Fick ett intressant kort via postcrossingen i dag av en 85 år gammal herreman. Han berättade om den historiska bakgrunden till den här stenen som väger tjugo ton. Det är ett minnesmärke som som har släpats upp med hjälp av människors och hästars krafter.
Man lär sig mycket via postcrossingen. Alla skriver inte lika personligt och initierat som den här mannen gjorde, men det är ändå så som han säger. ”I see postcrossing as means of understanding and friendship among ordinary people all over the world”. Han hade kunnat skriva på danska och jag hade förstått det där, men då jag i min presentation uppger att jag kan svenska, finska och engelska samt lite tyska och spanska var ju varken norska eller danska språken nämnda 🙂
… men hur sköter man orkidéer. Jag har haft två sedan jag flyttade till den här min underbara bostad för snart två år sedan. Bägge orkidéerna har dött. Jag vet inte om jag vattnat dem för lite, eller för mycket – har försökt vara försiktig. Ska jag duscha dem med en blomspruta?
Är det våningshusens torra inomhusluft som tar kål på blommorna?
En enda gång har jag fått en orkidé att komma igen, att blomma två gånger. Då bodde jag också i höghus.
Visst ser det ut som om där var en skrattande tiger eller en leopard inne i blomman?
Tar tacksamt emot skötseltips!
Dryga halva dagen jobbade jag med tidningen. Det där normala med att redigera andras texter, men till mitt uppdrag hör också att bidra med artiklar. Så jobbet är verkligen givande och omväxlande.
På eftermiddagen hjälpte min syster och jag vår mamma att komma till hörselbilen på test. Den besöker Lovisa en gång per år. Dessutom arrangerar hörselföreningen många andra träffar och ger råd åt sina medlemmar.
Om någon tror att jag är dum som låter referensnumret synas kan jag säga att sifferserien är VÄLDIGT lång. Efter fyrorna som syns längs till höger finns femton siffror till 😀
I dag har jag gjort ansökan om nytt pass och identitetskort. Få se om jag får ut dem då jag inte kan styrka min identitet med identitetskort 😀 Jag har bara körkort och ett pass som gick ut 7 april i år. Hoppas nåt av dem duger. Men man har ju hört hårresande historier om personer som inte fått ut sina kort då de saknat id-kort som de inte haft, och som de har beställt!
Ganska skoj att jag råkade ha ett lakan i sängen med namnet på olika storstäder, det passar ju med pass och resor 🙂
På passfotot ser jag ut som en bov! Eller som en jag-vet-inte-vad.
Vacker är jag inte. Man får ju inte le på ett passfoto.
Men med detta spöke på fotot ska jag leva de närmaste åren. Hoppas jag inte skrämmer allt för många kontrollanter. Vanligtvis gör jag mig lite vackrare då jag reser, håret hänger inte i stripor som de gör på mitt kommande passfoto…
I värsta fall känns jag inte igen och kommer inte genom passkontrollen.
Eller ska jag vara glad då? För att jag ser bättre ut i verkligheten?
Varför tvättade jag inte håret och lockade det innan fotot togs… 😀
För att jag igår kunde fira tillsammans med en del av mina närmaste vänner.
Det är alltid svårt då man ska bjuda till fest, att välja vem som ska få komma.
Dels handlar det om min egen ekonomi, vad har jag råd med?
Dels handlar det om den tid jag vill ha för alla. Bjuder jag 30–100 personer hinner jag inte umgås med var och en.
Den här festen handlade för mig själv inte enbart om att jag blivit utsedd till chefredaktör för Nya Östis. Jag fokuserade på de fem senaste åren i mitt liv. Vem har funnits vid min sida, i vått och i torrt? Från skilsmässan 2014, genom skeendena då jag sade upp mig från en fast tjänst, startade eget företag, började jobba för Nya Östis och fick allt mer ansvar där.
Då man bjuder in människor till en fest känns det aldrig helt rättvist. För det finns minst lika många till som jag gärna hade tackat i detta sammanhang. Men… gränsen måste dras någonstans. Och det kommer nya fester!
Ett hembakt bröd med potatis och örter.
Jag hade undanbett mig gåvor. Det viktigaste var att jag fick tacka mina vänner och att de fick träffa varandra.
Men då någon ändå överräcker en gåva skulle det aldrig falla mig in att säga ”jag skulle ju inte ha nåt”. Jag vet själv hur det känns då jag inte vill komma tomhänt till en fest. Visst är det trevligt att bli överraskad och att få överraska.
Jag fick allt från presentkort och vackra dikter till mousserat och vin, bröd och choklad, saker med Muminmotiv och en enormt ståtlig orkidé.
Tack för precis allt ni gav mig i går ❤ Vänskapen vi upplevt genom åren och som jag hoppas fortsätter i många år till, är guld värd.
Nina framför en hälsning av en väninna som inte kunde komma till festen och jag blir tårögd.
Jag ser de första gula löven på ett träd nere vid gatan där jag bor. Det är tionde augusti och prognoserna utlovar sol och sommarvärme på upp till +23 grader.
