Hufvudstadsbladet

Molntak och en fin droppe

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Åter ett molntak över city och ljus mot horisonten 🙂 Jag tar det inte särskilt bildligt, tycker det är fint!

Det blir många bilder av utsikten från mitt fönster eller från min balkong.
Är ju mest ensam hemma, men vill understryka att jag inte sörjer det.

På något sätt känns det som att allt som hände 2014 och efter det, med skilsmässa och det faktum att jag sade upp mig från fast anställning och startade eget företag – att det var BRA och en förberedelse för detta som komma skulle.

Jag klarar isoleringen, ensamheten, det så kallade tråkiga, den sociala distanseringen… helt galant.
Ibland saknar jag middagar och träffar med vänner. Men månne inte den tiden kommer då det åter låter sig arrangeras.

Läste i dag en intressant essä av filosofen Åsa Slotte i Hufvudstadsbladet. Den handlade om melankoli, förmågan att ha långtråkigt och om social distansering.  Hennes text går över två uppslag så jag tar bara med en kort snutt av allt här. Sådant jag känner igen mig i.

”Generellt verkar långtråkighet vara en av nutidsmänniskans mera obekväma existentiella tillstånd, ett konkret livsproblem. Såväl under coronakrisen som innan har ett snabbt livstempo och en jovial natur definierat det normala. Men då många människor kämpar sig igenom våren med zoommöten och hangoutkontakter i kvava rum, så finns det en stor grupp människor, som inte har samma behov av ständiga sociala möten. Jag har tidvis känt mig som en främling då den rätt endimensionella bilden av allas umgängestörst vuxit fram, eftersom jag direkt visste att jag inte skulle ha några problem med att vara hemma utan dagliga sociala kontakter.”

Så känner jag det också rätt ofta. Jag klarar mig bra utan möten i kvava rum.
Jag kan leda jobbet på distans och accepterar att vi är många nu som inte vill ha fysiska möten.
Men detta om detta helt kort, annars tenderar det här också bli en essä på 14.000 tecken 😉

Som en liten droppa i havet, eller droppen som urholkar allt. Foto taget med mobilkameran faktiskt. En nyss duschad tomatplanta.

 

Vardagen här hemma

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Jag har inte varit så bra på att dokumentera min vardag här på bloggen. Alltså vardagen hemmavid 😀

Kanske för att jag tycker att den inte är / varit särskilt intressant.

Följer tv-nyheterna varje eftermiddag, mot kvällen även Sveriges TV.

Nu finns det inte så många alternativ till bilder fotograferade utanför hemmet. Jag är inte 70+ så jag får gå ut, men jag undviker kontakt med andra människor en tid framöver.

Fem timmar har gått vid datorn till att planera kommande tidningar. Allt på distans. Massor av mejl en del telefonsamtal.

Mot eftermiddagen öppnar jag teven för att följa med senaste nytt på finländska coronafronten.

Finska lokaltidningen läste jag  i morse, Hufvudstadsbladet lite senare. Har allt oftare börjat sitta vid mitt stora bord med tidningar och dagbok.

Här jobbar jag med Nya Östis. Mestadels via mejl och så redigerar jag texter. Ska så småningom börja räkna arvoden. Månaden lider mot sitt slut! Vi har bara en tidning kvar i mars.

Eget glas med till festen

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

I dag firar vi Nya Östis läsarfest på Skeppsbron. Jag lät frissan sätta in ett litet glas och några små vita blommor i mitt hår, festen till ära 😀

Den ser stor ut här, hårprydnaden, men är lagom liten 🙂
Hufvudstadsbladet flaggar för Pride i dag.

I huvudstaden var det Prideparad i dag. I Lovisa arrangeras den första veckoslutet i juli.

Det finns ju många tankar och åsikter för och emot de sexuella minoriteterna. Jag tycker vi ska stå upp för allas rätt att vara den han eller hon är. Kärlek är aldrig fel, så länge den bygger på just det – ömsesidig kärlek och respekt.

