Hur galet som helst, del 80
Trees on Tuesdays, del 33
Det var via Geddfish blogg jag kom på att just det, det är Trädens tisdag i dag 🙂 Hon är också ibland med i Trees on Tuesdays.
No time to cry
Jag har bestämt att Daniel Craig är skyldig att göra en specialuppföljning som James Bond, tillägnad bara och endast mig. Filmen ska heta No time to cry.
Det ska man ju inte göra i recensioner av filmer heller. Och det här är definitivt ingen filmrecension.
Men jag gav mig själv lite ledighet igår på eftermiddagen. Jag trodde jag skulle få sitta ensam i salongen, för vem kommer och tittar på en film klockan 15 en måndagseftermiddag i lilla Lovisa? Men tji fick jag. Tvingades dela Daniel med minst femtio andra personer! Filmen har redan gått långt över en vecka här men fulla och halvfulla salonger tycks den dra ändå. Fint!
Ja, vad ska jag skriva? Två och en halv timme lång är filmen. Stundvis brutal och med mycket action. Jag hoppade högt i bänken flera gånger. Jag blir alltid lika skrämd då det varit tyst en stund och sedan smäller det 🤣
Sorgligt och vemodigt var det också, inte minst för att det var Craigs sista rulle som James Bond. Men här fanns allt som ska finnas i en Bond-film. Spänning och kärlek, och faktiskt också flera fantastiska manicker som räddade Bond ur kinkiga situationer. Biljakter, motorcyklar, helikoptrar. Korta on-liners, den fina och torra brittiska humorn som jag älskar. Att Bond sa så mycket mer än i många tidigare Bond-filmer sammanlagt och så mycket om sina känslor – kan någon som jag älska något mer än det ❤ ?
Kort sagt, en ruskigt bra film med många bra skådespelare!
Glad måndag! 11-10-2021
Känner att jobbpressen lättat något. Det är ju bara så att ibland har vi väldigt mycket omkring oss. Då är det viktigt att själv kunna sätta gränser och ännu viktigare just därför att vi är många som jobbar hemifrån, hela tiden på distans. Då är man rätt ensam. Därmed inte sagt att ingen arbetsgemenskap finns, men det finns ingen som direkt ser dig och hur du låter dig slukas helt av jobbet.
Nu känns det som att pusslet med det där ”hemliga projektet” också börjar bli klart. I lördags jobbade jag och en kollega fem timmar för att få presentationen klar. Ännu återstår en del finlir, men snart, snart ska allt vara klart.
Livet är ett pussel. Ibland faller bitarna på plats hur lätt som helst. Ibland får vi leta efter bitarna som saknas. Någon gång kan en bit försvinna och då är det definitivt något som fattas oss, men det går att leva vidare även efter det ❤
Skyltsöndag, den 10 oktober 2021
Men är det så att jag visat den förr, blir det ju en FAVORIT i repris!
Flera skyltar och skyltande bloggare hittas hos bloggvännen BP!
Lovisavyer, kärnkraftverket
Såsom ur förra inlägget framgick knäppte vi en del bilder till tidningens arkiv på den här platsen i torsdags. I Lovisa finns ett kärnkraftverk som ligger på Hästholmen och som drivs av bolaget Fortum.
En miljökonsekvensbedömning är under arbete med tanke på förlängt tillstånd för drift. Då den första enheten av två började användas var jag femton år gammal. Bygget hade ju ändå pågått många år innan. Jag minns att jag var lite orolig då eftersom det talades mycket om evakueringsplaner, det vill säga hur befolkningen skulle gå till väga om en olycka skedde. Jag såg mig hoppa på en buss vid torget med få ägodelar i en kappsäck. För det var med buss vi skulle evakueras på den tiden.
Allt har gått bra under alla de år kraftverket funnits. Otaliga är de personer ur bekantskapskretsen som jobbar och som har jobbat där. Otaliga är också de spaltmillimetrar vi journalister skrivit om kraftverket.
Jag hoppas att det välskötta verket får tilläggstid. Alla gillar inte kärnkraft, men jag har inget emot den.
Spännande dagar
Den här bilden tog jag i torsdags i närheten av kärnkraftverket i Lovisa då vi hade en liten fotosession för Nya Östis där. Det är en holme som inte ligger långt från kraftverket. Jag gillar kontrasterna, solen som inte direkt syns på bilden, molnen, och den kalla blåsten som är svår att förmedla i ett foto.
Bilden får symbolisera de spännande dagar jag har framför mig.
Över ett och ett halvt år har jag försökt hålla ett stundande projekt helt för mig själv. Jag har vågat involvera endast några få personer i skeendena och idag ska de sista förberedelserna göras.
Jag är nu så pass nära målet att jag vågar säga att jag efter den 15 oktober här på bloggen kan berätta vad det handlar om. Det är något jag känner stor stolthet över.
Varför detta hemlighetsmakeri?
Jo… för att jag genom åren lärt mig att sådant jag ser fram emot, ofta ivrigt som ett litet barn – kan sabbas av utomstående som inte delar min entusiasm.
Aj lööv löv!
I love leaves! Jag älskar löv 🍁🍂 Stora färggranna mattor av löv som prasslar under fötterna. Helst av alla skulle jag vilja slänga mig raklång på marken och sprattla runt. Eller som i barndomen, hoppa i stora lövhögar.
Men hade jag lagt mig här i parken skulle kanske någon ha ringt efter personer i vita rockar. Och sagt att chefredaktören har flippat ur helt 🤣
Ljung hör hösten till
Luktärterna har snart gjort sitt så de åker ut. Men pelargonerna är ännu otroligt fina och en gräsväxt likaså. Eken Lukas blad börjar gulna, men det är ju naturligt till hösten så han får stå kvar och så ser vi om han återhämtar sig på våren ❤
Ljung hör hösten till, så igår köpte jag den växt som syns på bilden.
Snart väntar nittio minuters massage. Behöver den och även annars massören Bettans omsorg.
Och bilen den VAR svart!
Ja, hmmm… det vet vi precis. Kul hade det inte varit.
För mig var det nästan en märklig känsla att kunna gå till affärer efter att under en veckas tid ha varit låst till två jobb. De senaste sju dagarna har jag vaknat, ätit frukost, duschat, börjat jobba… jobbat och jobbat och jobbat… kommit hem, pusslat lite, sett på tv. Inte hunnit med att sköta varken eget utseende eller med att till exempel städa hemma.
Riktigt lika smutsig som Hiivatti var har jag inte varit, men om ni tyckt att ni sett ett troll ute i Lovisa kan det mycket väl ha varit jag 😱🤣
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 