Jag känner igen mig, i Mumin!

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer
Mumin och jag. Vi kan ta varandra i handen och vandra mot solnedgången tillsammans ❤
Känner SÅ igen mig i den här seriestrippen som finns i Tove Janssons bok ”Ordets gåva”, där olika korta texter, men även tecknade serier, från hennes produktion finns samlade.

”Men ni uppmuntrade ju mig…?” Ja, så har jag också upplevt det ibland. Någon som låtit mig förstå att han är intresserad av mig.

Där ligger sedan Mumin och jag med våra blomsterbuketter på marken. Vi har avslöjat att vi varit eller är förälskade, förtjusta, kära. Men föremålet för vår beundran rider vidare, mot nya äventyr, och förstår inte vad de går miste om 😂

Ja, det är ju både med ironi och egensinnig humor som jag skriver det här. Men här finns också det där lilla unset av sanning, och en besvikelse om uppstått mer än en gång de senaste åtta åren.

Mumin och jag, vi får trösta varandra ❤ Och Lilla My, hon får gärna komma med sin syn på saken 🙂

Min arbetsvy i dag. Klockan var 16.25 och jag satt och väntade på en person jag skulle intervjua och äta tillsammans med. Det hade regnat hela förmiddagen men efter klockan fyra blev det sol och hur fint som helst.

Sensommarfest och idémöte

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer
Fint dukat ute i trädgården hos Anna där vi hade planeringsmöte och sensommarfest. Väldigt gott alkoholfritt bubbel och rödvinbärssaft. Pajer och piråger och hembakad blåbärskaka också.

Dessutom första gången som jag var i Renum fastän det inte ligger långt borta från Lovisa. Det finns faktiskt otaliga platser på nära håll som jag aldrig besökt. Vi talar då om enskilda vägavsnitt, små byar mot öst och väst.

Så än finns det kvar att uppleva ❤

Det bullrar och tar sig

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer
Från Rosenparken på västra sidan av Lovisaviken såg det ut så här i går. Det tar sig, egnahemshusen börjar forma sig. Vi har bostadsmässa i Lovisa 2023, den öppnar i mitten av juli.

Ett monotont muller och buller hörs här hela tiden då muddringsmaskinerna och andra mackapärer är i gång. Men jag är säker på att det här blir riktigt fint när det är klart.

Det blåste så underbart skönt från sydost här i går på eftermiddagen och kvällen. Jag försökte fixa en del såpbubblor också men de blev inte riktigt lika fina som med den blandningen som jag köpte från affären. Min egen blandning av vatten och diskmedel var inte så lyckad, men visst blev det några bubblor ändå.
Rosenbuskarna har fått en del långa skott, eller vad de nu kallas. Men vackert är här i Rosenparken vid den strand jag döpt till Rosenstranden 🙂 Vet inte om den officiellt heter så.
Tillsvidare har jag varje dag kunnat skörda en, två eller tre tomater från balkongen. Totalt kanske kring tjugo, inte mycket alltså – men helt okay! Och goda är dom ju.

Ikväll sommarfest hos en av redaktionens medarbetare. Ska bli kul!

Har ni varit med om det…

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer
Att ett kexpaket, en glass, en blomma, en pryl – till exempel från hyllan med Muminsaker – talar till dig?
Köp mig, säger den. Jag vill hem till dig.
Du kanske själv tänker, jag behöver inga kex eller ingen växt just nu och så försöker du gå vidare.
Men så hör du hur den där saken börjar gråta bakom din rygg. ”Du vill inte ha mig… buhääää” 😭
Och sånt står ju ingen ut med.

Blandade bilder från balkongen

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer
Så här såg det ut i kväll då jag satt i min bekväma stol och kopplade av efter jobbet.
Så här såg det ut igår. Inte illa det heller. Nya vyer, varierande molnskådespel varje kväll.
Nyaste Vännen på balkongen. Sundaville, hoppas du trivs långt in på hösten med mig ❤

I morse såg statistiken på min blogg normal ut. Men ikväll har schweizarna åter kastat sig över mig så att jag fått 1830 nya besök. Sjutton från Puerto Rico förvånar också.
Skulle gärna se kommentarer från Schweiz också, så hallå! Ni som läser min blogg så flitigt… kan någon av er skriva en hälsning. Bitte, schreiben Sie etwas 🤣

