Små ting skänker glädje

Eftermiddagssolen på den övervintrande pelargonen skänker mig glädje.

Efter en något lugnare måndag brakade det loss i dag på hemmajobbet. Telefonen ringde i ett, och ofta börjar många med att fråga om de stör mig. Nej, det är arbetets art att få samtal och de som ringer har för det mesta angelägna ärenden som berör jobbet.

Morgondagen blir knappast lugn den heller. Slutspurtsdag för att få tidningen klar. Sedan fullmäktigemöte direkt efter det. En arbetsonsdag i månaden blir ofta 12–15 timmar lång för mig. Det är tungt i den här åldern.

Vi letar med ljus och lykta efter någon som kunde hjälpa mig med dessa möten och överlag behöver vi skribenter som kan skriva om lokalpolitik. Dock inte lätt att hitta har det visat sig.

Yes! Finns åter chokladpinnar i S-Market.

Glad för små saker blir jag ofta. Som när jag hittade de här chokladpinnarna i S-Markets sortiment 😀

Snart har åter en dag gått. Blir avkoppling med pussel i kväll. Jag kanske blir klar, men att stressa med ett pussel är det sista jag gör 🙂

Pusselläget innan jag startar med det nu på tisdagskvällen.

 

Arbetsvy – trevlig tebjudning

Det är ett tag sedan jag visade bilder från ett jobbuppdrag 🙂 Det har i och för sig inte varit så många sådana på grund av corona heller. Mycket sköts på distans, via telefon osv.

Men idag arrangerades en pressträff då fyra företagare vill berätta om sina satsningar på te-dryckens dag som infaller lördagen den 6 februari här i Finland. Föreningen Teen Ystävät (Teets vänner) grundade dagen 2016.

Salta godbitar till teserveringen.

Det är inte ofta sådant här händer nuförtiden och det har inte bara med coronapandemin att göra. Det kom en tid då mycket sådant här klassades som mutor. Man fick inte bjuda journalister på nånting och förvänta sig att de skulle skriva nåt bra om en.

Lyckligtvis ges Nya Östis ut av en understödsförening och jag har som chefredaktör stor frihet att bestämma vad vi skriver om. En av tidningens uppgift är att skapa en känsla av gemenskap i bygden. Vi vill lyfta fram och peka på allt det positiva som finns.

Således skriver vi ibland om företag, både nya och etablerade. Personintervjuer, många namn och bilder på såväl vuxna som barn är viktigt. Läsarbilder, läsartexter och sportresultat från såväl knattetävlingar som från vuxenidrott. Allt som är riktigt lokalt och nära den lilla människan är innehåll vi prioriterar. Inget är för litet för att komma över vår nyhetströskel 🙂

Fem en fredag, Gott Nytt 2021!

Många oskrivna blad i livets dagbok. Foto: Pixabay

Hos Elisamatilda svarar vi i dag på frågor om året som gick och om det nya året!

Vad var det bästa med det här året?
– Om vi talar om 2020 så är jag glad för att jag hölls frisk, coronan till trots och att tidningen Nya Östis fortsatte komma ut och fick många nya prenumeranter. Också det att vi lärt oss mycket av coronan, vad vi har att vara tacksamma för,  att distansjobb funkar osv. Jag har känt att året varit lugnt på ett bra sätt, fastän det även präglades av corona-oro.

Vad ser du fram emot med ett nytt år?
– Ett nytt år är alltid som många oskrivna blad, det finns mycket att känna förväntan inför. Jag hoppas att vi får ett eller flera vaccin som gör att coronan inte längre har så hårt grepp om oss. Jag ser också fram emot att fortsätta jobba med Nya Östis och utveckla tidningen. Mest ser jag ändå fram emot våren och sommaren.

Vad var din största upptäckt under året?
– Väldigt svår fråga. Kommer inte på något direkt och entydigt svar. Kanske att jag och många medmänniskor ofta klarar mer än vi tror. Och då tidningsjobbet är min livsstil har jag insett att de tankar jag har om innehållet i vår tidning verkar bära, tillsvidare har antalet prenumeranter ökat sakta men säkert.

Hur blev det ett kärleksfullt år?
– Många visade omtanke för varandra på väldigt olika sätt under detta nästan fullånga corona-år.

Vad tar du med dig från 2020 in i 2021?
– Att jag ska ge mig själv  mer fritid och på alla sätt vara barmhärtig mot mig själv. Ändå utan att på något sätt glömma de människor som älskar mig, som står mig nära och som stöttar mig.
Och så ska jag sopa ut energitjuvar ur mitt liv.

