skilsmässa

Nu vänder allt – det är ja till livet!

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Då jag har datum- och sifferminne är det svårt att glömma årsdagar. Den 30 april och den första maj 2014 var förfärliga dagar i mitt liv. Då gick det upp för mig att mannen jag på den tiden älskade och såg som mitt allt hade en annan kvinna bakom min rygg.

Helt klart färgade det där under långa perioder mitt liv, men bit för bit har jag kommit bort från det. Jag har fått ett nytt härligt liv, ett utmanande jobb, nya vänner – jag trivs ensam i min hyreslägenhet. Kan inte ha det bättre!

Men de förbaskade datumen kommer jag ändå ihåg. Så det är bara att acceptera det. De här datumen finns i mitt liv, såsom också många andra bättre datum, utgör de milstolpar av olika slag.

I dag flög det något slag av fan-anamma i mig.
Hur mycket har jag inte fått kämpa? Hur mycket tvingas jag inte fortfarande kämpa för att människor ska se mitt rätta jag?

Jag tror att det trots allt finns rättvisa i världen och att det kommer en dag då jag inte längre behöver känna att jag har alla de där starka krafterna emot mig som en del personer för fem år sedan sa att skulle förgöra mig.

Det är bara att låta tiden jobba och att lita på att livet bär. Det finns en plats på jorden och en livsuppgift för mig. Förmodligen också en ny livskamrat.

Nu vänder allt. Efter fem år. Livet – här kommer jag ❤

 

Josefin Nilssons öde och lite annat…

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer
Det här är mitt hem och här ska nog bara jag bo. Om jag någon gång hittar en fin särbo är det bara ett stort plus. Växten längst framme till höger är nyaste tillskottet i familjen 🙂

Såg i går på dokumentären om Josefin Nilssons liv i Sveriges tv. Mycket sorgligt öde men hennes minne hedrades på ett vackert sätt inte minst av alla de otaliga vänner hon hade.

Jag blev ju också för drygt trettio år sedan misshandlad och kallad allt möjligt från hora till fet kossa (jag var inte ens fet då)… så igenkänningsfaktorn var hög.

Jag tog mig tack och lov fort ut ur det destruktiva förhållandet.
Utan de hemska upplevelserna vill jag ändå inte vara, inte ens fastän de en gång ledde till att jag skar mig i handleden, inte djupt med jag rispade ändå… Det var ett slags rop på hjälp. Gjorde även annat för att väcka uppmärksamhet om att jag mådde dåligt just då.

Att jag tog mig genom allt det där, och även en svår skilsmässa 2014, har gjort att jag vuxit mycket som människa.

I går sade en nära och kär person, som känner mig väl, att jag är en stark kvinna med egen vilja. Det kanske är därför män har svårt för att närma sig mig. Alla män vill inte ha starka kvinnor.

Ryktet har gått 😀
Det är hon som visar var dörren finns om du säger fula saker till henne eller om du ställer krav på att hon ska vara en traditionell kvinna som står vi spisen och gör mat och håller truten då gubben har viktiga saker på gång med sina polare.

Det är hon som dricker vin på en måndag om hon så vill, hon som vissa dagar jobbar mycket, hon som bloggar om sitt liv  – ja, det är hon som gör som hon vill.

Därför är det nog bara starka män som är trygga i sig själva som kan få plats i hennes liv ❤
Hon bits ändå inte och hon har ett stort hjärta, så även om du inte är en jättestark och modig man vågar du nog ta risken att bekanta dig med henne 😉

När jag mötte sorgen…

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Orsakullans utmaning i dag är ”När jag mötte sorgen…”
Sorg har jag upplevt många gånger, varje gång en kär person eller ett djur går bort, men jag väljer att skriva om två sorgliga upplevelser.

Den största sorgen drabbade mig en dryg månad innan jag skulle fylla 16. Den 9 april 1978 blev en förfärlig dag och en chock som lämnat djupa spår. Efter den dagen fanns inte min pappa mer.