Har varit gladare i dag. Tankarna snurrar förstås kring det här med varför, och hur länge, jag ska leva totalt ensam. Jag jobbar ju mycket och har inte tid att passa upp någon, men sedan då jag ger min tid till någon som jag tycker om, då är hela hjärtat med ❤

Ett frissabesök muntrade upp. Färgkorrigering, slingor. Hade förstås känts extra kul om det hade funnits någon som hade sagt till mig ”så fint det blev!”. Men jag får säga det till min spegelbild istället och min egen åsikt, mitt omdöme, är sannerligen icke att förakta 💪😎

Tecken från skyn och statistiken blomstrar

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer
Satt på en utecafeteria idag och hade precis ätit upp Lovisabakelsen då den här vackra skapelsen kom flygande och landade framför mig. Ett tecken från skyn! Men vad betyder det? 😀
Träffade en frilansare som behövde ett presskort och delade Lovisabakelsen med honom. Försvinnande god, lagom liten eller stor, inte för söt. Bjuder på många smakupplevelser.

Jag är inte riktigt lika ledsen nu som jag var i morse. Men känslorna ligger ändå på ytan.

Döm om min förvåning när jag såg att jag efter att ha skrivit inlägget ”var finns han?” såg att statistiken på bloggen blomstrade! Jag har vanligtvis runt 300 besökare per dag, men redan på förmiddagen hade jag över 1800!

Just så, tänkte jag. Jag hade inte ens delat inlägget med mina ledsna tankar på Facebook men ändå hade 1800 läst bloggen 🤔

Vid en närmare titt såg jag att flera gamla inlägg hade runt 14–15 besök och att över 90 procent av de lästa inläggen hade kollats i Schweiz! Har jag beundrare där? Nya läsare? Eller är det nåt slags robotattack?
Hur som helst, har inte fått skräpkommentarer och inga elaka påhopp, och om nu någon robot ”läser” så må det vara hänt.

Har någon annan av er som har WordPress varit med om något liknande? Schweiz känns väl ändå tämligen ofarligt.

Trees on Tuesdays – men var finns han?

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Det är bra att de flesta dagarna känns som bra dagar, eller ganska bra dagar.
Jag övar mycket på tacksamhet, att känna den – trots att livet inte alltid är lätt.
Vi har det bra i Finland, jämfört med hur vardagen ter sig i många andra länder.
Jag är, såvitt jag vet, frisk. Har ben som bär mig.
Jag har tak över huvudet, mat för dagen, ett givande jobb och många vänner.

Men just i dag känner jag mig ensam, och innerst inne vet jag själv varför det är så just i dag.
Allt oftare tänker jag nuförtiden… åtta år… och även tre månader över åtta år, har jag varit ensam.

Den första tiden behövde jag det. Ett par år behövde jag det, för att komma över smärtan efter skilsmässan.
Såren plåstrades tillfälligt om med korta förbindelser, via vilka jag förstod att det var möjligt att träffa andra.
Men det fanns inget djup i allt det där. Känslan av tomhet och otillräcklighet kom alltid tillbaka.

Det är skönt att gråta ibland och jag vet att också den här känslan går över.
Kanske jag inte behöver längta för evigt. Kanske den där intelligenta personen med den speciella humorn och värmen finns.
Eller ja, jag vet att han finns… men kanske han också någon dag finns för mig?

Tänk att få känna hans hand i min. Hans arm runt min axel eller midja. En kropp mot min och en kyss i nacken.
Jag är bara en människa med känslor då jag saknar just det.

Boliviansk gåva

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

Min vän Siw som driver flickhemmet Corazon Grande i Bolivia är i Finland på besök. På grund av coronapandemin är det tre år sedan hon senast var i Lovisa.
Då jag fyllde 60 år meddelade jag att jag skänker en del av de pengar som jag får i gåva till Siws verksamhet. Det blev totalt 600 euro.

I dag träffades vi på ett café i stan. Hon berättade om sånt som hänt under de svåra pandeminåren i Cochabamba, och min syster och jag berättade om våra liv. Vi hade mycket att prata om förstås då så lång tid gått sedan vi sågs senast. Men såsom jag tidigare sagt, med goda vänner är det lätt att ta upp tråden där den ”tappades” förra gången.

Fick den här gåvan, ett bolivianskt hantverk, av Siw. Tack ❤