Oj och huj! Snart är maj slut!

Förfärligt så fort tiden går! Jag kände i dag hur syrenbuskarna på bibbans gård doftade starkt. Redan?
Ja, maj månad är ju slut snart. Bara tre dagar kvar!

Vårt hårt beskurna äppelträd på gården har fått nya kvistar och blommor, så jag tror att trädet mår bra ❤

Det har varit bråttom med tidningsproduktionen då vi skulle ut en dag tidigare på grund av Kristihimmelfärdsdagen. Och så fort någon blir sjuk blir det extra mycket att stå i med, men sådant händer. Lyckligtvis inte ofta, men ändå något att räkna med.

Många sena kvällar med eurovision, Let´s Dance och hockey-VM har också tagit på tantens krafter 😀 Nu ska hon försöka vila ett par dagar.

Den här sången är så vacker. Ami Aspelunds ”Mitt äppelträd” kom tvåa i Finlands uttagning till eurovisionen 1982 då Kojo vann. Jag minns hur besviken jag var att inte just den här vackra låten blev Finlands bidrag, den hade nog klarat sig bra. Om jag inte minns fel kom Kojo på sista plats 1982 med noll poäng för ”Nuku pommiin” 😀

Tomatplantorna invaderar balkongen!

Pia som hade donerat tomatplantan till mig var vänlig och planterade om dem. Hon har gjort sådant förr, det vill säga hon vet hur man separerar dem.

För mig har det hela blivit en stor sak, nästan ett drama 😀
Jag har fått plantorna som gåva. De får inte dö. I alla fall inte av något slags vanvård.

Klappat och klart! Bara att börja klättra!

Det här betyder att jag har lyft krukan (då den bara var en) in och ut från balkongen. Ut i solsken och värme, in då det är svalare och då har plantorna fått värme samt ljus från en lampa.

Dör en planta får den en värdig begravning. Plantan slängs inte på en komposthög utan avskedsord. Varje dag pratar jag med plantorna. Och i dag då de blev separerade från varandra står de på samma bord i sina nya krukor, så att de kan se varandra och inte behöver oroa sig för syskonens öde.

Det är spännande tider, jag har fått en liten familj ❤
Och såsom alltid med en större familj, det kan krävas ännu fler investeringar än ett par nya krukor – menar om de här klätterstöden inte räcker till. Däremot tänker jag inte öppna upp taket mot grannen ovanför, det finns bokstavligen gränser också då det gäller kärlek och tolerans inom en liten familj.

En av våra lummiga parker

En av våra lummiga parker i Lovisa. Den ligger mellan Mannerheimgatan och Brandensteinsgatan. Jag tyckte blommorna kring stenen var så fina, men det är knappt så dom syns på bilden 🙂
Husen i bakgrunden är polisstationen och längst borta busstationen.

Gårdagens hockeyseger över Sverige var fin. Jag trodde hela tiden på Finland. Förstår inte hånet i svenska tidningar mot svenska laget… onödigt. Det att ett lag har över tjugo NHL spelare betyder ingenting, eller att Finland bara har två. Det är hungern, skickligheten och små marginaler som avgör. Detta om detta… på lördag fortsätter kampen då vi ska spöa en annan favorit, Ryssland.

I dag har jag redan varit på ett för-tidigt-80-års-kalas, grannen fyller i juli! Efter det på massage, och nu ska jag börja jobba för jag inser att om jag lämnar allt till måndag är jag i blåsten då tidningen ska ut redan på onsdag 😀
Men flera sköna lediga dagar har jag hunnit ha!

Heja tomatplantan 23 maj!

Kanske svårt för er att se eller förstå hur liten/stor tomatplantan är?
Och jovisst, det här är tydligen 3-4 plantor. Men då jag inte har en aning om hur de kommer att bete sig följer jag med ett tag till innan jag gör ”något ingrepp”.

Plantorna är cirka 10 cm höga och då jag vidrör bladen och doftar på fingrarna efteråt känns den goda doften redan ❤

Beställde service till balkongen i dag eftersom låsmekanismen strejkar. Dom kan komma först den 20 juni men bättre sent än aldrig. Inglasningen skedde 2004 och jag vet inte om någon service gjorts därförinnan. Det känner inte heller hyresvärden till då han ägt bostaden bara några år. Men ska bli skönt att få allt fixat, glasen justerade, silikonbehandling m.m.

Trött men tacksam, glad och lycklig

Det har varit en underbart fin dag i dag. Solen sken, det var varmt  och jag var ledig från alla plikter.

Någon kanske tycker att lyckönskningar som svämmar in via Facebook är opersonliga, men det tycker inte jag. Varenda en får ett personligt tack av mig, så länge som jag orkar hålla på i kväll ❤

Om över 400 personer har skrivit hälsningar där betyder det att jag också tänker på var och en av dem under några sekunder. De är alla människor jag har eller haft något gemensamt med.