Den här lyktan pryder ibland min pappas grav.

Så många frågor blev obesvarade och det gick många, många år då jag tänkte på pappa varje dag. Den här våren är det 41 år sedan vi fick sorgbeskedet.

Den andra stora sorgen var förstås skilsmässan 2014. Att bli övergiven ytterligare en gång, lämnad utan svar på oändligt många frågor, blev enligt terapeuten en stor chock för mig. Allt det gamla kom upp till ytan.

Då personer man håller av, älskar, litar på… bara försvinner… då blir sorgen enorm. Den tar tid att bearbeta, men får man hjälp med att göra det, kommer man upp till ytan igen och klarar av att andas. Fastän man trodde att man aldrig skulle kunna göra det igen – andas, leva och skratta.

Nu ryter jag till, säger ifrån

~ Carita Liljendahl ~ 34 kommentarer

Tänk om vi alla kunde sprida glädje och ljus istället för misstänksamhet och lögner. Om vi kunde lyssna på varandra och stödja, sätta oss in i andra människors situation innan vi dömer.

Ett ljus som jag köpte på hantverkarmässan och som brinner så fint då det lämnar ett slags spetsskal efter sig.

Jag har börjat säga ifrån allt mer. Jag vill gärna vara snäll och omtänksam, men jag vill inte bli utnyttjad just därför.

Då jag åtar mig uppgifter jobbar jag hårt och tar ansvar. Jag behöver inte lysa som en stjärna och bäras upp av andra. Huvudsaken är att saker blir fixade.

Och jag försöker alltid komma ihåg att ge credit åt alla andra som är med i projekten – fastän det inte verkar vara ett särskilt vanligt östnyländskt fenomen att uppmuntra och tacka.

Otack är världens lön, heter det visst.

Men som sagt. Jag börjar allt mer säga ifrån. Rätt ska vara rätt.

Och något som jag är innerligt trött på är att många ännu tror att jag fortfarande sörjer skilsmässan. Hej hallå! Det är faktiskt över fem år sedan min ex-make träffade sin ”nya”, och jag har ett nytt bra liv.

Ibland får jag höra att vår tidning inte vågar skriva om vissa saker för att de hänger ihop med mitt förflutna. Att jag fortfarande är bitter och sätter käppar i olika hjul.

Det är nog helt andra personer som sätter käppar i mina hjul, ska jag säga. De som tydligen älskar att fortfarande gotta sig i det som de tror är en stor sorg som jag aldrig kommer över.

Nästa gång jag själv får höra nåt svammel i detta urgamla ärende tänker jag stiga upp och kräva skärpning av folk. Skaffa er egna liv och gräv inte i sånt som varit och farit i mitt.

Veckans ord – sten

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Den här veckan har åter gått fort. Jag har inte riktigt hunnit med. Har ändå papperet med orden till veckans fotoutmaningar alltid nära mig, så att jag inte glömmer att gå med.

En vacker liten sten.

Den här stenen har jag fått av en bloggvän i Sverige. Den kan jag hålla i handen och krama hårt. Särskilt mycket styrka gav den för några år sedan då jag genomgick en smärtsam skilsmässa.

Sibeliushuset

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Kompositören Jean Sibelius, som det finns mycket info om på nätet, tillbringade somrar i Lovisa och bodde då i det här huset.
Nu finns bland annat musikinstitutet här.
Visit Lovisa har ganska bra info om ”Sibbe” som vi kallar honom.

Troligen har jag visat bild på huset tidigare, men jag tycker det är ett av många vackra, gamla trähus vi har kvar i stan. Alldeles intill kyrkan.

Nu ska jag försöka ta resten av kvällen ledigt. Fick nästan allt redaktionellt klart, förutom en artikel som jag skriver i morgon. Och det dyker hela tiden upp mer som ska med i tidningen 🙂

Läste i går kväll en del gamla inlägg här på bloggen…
Fy, så ledsen jag var då skilsmässan var färsk 2014 och ännu en bit in på 2015.
Så bra att jag skrev ner allt, och ännu fler detaljer finns förstås i mina dagböcker. För människan har en förmåga att glömma och gudskelov även att komma över saker.