Lucia – också några dagar för tidigt

Inspelning pågår i rådhusets trappa.

Man ska vara ute i god tid med allt! Lucia firas på söndag, men någon sedvanlig kröning av Lovisanejdens Lucia med Nya Östis och alla våra samarbetspartners blir det ju inte i år på grund av pandemin.

Därför beslöt Nya Östis att  i samarbete med Lovisa stad och Röda Korsets lokalavdelning att arrangera en videoinspelning som skapar lucia- och julstämning. Det gjorde vi tillsammans med finska kollegan Loviisan Sanomat TV och en lokal förmåga på piano, Kalle Katz.

Fjolårets luciafölje ställde upp, lucias mamma hjälpte med mycket praktiskt och Röda Korsets luciamamma likaså. Vill man betala en slant till insamlingen finns direktiv här.
Videon går ut på lördag kväll så att man redan på söndag morgon, på luciadagen, kan se på den. Den inkluderar en andakt av pastor Birgit Grönqvist.

Det ligger mycket arbete bakom satsningar som den här. Men vad gör man inte för att glädja människor då det är mörkt på jorden och pandemin gör att vi varken kan kramas eller träffas i större utsträckning.

Ett stort tack även denna väg till alla som ställt upp bakom projektet!

 

Något djupare, om att acceptera läget

Den här formen av frestelse måste man inte motstå.

Varning för att detta kan bli ett lite längre inlägg än vanligt 😀

Jag har läst en sida per dag sedan årets början ur Henri Nouwens bok ”Ovillkorligt älskad”. Där fann jag nyligen ett citat som satt som ett smäck!

När vi krossas som druvor kan vi inte se framför oss det vin vi en dag kommer att bli.

Nej. Jag såg inte i maj 2014 vilket vin jag kunde bli efter skilsmässan. Men det var inte enda gången jag kände mig krossad i livet. Jag krossades då min pappa gick bort när jag bara var femton år gammal. Jag krossades även många gånger efter det, i olika sammanhang.

Men idag har jag förvandlats till ett vin som jag hoppas mina vänner kan njuta av ❤

Jag såg en annons någonstans om denna underbara chokladask.
Direkt dök denna tanke upp: Du ska inte var för sträng mot dig själv, ät vad du vill, när du vill. Njut av livet” Jag tror att jag hörde det på TV igår i programmet ”Efter Nio” där en kvinna som  haft anorexi och bulimi uttalade sig. ”Detta eviga bantande… varför?

Finsk choklad är ett kapitel för sig. Svårt att hitta nåt bättre. Svenska Marabou och Cloetta (om de nu är svenska numera?) – är också goda jättar.
Men Lindt, från Schweiz… jag säger bara LLLLL, då jag inte kan säga MMMM som i Marabou.

Kvällssysselsättning.

Den här veckan gör vi en extra tjock tidning, troligtvis 44 sidor. Vi kallar den storspridning då den går ut till 10 000 hushåll. Många får Nya Östis gratis och det här gör vi ett par gånger per år i  hopp om att få nya prenumeranter och annonsörer.

Varje torsdag är det skönt då tidningen kommer ut. Då blir det ett par dagar i lite lugnare takt. På söndag börjar jobbet med följande tidning. Och så här är det varje vecka, året om.

Men jag tycker om mitt jobb. Och så här i coronatider, och speciellt då jag levt ensam nu över sex år, ger jobbet livet innehåll.
Jag har jobbat som journalist sedan 1987, så egentligen vill jag säga att mitt jobb är en livsstil.

Dessutom handlar mycket nu om att acceptera läget.
Jag lever rätt isolerat.
Jag använder ansiktsskydd då jag går till affärer.
Jag tvättar händerna ofta.
Jag tänker inte delta i några julfester eller andra sammankomster och tror knappt att sådana arrangeras här som jag bor heller.
Jag reser inte utomlands, ytterst sällan utanför Lovisas gränser.

Som sagt. Jag har accepterat att mitt liv kommer att vara begränsat på detta sätt åtminstone till sommaren 2021. Kanske längre än så.
När man accepterar något blir det ofta lättare att andas och gå vidare.

En bra dag med lagom av allt

Måndag, tisdag och onsdag sitter jag mest vid datorn. Jag tror inte att ni läsare finner det så intressant att dag ut och dag in läsa om mitt jobb på det sättet.

Jag tar emot texter, stiliserar och bearbetar dem, fördelar arbete till höger och vänster, läser mejl, skickar mejl, håller kontakt via telefon och Messenger och sms med ett femtontal medarbetare, planerar innehållet i veckans Nya Östis och även för de kommande två, tre tidningarna.