Det här var en pryl jag hade önskat mig till födelsedagen och min syster och mamma infriade önskningen. Nu har jag en plats att hänga nycklarna på ❤

Av en kollega fick jag de här små dofttvålarna, helt underbara att lägga in i ett skåp eller att ställa fram på toa eller någon annanstans då gäster kommer.

Tack Marina, du vet vad jag gillar ❤

Jag är trött, tacksam, lycklig, glad. För att jag har så många vänner, människor som på riktigt bryr sig. Det är deras omtanke som ska bära mig.

Det finns alltid människor som inte tycker om mig… det har jag skrivit om hundra gånger förr. Varför är det så lätt att låta sig slås ned av dem, i stället för att låta sig bäras av alla som vill mig väl, som tror på mig?

Det känns på något sätt som ett svek och orättvist mot alla som verkligen är mina vänner… att jag blir ledsen då jag möts av nonchalans och orättvisa.

Men jag tror att vännerna förstår… och just därför är de mina vänner ❤
Kram och tack till er alla som lyssnar, förstår och stödjer. Jag vill också finnas till för er då ni behöver mig.

Spara tid – till vad?

Jag brukar säga att jag är en bra chef, åtminstone för mig själv. Passade därför på att ge mig ledigt den här veckan, annars hade min födelsedag på en tidningsonsdag (dagen innan Nya Östis kommer ut) med värsta rusningen av allt, inte ha blivit en lugn dag.

En del av min lugna frukost i dag. På Ernst-brickan, med visdomsorden ”Man kan fråga sig vad vi spar all tid till”.

I dag tänkte jag skriva något fler inlägg än i vanliga fall, mest korta sådana 🙂

Nu grönskar det, solen skiner…

… och det skulle inte förvåna mig om det blev åska snart. Det var tryckande varmt då jag var med mamma på torget. Hon skulle köpa blommor till gården och sin trappa. En del sorter hon ville ha fanns, andra var slut. Men då hände det som ofta händer bara i små städer där ”alla känner alla”.

Blomsterhandlarna lovade se till att så fort som de blommor mamma vill ha åter finns till salu, levereras de hem till henne. Tummen upp för denna service!

Rådhuset badar i sol intill grönskande träd.

Jag har ofta skrivit om hur mitt jobb är en livsstil. För det mesta på gott, ibland ”på ont”, då man upplever att man måste vara on-line hela tiden.

Jag tror att Nya Östis kan vara unik på många sätt. Vi behöver inte skriva om allt det som alla andra skriver om. Vi kan ha en helt egen stil med ett totalt unikt material som läsarna bara får i vår tidning.

Då gäller det att kunna släppa det gamla tänket att allt ska fort ut på webben, eller att vi måste ha det och det som andra skrivit om. En tidning som kommer ut bara en gång i veckan kan mera vara mycket mer än en traditionell gammaldags tidning – som jag upplever att vissa tidningar är – det vill säga att man gör såsom man alltid gjort.

Gamla nyheter är gamla nyheter men unikt material är alltid unikt. Och att ta in sådant som läsarna skriver till oss är viktigt. Inget är för litet för den lokala tidningen.

Det här har jag ägnat dagarna åt under min semester. Att fundera på framtiden. Jag klipper sällan helt av bandet till jobbet då jag har semester, helt enkelt för att jobbet ÄR en livsstil. Ingen säger att jag MÅSTE ägna jobbet en tanke, jag VILL själv göra det.

Jag har släppt produktionen för en vecka, men inte framtidsvisionerna och alla idéer. Dom finns i mitt huvud och dom finns som otaliga dokument i min dator.

Vår bygd behöver sin lokaltidning och det finns inte ord nog att beskriva hur mycket jag brinner för Nya Östis.

 

Cykeltur på De stupades dag

I Finland har vi våra krigsminnen från 1930- och 1940-talet. Jag tycker det är viktigt att vi värnar om dem, aldrig glömmer vår historia.

Soligt, varmt och vackert var det på nya kyrkogården vid de stupades minnesmärke. Det är så rofyllt, och ska så vara, på begravningsplatser.

Jag stannade en stund vid min morfars sten vid denna hjältegrav. Tackar honom alltid för Finlands frihet. Han föddes 1903 och stupade 1940. Så jag fick aldrig träffa honom.

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på hur det hade kunnat vara om morfar inte hade stupat. När jag föddes hade han varit 59 år. I den bästa av alla världar hade jag kunnat få över tjugo år tillsammans med honom. Nu blev det inte så, men min mormor hade jag kvar länge, hon blev över nittio år gammal. Farfar fick jag också leva med tills jag var åtta år gammal. Min farmor dog innan jag föddes.

Det blev en skön cykeltur på sex kilometer och en stund med goda vänner vid deras stuga, en icke planerad träff. Men de spontana träffarna blir ju ofta de bästa 🙂