Tror att just det att jag skrev av mig och talade öppet om allt hjälpte mig överleva. Den metoden kanske inte passar alla, men jag ville inte sopa något under mattan, tiga ihjäl saker eller låtsas som om det svåra inte fanns.

 

Reflektioner kring jul

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer
Änglar, dom finns!

Jag har allt mer sällan på bloggen skrivit reflektioner som har med skilsmässan att göra. Dels handlar det om att det gått så lång tid sedan jag upptäckte att maken bedrog mig (över tre och ett halvt år sedan jag upptäckte det), dels handlar det om att det kommit in så mycket annat nytt, värdefullt och roligt i mitt liv sedan dess.

Många sa ju ofta till mig att jag ska försöka sluta älta saker. En del tyckte att jag kunde sluta gråta efter en månad, andra tyckte att jag inte skulle gråta alls. Men alla sörjer vi på olika sätt, och olika sorger kräver olika lång tid. Sorg är något väldigt individuellt.

Att minnas är ju ändå inte detsamma som att älta. Och som jag tidigare sagt, jag talar ofta med mina vänner om sådant som ex-maken och jag gjorde – inte medvetet i syfte att bearbeta, nej – mestadels handlar det om GODA och ROLIGA minnen, inte minst från alla de resor vi gjorde tillsammans.

Torkade blommor är fina juldekorationer.

Och varför skulle jag försöka glömma det som var? Han fanns ju sjutton år i mitt liv. Inte försöker jag ju heller glömma mina första sjutton levnadsår, som om min barndom och ungdom inte fanns. Så hemskt det skulle vara om någon bad mig att inte prata om de sjutton åren 😀

I dag fick jag väldigt många kramar och god jul-hälsningar då jag rörde mig på stan och i affärer. Efteråt slog det mig att merparten av alla hälsningar och kramar kom av NYA vänner, människor som inte fanns i mitt liv då jag var gift.

Med åren som gått har jag insett att jag fått så mycket nytt i mitt liv, jag har vågat göra saker som kanske av rena rama lättjan tidigare skulle ha blivit ogjorda. Och kanske bäst av allt – när det värsta hade hänt fanns det inte längre något att vara rädd för. Då sade jag upp mig, startade eget och bra har det gått hittills 🙂

Jag har också blivit modigare och mindre konflikträdd. Jag vågar vara mig själv, öppen och ärlig kring allt – för det är något jag insett att lönar sig på sikt. Jag har redan fått höra några människor säga att de omvärderat sina åsikter om mig, att skitsnacket som spreds efter skilsmässan inte var sant.

Allt det här har krävt tålamod. Jag har låtit tiden arbeta.
Det har lönat sig.

Living in this mess

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

… börjar gå mig på nerverna. Men SNART är flyttföretaget här och bär bort allt.
Sedan har jag nya utmaningar på nya stället, men det är en annan femma.

Jag som vill ha ordning och reda lider av detta kaos…

Samtidigt som jag lider av röran, och måste försöka klara av att sköta vardagliga rutiner med jobb och sånt vid sidan om… så försöker jag se en mening i det här. Meningen med skilsmässan.

Hur mycket grejer hade inte jag / vi då vi bodde ihop? Många gånger sa vi, mest på skämt tydligen ändå, att allt borde sopas ut. Tänk att få börja från noll och inreda i enhetlig stil.

Jag tror ändå inte att vi hade hittat en enhetlig stil. Jag gillar inte gardiner, inte kuddar i soffan, inga textilier som samlar damm. Det mest romantiska som kommer in hos mig är en spetsgardin mot balkongen, som skydd mot flygfän. Annars vill jag ha möbler i stål, mörkt trä och läder, nyanser av grått, svart och vitt.

Just nu är jag SÅ trött på alla möjliga saker! Sådant som bara ligger i något förråd, i något skåp, saker som inte används.

