trauma för hans hustru (min mormor) som blev krigsänka med fyra barn. Min mamma, som är 88 år i dag, var krigsbarn på västkusten i Sverige några år.

    Gravljus med Finlands flagga ska min syster och jag föra till hjältegraven i dag. Vid olika hjältegravar i nejden, och runtom i hela Finland, har kransar lagts ner i dag för att hedra minnet av alla stupade. Traditionen är mycket viktig och även barn från grundskolan brukar dagen innan självständighetsdagen föra ljus till hjältegravarna. På det här sättet ser vi till att kamperna som utkämpades, och den seger som slutligen efter stora uppoffringar blev vår, Finlands, inte faller i glömska.

    Ungefär 4000 steg blev det i dag

    ~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

    … då jag med syrran besökte Tokmanni för att köpa allt från gravljus till toapapper och mull. Jag har inte på länge dock hittat tillräckligt stora innerkrukor, ni vet sådana där med hål i botten. Är det så att affärerna tror att vi inte alls planterar om växter vintertid?

    De flesta stegen gick vi förstås på kyrkogårdarna i Lovisa. På gamla kyrkogården ligger min pappa, morbröder, farbröder, mormor, en kusin, min farmor (som jag aldrig sett)… och på nya kyrkogården har morfar sin hjältegrav då han stupade i kriget. Ja, alltså på bägge kyrkogårdarna finns många släktingar och vänner.

    Hjältegravarna på nya kyrkogården.

    Ett ljus till morfars minne. Jag tänder det ofta på muren, men lägger det sedan ner vid stenplattan med hans namn.

    Vid morfars sten säger jag alltid tyst för mig själv: ”Tack morfar för att Finland är självständigt i dag. Jag är ledsen för att jag inte fick lära känna dig”

    ❤

    Caritas julkalender, lucka 6

    ~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

    Tack morfar för självständigheten, du gav ditt liv för vårt land ❤

    Jag brukar sätta fram ett foto på min morfar den här dagen, eller mot kvällen då jag ser på slottsbalen på teve. Självständighetsdagens fest är inte längre enbart allvarstyngd, med filmen Okänd Soldat och högtidliga tal. Finland har börjat fira gladare fester.

    Tyvärr syns ju en del protester också. Protester mot att bara vissa är inbjudna till slottet, osv.
    Demonstrationer där flaggor med hakkors vajar har lyckligtvis förbjudits av myndigheterna.

    Finlands självständighet firar alltså 102 år i dag ❤ Vi har våra veteraner att tacka för mycket och vi ska aldrig glömma deras insats, inte ens fastän vi kan vara gladare i firandet nu.

    Och pepparkakorna blev riktigt fina! Jag fick hål på tuben med kristyr med hjälp av en vass brödkniv… sågade försiktigt. Men hur svåröppnade får tuber vara?!

    Alla sex pepparkakor blev inte vackra. Men jag gör som bloggare överlag, visar det bästa och åt upp den som såg värst ut 😀

    Lade ljus på gravarna i dag

    ~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

    I går ösregnade det från och till längs eftermiddagen. Inte idealiskt att gå till kyrkogården för att bli blöt och inte ens veta om ljusen skulle klara att brinna i väder och vind.

    Gick istället i dag.

    Hjältegravarna i Lovisa finns på nya kyrkogården.

    Vid morfars gravsten lade jag ner det här ljuset. Han stupade hösten 1940. Således fick jag aldrig träffa honom. Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på allt som våra soldater gjorde för att bevara Finlands självständighet. Min morfar var 37 år då han gick bort och kroppen återfanns aldrig. Men i kriget dog också pojkar som var kring 20 år och yngre. Ofattbart. Och så krigas det fortfarande i vår värld.

    En av portarna till gamla kyrkogården.

    Här ligger min pappa, min mormor, morbröder, en kusin, farbröder, farfar och farmor (henne träffade jag heller aldrig), och många andra nära och kära, vänner och bekanta.

    Från gamla kyrkogården ser man ut över Lovisaviken.

    Cykeltur på De stupades dag

    ~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

    I Finland har vi våra krigsminnen från 1930- och 1940-talet. Jag tycker det är viktigt att vi värnar om dem, aldrig glömmer vår historia.

    Soligt, varmt och vackert var det på nya kyrkogården vid de stupades minnesmärke. Det är så rofyllt, och ska så vara, på begravningsplatser.

    Jag stannade en stund vid min morfars sten vid denna hjältegrav. Tackar honom alltid för Finlands frihet. Han föddes 1903 och stupade 1940. Så jag fick aldrig träffa honom.

    Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på hur det hade kunnat vara om morfar inte hade stupat. När jag föddes hade han varit 59 år. I den bästa av alla världar hade jag kunnat få över tjugo år tillsammans med honom. Nu blev det inte så, men min mormor hade jag kvar länge, hon blev över nittio år gammal. Farfar fick jag också leva med tills jag var åtta år gammal. Min farmor dog innan jag föddes.

    Det blev en skön cykeltur på sex kilometer och en stund med goda vänner vid deras stuga, en icke planerad träff. Men de spontana träffarna blir ju ofta de bästa 🙂

    Fototriss – M som i…

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    M som i mojito, en mycket fräsch drink jag drack på Alkionis, Ixia, Rodos.
    M som i mojito, en mycket fräsch drink jag drack på Alkionis, Ixia, Rodos.