Än har vi sommar kvar. Många säger ”nu är sommaren slut”, bara för att deras semester är förbi och barnen ska till skolan. Jag har inga långa, betalda semestrar och jag har inga barn heller – så jag bestämmer mig för att sommaren hänger kvar ett tag till 🙂
Igår skickade en bloggvän från Sverige en länk till Youtube med Bo Kaspers Orkester och Christel Alsos som sjöng ”Håll ut” i Skavlans show. Den sången väcker många minnen och den har gett mig styrka de senaste fem åren i olika sammanhang.
I dag ska jag med goda vänner fira just det här. Att jag har hållit ut. Sommaren 2014 kände jag mig som ett vrak. Men allt sedan dess har jag ändå på något sätt lyckats hålla ut, uthärda olika former av inre smärta, känsla av uppgivenhet och frustration.
Känslan av tillit, allt ordnar sig, det finns rättvisa i världen – den försvann aldrig.
Och kanske det bästa av allt. Jag har lärt mig, ibland den hårda vägen – godtrogen som jag är – var jag har mina riktiga vänner ❤
… som man inte behöver promenera in, alltså försiktigt använda då och då så att det blir mjuka och att man undviker skavsår, är sådana skor som jag vill ha.
Därför har jag stora förhoppningar på dessa skor av märket Ecco. Då jag vill gå lite längre promenader och raskare än vanligt måste skorna vara bekväma. Jag hoppas kunna ha glädje av det här paret också i Italien på hösten.
Rätt storlek fanns inte i lokala skolaffären då jag var inne där för en vecka sedan. Men jag fick bra betjäning, sms-meddelande då affärsägaren visste att min storlek fanns i ett lager på annan ort och telefonsamtal då skorna hade kommit.
Jag köper ibland skodon via nätet, och man får ju vänta även på dem. Mest har det handlat om grova kängor med höga skaft. Kängor i min stil har jag aldrig hittat i Lovisa. Jag fick en kommentar på Facebook att ordet ”aldrig” kanske inte är så smart att använda, vilket jag tolkade som att det går att få vilka dojor som helst om man uttrycker sitt önskemål hos ägaren. Kanske han har broschyrer att bläddra i? Eller bilder att visa på annat sätt? Tål utredas eftersom jag gärna handlar lokalt.
Gillar den här väggen mot Cafe Favorits gårdsplan. Hoppas att den aldrig rappas fin och slät eller målas om.
Lunchade där med en väninna som var på Finlandsbesök. Annars bor hon sedan 25 år tillbaka i Bolivia. Glömde förstås att ta en selfie av oss båda…
… på väg hem från två möten. Ibland blir det så. Jag tycker att jag har fotat ALLT i Lovisa. Jag kommer inte heller på att blogga om så mycket de dagar då jag har massor av jobb och det har jag haft i dag, från halv nio på morgonen till sex på kvällen.
Vi har många grönområden i Lovisa, den här ligger invid före detta stadsbibban och mitt emot församlingshemmet.Mot andra hållet ser utsikten ut så här. I det rosa huset närmast kameran hade tidningen Östra Nyland sin redaktion 2010 och ett par år framöver.
Har inte varit så flitig på postcrossingfronten heller, men ändå skickat några kort i juli och i början av den här månaden. I dag fick jag det här kortet från Tyskland.
Avsändaren hade skrivit fel ID-nummer, kastat om två siffror. Men postcrossingen har ett fenomenalt system som hittar korten så att man kan registrera dem i alla fall. För det mesta räcker det med att skriva från vilket land kortet kommit, datum då det skickats och namnet på avsändaren, om man lyckas tyda det.
Jag fick svar på min efterlysning / förfrågan om kortet med fel ID på fem minuter! Fantastiskt!
… men bara en gång kom jag ihåg att ta fram kameran 😀
Fick skjuts av en väninna till Tokmanni som ligger några kilometer utanför centrum, och sedan till bokföringen och så skulle jag ha nya färgpatroner till skrivaren… och DÄR tog jag den här bilden. Utanför lokala telefonandelslaget varifrån jag köpt skrivaren.
En sådan blomsterprakt! En stor eloge till den eller dem som skött blommorna!
Ordet OVIKELLO är dagens lektion i finska. Dörrklocka.
Lite symboliskt på något sätt, då jag har för mig att de här blommorna har ett namn som har med klocka att göra?
Ringer det nån klocka i någons huvud? 😀
… känns extra trevliga att göra i en trivsam miljö.
Ett stenkast från mitt hem ligger Osteria Locale. Sitter man ute på terrassen känns det i och för sig ibland som om man var mitt i en storstad, då motorcyklar och tunga fordon drar förbi på huvudstråket genom stan.
Men det är bara tillfälligt oljud. Och solen värmde på terrassen.
Någon har gjort en fin teckning av huset där restaurangen finns, inför deras kräftservering. Men egentligen undrar jag om det är banken (i samma hus) som man ritat här. Och restaurangen ligger i andra hörnet, borta till vänster, utanför teckningen?Vacker utsikt från baren. Faktiskt skojigt att en mc-förare fastnade på bilden på gatan utanför.Nära kyrkan ligger restaurangen också. Och nära mitt hem ❤
Måndag-tisdag-onsdag… tidningsjobb från tidig morgon till sen eftermiddag. Men känner att jag har fått rätt bra balans nu då medarbetare återvänt från sina sommarlov.