Jag behöver en dator, en kamera, kortläsare, anteckningsblock, pennor, mina dagböcker, en teve, en mikrovågsugn, några få bestick och kärl… En soffa att sitta i, en säng att sova i, lite kläder… för att ta några anspråkslösa exempel.

Det har gått över tre år sedan jag började röja bland mina ägodelar.
Och tänk… jag är inte klar än. Men jag börjar se en mening med skilsmässan och de tre flyttarna på tre år.

Att älta saker är inte enbart negativt

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

… men visst har ordet älta en negativ klang. Sidan synonymer.se ger följande alternativa ord till älta:
1. knåda, blanda, bearbeta, massera
2. ideligen diskutera, tjata (om), tugga om, idissla, upprepa, mala, traggla

Livet är som en rosenbuske. Det har vissa törnen men livet bjuder också på vackra blommor och dofter.

För mig har det varit, och är förstås fortsättningsvis, guld värt att få älta saker. Det må vara vad som helst som hänt, men särskilt tråkiga händelser behöver bearbetas.

Då man har vänner som orkar lyssna, som gärna deltar i diskussionen på ett uppbyggande sätt, som stöder och ger råd, som inte ser ner på en och säger gaska upp tig, ta dig i kragen, nu slutar vi prata om det där tråkiga… då kan man vända tråkiga händelser till erfarenheter som ger styrka.

Med vännerna handlar det om att ge och ta. De har också gått igenom något svårt, eller berörs av det svåra jag har varit med om. Då hjälper samtalen alla parter.

Det är så viktigt, så helande att få prata, prata, prata.

Om jag tar min skilsmässa som ett exempel kan jag i dag skratta åt en hel massa av saker som skedde i samband med den. Jag skrattar åt mina egna reaktioner. En gång ville jag tvätta sätet i bilen efter att maken och hans på den tiden nya kvinna hade i åkt i den. Jag rusade iväg med tvättmedlet i högsta hugg och maken hojtade efter mig att jag inte skulle förstöra lädersätet i bilen men det sket jag ju i 😀

En annan gång exploderade annars så lugna, beskedliga, behärskade jag och rev sönder en flyttlåda eller slog maken med en disktrasa 😀 Och jag minns hur terapeuten sa, låt allt komma ut bara, du har visat alldeles för lite ilska i livet, gubben din klarar det nog.

Jag skrattar till och med i dag åt situationer som var hemska precis då de inträffade. Då jag blev utskälld på offentlig plats, då jag hotats osv.

Och allt det här är möjligt tack vare att jag fått älta alla saker upp och ner tusentals gånger, under gråt och skratt med goda vänner.
Så för min del har ordet älta en positiv klang. Synonymen för ordet i detta fall är BEARBETA 🙂

Våga vara den du är

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Ett av många Guds underverk. Och jag gillar att fotografera dem.

Vi människor bär på alla möjliga olika rädslor, funderingar, tankar. Vi tror att vi är ensamma om dem.

Men så fort vi vågar prata om det som bekymrar oss – vare sig det är stora eller små frågor – upplever vi ofta att det finns andra som sitter och grubblar på samma saker.

Det här har jag erfarit många gånger då jag talat med vänner och bekanta. Vi har börjat skratta och vi känner lättnad. Vi hade allt möjligt gemensamt. Varför hade vi inte vågat tala om det tidigare?

Så jag tycker att vi ska försöka tänka så här: ”Om vi vågar prata om det som tynger oss – om vi vågar blotta det vi kallar våra svagheter. Då är vi starka. De som eventuellt pekar finger åt oss och skrattar bakom våra ryggar – de är svaga”.

Jag vet också att den person jag eventuellt vill dela min framtid med ska vara en stark person. En människa som är du med sig själv, som vågar tala öppet om allt i livet och som vill möta mig sådan som jag är.

Det är att ställa stora krav då man är 54 år gammal.
Men det är också då som man vet vad man är värd.
Bara det absolut bästa ❤