
”Int blir de ti någo”, sa Pia men jag som är idiotoptimist knäppte mina händer i en stilla bön för solrosornas kamp. ”Vi ska visa dem alla” tänkte jag. ”Vi blir de ståtligaste solrosorna i stan!”




”Int blir de ti någo”, sa Pia men jag som är idiotoptimist knäppte mina händer i en stilla bön för solrosornas kamp. ”Vi ska visa dem alla” tänkte jag. ”Vi blir de ståtligaste solrosorna i stan!”



På veckoslutet såg träden på gården där jag bor ut så här. Ganska mycket grönt, men gult och inslag av orange börjar det ju onekligen bli.


Läste häromdagen gamla blogginlägg från sommaren och hösten 2014. Det var ju mycket som handlade om skilsmässan och flytten till en annan bostad då. Jag hade en stor sorg, men ibland skrev jag en del glada och hoppfulla inlägg också.
Bloggen var en livlina då, jag ville berätta hur det kändes.
I dag har min blogg inte alls samma ”skvallervärde”. Jag har 200–300 besökare per dag, men då för sju år sedan var det inte ovanligt med 500–1000 per dygn. Troligen var många nyfikna då. Bara en bråkdel skrev kommentarer och gav sig på det sättet till känna. En del troll härjade med mig också. De har helt försvunnit nu.
I dag jobbar jag så mycket att allt annat ställts åt sidan. Jag har inte helt gett upp hoppet att träffa någon jag då och då kunde umgås med. Men… det dyker alltid upp det där ordet ”men”…
Det är ju ett faktum att jag har varit ensam en bra bit över sju år nu.
Friheten att få göra vad jag vill, när jag vill… den betyder mycket. Att ta hänsyn till andra klarar jag av.
Men att passa upp någon? Eller att dela en liten tvåa med någon?
Nej, den här bloggen kommer knappast att bjuda på något så mycket mer spännande framöver än vad jag gör på jobbet, vilka blommor jag har, vilka pussel jag lägger – och om jag lever ännu en dryg vecka blir det lite bilder från stugsemestern.
I fredags hade vi ostbricka tillsammans med Inge-Maj och Bengt, mina svärföräldrar från tiden då jag var gift. Mycket tacksam för att vår över sexton år långa vänskap inte försvann och bleknade på något sätt. Vi har känt varandra 24 år nu och ses alltid då de kommer från Sverige till Lovisa. Tyvärr har jag inte kunnat besöka dem i Stockholm sedan pandemin bröt ut. Men, kanske det kommer en dag ännu då jag kan resa till Täby.


Efter showen firade vi Företagardagen som infaller i dag, men vi åt middag och umgicks redan i går kväll.
Det var en mycket trevlig fest och supergod mat på restaurang Kapellet. Jag fotograferade serveringsbordet innan locken för varmrätterna hade tagits av och anstormningen av hungriga gäster satte igång 😂
Jag tog halva fredagen ledigt då jag med min syster handlade till mamma. Efter det hade jag ostfest med goda vänner. Igår var jag också ledig nästan hela dagen. Modeshowen var i och för sig ett jobb, men middagen efteråt fritid fullt ut.
I dag har jag därför jobbat sex timmar. Det är skönt att själv kunna bestämma arbetstiden. Att ha frihet under ansvar. Finns massor som behöver göras vecka ut och vecka in.
Jobbet med lokaltidningen tar aldrig tar slut. Den ska ut varje vecka med intressant innehåll, det är ett tungt och krävande jobb, men tillsvidare tycker jag mycket om det – så länge som jag har möjlighet att styra det själv 💪
Bloggvännen BP från Stockholm håller i trådarna för den trevliga utmaningen där det gäller att visa skyltar eller texter av olika slag.
Den här skylten fanns utanför badhytten på Saltbodtorget under evenemanget Lovisa Historiska Hus förra helgen.

Nå sidu kan ungefär ”översättas” med ”nå men ser du”.
Försöker vara en god ambassadör för min hemstad i alla lägen. Här kommer ett par bilder som jag tog under evenemanget Lovisa Historiska Hus.
Den första miljön visar en del av en innergård vid Alexandersgatan. Den ser ut så här oberoende av evenemanget. Där uppe i den röda trälängan fanns förr en stor loppis, ett slags återanvändningsställe med massor av gamla möbler, fönsterkarmar, kläder, mattor, porslin, koppar- och plåtattiraljer osv.

Den andra bilden är tagen på husobjektet Helgas gård där en gammal cykel står vid en husknut. Byggnaden skulle i och för sig behöva en liten ansiktslyftning, men ibland kan det vara lite charmigt med rost och målning som flagnar. Förutsatt att förfallet inte får pågå för länge.


Hos Elisamatilda är veckans fredagstema ”Thank you for the music”. De flesta av oss vet ju nu att den svenska gruppen ABBA gör comeback och producerar ett album.
Vilken artist eller band skulle du gärna se göra en comeback?
– Beatles, men det går ju inte. Så det här med ABBA är helt toppen!
Om du bara fick lyssna på en artist/ett band i ett år, vilken/vilket skulle det bli?
– Supersvår fråga. Har inget svar. Skulle vara oärligt att säga namnet på ett band, för efter att ha lyssnat på bara en grupp eller en sångare två veckor i sträck skulle jag troligen inte längre gilla artisten/gruppen.
Vad spelar du mest för typ av musik?
– Lugna låtar, vackra låtar med ord som berör. Låtar som ger styrka.
Har du något speciellt musikminne?
– Också svår fråga. Lärde mig spela gitarr i ungdomen. Är det ett musikminne? Har träffat många kända musiker face to face tack vare jobbet och intervjuer. Är det ett musikminne? Eller ska jag nämna låtar jag gillat/gillar? Då blir listan lång 🙂
Vilken artist eller band gjort första stora intrycket när du var barn?
– Kanske The Osmond Brothers, Bay City Rollers, Bonnie Tyler… med flera.
Systrarna Hassinen köpte det gamla resandehemmet 2008. Här kan ni läsa mer om Helgas 1 och här om Helgas 2, eftersom huset har delats upp i två hem.





Inte Pippi Långstrumps Villa Villekulla, men Villekulla heter huset och om dess historia kan du läsa mera här.