    M som i Maintenance (underhåll) och visst var det en viss underhållning för mig att titta på honom. Strandvakt som tog betalt för solbäddarna. "Hej, nu kommer din kompis igen" sa maken min alltid så glatt och förstående :-)
    M som i Maintenance (underhåll) och visst var det en viss underhåll(ning) för mig att titta på honom. Strandvakt som tog betalt för solbäddarna. ”Hej, nu kommer din kompis igen” sa maken min alltid så glatt och förstående 🙂

    M som i morfar... Lite suddig bild men en av de första jag tog av morfar Benny och första barnbarnet Elise då vi hade kommit hem från Rodos.
    M som i morfar… Lite suddig bild men en av de första jag tog av morfar Benny och första barnbarnet Elise då vi hade kommit hem från Rodos.

    Länge sedan jag deltog i Fototriss! Och nu fick jag det gjort precis innan tiden för sommarens triss gick ut. På Fototriss-sajten kan du kolla vilka bilder andra har tagit under temat ”M som i…”

    Livet är här och nu

    ~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

    Plötsligt brann två lågor intill varandra då ljuset nästan hade brunnit ut.
    Plötsligt brann två lågor intill varandra då ljuset nästan hade brunnit ut.

    Igår fick jag ett dödsbud. En av mina tre morbröder hade gått bort. Han blev 85 år. Hans två bröder har somnat in redan för många år sedan.

    Så som alltid då någon dör väcks många tankar. Dels sådana som berör praktiska arrangemang, för det finns massor att tänka på och som ska göras de närmaste dagarna och veckorna. Dels började jag tänka på hur fint det kändes att morbror var hos oss med en del av övriga släkten på jul.

    Jag tänker också att han har det bra där han nu är. Han har åter fått träffa sin mor, sin far, sina bröder och många andra nära och kära. Den synen har jag på döden.
    Läste också flera gånger ett brev jag hade fått av morbror. Han berättade om en dröm han hade haft om sin far, min morfar, som dog i kriget mot Ryssland och vars kropp aldrig återfanns.

    Döden hör livet till. Och livet, det är här och nu.
    Igår, innan jag visste att morbror var död, gjorde jag en intervju med en innebandyprofil. Alla möten med olika människor jag har fördelen att ta del av i jobbet är en del av det underbara nuet.

    Ikväll ska jag ut och äta med en väninna och sedan ska vi på pubkväll där Elias Hämäläinen uppträder. Om honom skrev jag så här i oktober.

    Så bästa vänner. Lev här och nu, den här dagen kommer aldrig tillbaka. Ta ansvar för allt det du säger och gör, försök vara snäll mot alla, också mot dig själv. Kram!

    Morfar dog för Finland

    ~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

    Jag har skrivit om det är förr men det finns ingen orsak att göra det bara en gång. Min morfar var en av många finlandssvenskar som kämpade för Finlands självständighet i kriget mot Ryssland.

    Min morfar var en av dem som aldrig återvände hem. Hans kropp har inte hittats men vi tror att han dog ute på isen som offer för fiendens kulor eller i ett luftanfall. De som klarade sig med livet i behåll försökte få de döda med sig tillbaka till Finlands bastioner, men alltid lyckades det inte.

    I en tid då Sannfinländare och många andra talar om tvångssvenska och i extrema fall om att finlandssvenskarna borde drivas ut ur vårt land vill jag påminna om att alla finländare, oavsett vilket språk de talade,  för knappt sjuttio år sedan slogs för en och samma sak – för vårt lands frihet.

    Då stod vi alla enade. Behövs det ett nytt yttre hot för att vi åter ska göra det? Varför bråkar somliga som små barn i sandlådan? Eller egentligen är det fel att ta de små barnen som exempel här, för de beter sig ofta klokare än många vuxna.

    Tack morfar för vår självständighet

    ~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

    I dag firar vi vår 94:e självständighetsdag i Finland. En självständighet jag inte längre, nu som vuxen, på något sätt tar för given. Mitt lands historia har först under de senaste tio åren börjat intressera mig, och jag har läst böcker skrivna av män som kämpade i de finlandssvenska kompanierna.

    Jag fick aldrig träffa min morfar. Han stupade i kriget och är en av de många, många som aldrig kom hem, vars kroppar inte hittades. Känslan av ovisshet måste ha varit en av de värsta för de nära och kära på den tiden. Det fanns ju inga mobiltelefoner då… och breven slutade komma… någon kamrat hade sett något, hört något… och hur skulle man någonsin kunna vara säker på att ingen av dem som inte återvände hade dött, att de inte var fångar i Sovjet.

    Jag brukar lägga ner ett ljus på självständighetsdagen och kring jul på morfars hjältegrav. Ibland är jag där kring dagarna då kriget började eller slutade, någon gång går jag bara förbi fastän det inte är någon märkesdag.

    Ibland säger jag bara ”hej då morfar” då jag lämnar minnesstenen. Men en dag som den här säger jag också ”tack morfar för att du gav ditt liv för vår självständighet”. Jag hoppas han hör och ser mig.