De här bilderna tog jag i lördags då syrran och jag lade ner ljus på kyrkogårdarna. Det var vindstilla den dagen som ni ser och vi passade på att fotografera lite vid Lovisaviken.

I går blåste det rätt mycket och i dag har det också varit en del friska vindar. Men vi kom undan den storm som drabbade västra Finland och Österbotten.

Varit ute på ett par uppdrag tillsammans med en kollega i dag. Alltid bra att lossna lite från kontorsstolen och få frisk luft i lungorna.

Här ser man allt lite dubbelt 🙂

Bilden jag lovade visa

Hade tänkt spara den här bilden till torsdag, då intervjun med Strömsös nya programledare kommer ut i Nya Östis. Men så visade det sig att han själv valde den som profilbild, åtminstone för ett tag, på sin Facebooksida. Blev jag imponerad av det? Klart jag blev – hahaa!

Den här bilden tog jag med teleobjektiv i regn och rusk. Hade föreställt mig att solen skulle skina men det blev ju bra ändå 🙂

Och här kan ni läsa en del av artikeln på Nya Östis webbplats.

Stämningsfull luciakväll

Tomtarna vinkar från ett av rådhusets fönster ner till folket som väntar på torget att luciaföljet ska komma ut på balkongen.

Till fördelarna med mitt jobb hör att få komma bakom kulisserna till vissa evenemang. Luciakröningen som Nya Östis sköter tillsammans med Röda Korsets lokalavdelning, Östra Nylands ungdomsförbund, församlingen, Lovisa Företagare och Lovisa stad är ett av dessa evenemang.

Här har jag stått många gånger, säkert över tjugo år, och sett luciaföljen i spänning tillsammans med tomtenissar, julgubbe och stjärngossar.

Lucia Emma Hansson, bredvid henne Molly Grönholm och bakom på trappan Venla Koskimies och Malin Lindfors.

Luciaföljet på väg ut från rådhuset i Lovisa. Senare blev det ljusfest i kyrkan och glögg med lussebullar och pepparkakor för följets släkt och vänner i församlingsgården.

Hur ser en arbetsdag ut hemma hos mig?

Officiellt börjar min arbetsdag 9.30 och slutar 17 om vardagar. Men riktigt så enkelt är det ändå inte. Jag får många mejl, textmeddelanden och kontakter via Messenger som har med jobbet att göra – alla möjliga tider på dygnet.
Jag försöker lära mig att jag inte behöver svara på alla genast 😀

Samtidigt har jag fått tack för att jag är snabb på att svara och att jag är tillgänglig då det gäller tidningsjobbet. Så det är en balansgång.

Det här har jag sysslat med i dag.

Vissa dagar jobbar jag hemma hela dagen. Andra dagar är jag ute på fältet. I dag var det bokslutsinfo på stadens rådhus. Det är alltid en utmaning att skriva korta och intressanta texter om just sådant. Att inte tycka att allt måste med, att inte fylla texten med siffror.

Jag försöker tänka på läsaren. Vad vill hon eller han ha? Hur mycket orkar läsaren ta till sig?

Här kommer jag ut från rådhuset.

Efter ett info går jag hem och börjar skriva artikeln. Ibland gör jag först en kort webbversion.

I dag tog en ung blivande frilansare kontakt. Sådant känns belönande för mig. Då jag inser att Nya Östis har en framtid, att det finns unga personer som ser den lokala tidningen som en möjlighet att lära sig något nytt och att samtidig tjäna en liten slant.

Nästan ledig dag

… trodde jag att jag skulle kunna ha 🙂
Men då man är frilans, med alla arbetsredskap hemma, är det en konst att stänga av allt och inte jobba alls. En konst jag håller på att lära mig, för nu under våren lämnar jag ett par uppdrag som tagit rätt mycket tid.

I tidningen Unelmien Talo & Koti (fritt översatt Drömmarnas Hus & Hem) finns tio sidor om ett hem som är med i Lovisa Historiska Hus, där Roberta bor med sin familj. Huset vid ån – Talo joen varrella.

I dag har jag skrivit en inbjudan till ett årsmöte, ett föreningsjobb jag ska sluta med. Jag har kollat och svarat på e-post för Nya Östis och gjort några små jobb för Lovisa Historiska Hus.

Hemma finns det också alltid något att göra. Dammsuga, plocka undan ren tvätt, sortera tidningar och reklamblad som ska slängas. De sistnämnda går nog nästan direkt till pappersåtervinningen.

I kväll Happy Hour med än god vän. Lördag och söndag innebandy, dock ingen längre resa än till Helsingfors i morgon. Heja Tor ❤