Klockan var kring halvåtta då jag slutade jobba för dagen. För att tömma hjärnan, få frisk luft, kanske klarare tankar och syn på vad det är jag håller på med – hur jag kunde få det lugnare ibland – tog jag en promenad. På hemvägen stannade jag upp vid kyrkan där dörren var öppen efter en konsert. Marschallerna lyser så fint vid trappan.
På dagen hade jag räknat arvoden. Det gör jag alltid sista helgen i månaden.
På kvällen var jag med på luciajuryns möte. Rösterna i årets val räknades. Här kan du läsa vem som blev Lovisanejdens Lucia 2022.
Det är fint att traditionen kan fortsätta, med ett luciafölje i vår bygd. Men det blir allt svårare att hitta kandidater, vilket är fullt förståeligt då de unga som går i gymnasiet har fullt upp med studier och fritidsaktiviteter. Själva arrangemanget kräver också tid, frivilliginsatser från olika håll. Det kan vara dags att fundera på ett nytt koncept, så att traditionen med ett följe som sprider ljus lever kvar och att pengar samlas in till hjälpbehövande i trakten. Samtidigt som arrangemanget borde bli lättare för alla att ro i land, och såväl roligt som mindre krävande för dem som vill medverka i ljusföljet.
Två av sex lådor för röstsedlar, och lite uppbullat för luciajuryn 🙂 🕯
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
En trevlig tradition med lucia. Skall gå till förskolan den 13 och tittat på grannens tjej.
De brukar va så söta.
Kramar från oss
Javisst, stämningsfullt och speciellt med små följen i dagis.
Kram!
Jag bodde ett tjugotal år i Ludvika kommun och där ville man anordna Lucia varje år, men till sist gick det inte. så synd. Jag var med i Luciakören i Helsingfors ännu så vuxen, ända fram till min flytt till Sverige. Det var min gamla musiklärare som var körledare. Minns alla kröningar med glädje även om det var drygt att stå stilla länge med levande ljus i handen. Lovisa kyrka minns jag också väl, den var överväldigande stor när man själv var liten tjej. Trevlig första advent, några timmar återstår.
Visst har man många fina minnen av luciaföljen. Som journalist för en lokaltidning har jag varit med på äldreboende och sjukhus där tårarna runnit.
Rörande, vackert. Vilsamt.
Men allt verkar ha sin tid och koncept behöver förnyas. Ett ljusfölje och en ljusfest hoppas vi kunna ha kvar om vi inte längre får nån att ställa upp som lucia.
”Ljussättningen” på kyrkan är enastående. Så vackert. Vet inte hur det är här med luciafirandet. Förut var det lokaltidningen som publicerade ett antal kandidater som man kunde rösta på. Men jag har inte sett den ”driven” i år. Lite förlegat kan jag kanske tycka att det är ändå. Men vill man hålla på traditioner så – ja, då krävs det att man ställa upp…
Ja, många tycker det är förlegat och unga kvinnor vill inte bli bedömda, så att man röstar – det blir som en skönhetstävling, säger många.
Men en ljusfest och ett luciafölje kanske vi kan ha kvar – få se!
Luca saknade jag enormt efter att jag flyttat hemifrån. En fin tradition. Hoppas den hålls vid liv!
På något sätt ska den hållas vid liv så länge som Röda Korset, tidningen, församlingen, ungdomsförbundet och andra orkar hålla på.
Kanske ett nytt koncept behövs, men en ljusbärerska, ett ljusfölje – behövs i denna på många sätt så mörka tid.
Det hade varit väldigt synd om traditionen försvinner men jag förstår förstås tjejerna som inte vill tävla p.g.a. utseendet.
Vilken vacker kyrka som jag gillar väldigt mycket!
Vi påpekar alltid att det inte är en tävling och att det inte har med skönhet att göra.
Välgörenheten ska stå i fokus, men klart att tjejer i den där åldern är måna om utseendet.
Vi ska nog lösa det på något sätt.
Ja då – vår kyrka är fin 🙏