Vi på Nya Östis får också ibland höra att vi ger för mycket utrymme åt regnbågsrelaterade artiklar. Eller att vi ger plats åt Prideupprop i vår Facebookgrupp. Då det gäller artiklar försöker vi hålla balans mellan allt. Alla gillar inte sport, alla gillar inte kultur eller kommunalpolitik. Alla gillar inte regnbågsfamiljer, men alla gillar inte religioner och traditionell kyrka heller.

Så det är en balansgång för en tidning som kommer ut bara en gång i veckan. Att inte ha för mycket eller för lite av något.

Men i kväll firar vi Nya Östis läsarfest på Skeppsbron och dit är alla välkomna!

Vem är finlandssvensk?

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Det är en komplex fråga, och jag har fått den ibland. Till exempel har svenskar från Sverige bett mig förklara närmare, definiera, kanske argumentera.

Därför var den här essän i dagens Hufvudstadsbladet extra intressant.
Rubriken är fyndig och texten bjöd på tuggmotstånd.

Jag är faktiskt inte så insatt i allt det man behöver veta om Finlands historia för att kunna slå fast vem som verkligen är en äkta finlandssvensk. Jag har inte heller sysslat med släktforskning mer än att jag vet att i min släkt finns många finlandssvenskar i rakt nedstigande led.

Att jag föddes i Finland och bara talade svenska som barn ser jag också som en definition på att jag är finlandssvensk. Finska lärde jag mig först som 15-åring då det var ett måste i skolan och då jag hade min första finskspråkiga pojkvän.

Sedan gifte jag mig med en ”purfinne” då jag var 25. Vi fick inga barn och vi skilde oss ett år senare. Då jag var 35 gifte jag mig med en man som var född i Sverige, men som hade finlandssvenska föräldrar. Vi fick inte heller barn.

Men om jag hade fått barn med någon av mina ex-män vet jag inte ”vad det skulle ha blivit av dem” 😀

Heja Sverige och tack mina svenska vänner!

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
En bra kolumn av Tobias Pettersson i Hufvudstadsbladet.

Precis så här är det. Sedan 1998 har jag helhjärtat klarat av att heja på Sverige, eftersom jag det året bodde i Stockholm. Och jag skäms varje gång som finländare hellre hejar på Ryssland, Canada, Tjeckien eller vilka länder som helst, men inte på Sverige.

Jag skulle gärna vilja förstå mer om det här fenomenet. Varför lider så många finnar av mindervärdeskomplex då Sverige kommer på tal? Känns inte livet bra mycket lättare för en själv om man hejar på sin granne och är glad då landet når framgångar?

Ett svenskt så kallat fiasko betyder inte automatiskt glädje för mig. Aldrig efter 1998. Men jag kan erkänna att jag har tänkt om, och att jag en gång hörde till hopen som tyckte det var svårt då Sverige besegrade Finland eller vann något överhuvudtaget.

I dag försöker jag föregå med ett gott rikssvenskt exempel, vara positiv och glad. Även fastän jag ibland känner att jag hånas för det.

Och ett ❤ -ligt tack vill jag rikta till alla mina vänner i Sverige som känt glädje tillsammans med mig för vårt hockeyguld!

Bra kolumn!

~ Carita Liljendahl ~ 48 kommentarer

Hur är det med vår mejlkultur i Finland? Eller överhuvudtaget med det där att svara på meddelanden?
Jag blev SÅ glad när jag läste Rurik Ahlbergs kolumn i fredagens Hufvudstadsbladet. Äntligen någon som tycker som jag 😀

Jag brukar ibland får höra att jag skriver för många mejl och för långa mejl 😀
Men är det mitt fel att en lista vi ska diskutera på ett möte har många ärenden?

Några mottagare säger också att jo, dom har läst men dom svarar inte. Hur ska jag då kunna veta att dom har läst mejlet eller meddelandet via Messenger, eller må vara vilket meddelande som helst.

Jag brukar säga, det räcker med ett ”ok”, ett ”tack” eller ett ”vad menar du?” eller ”återkommer senare”… osv. På Mese räcker det med ”ok” eller symbolen tummen upp. Det tar inte många sekunder att svara på det sättet.

Men jag citerar Rurik:
”Det är en fråga om förväntningar. Kommunikation mot informationskälla. Då jag upplever ett mejl som kommunikation upplever den andra att jag bara är en informationskatalog.”…
”Vardagsarartighet är en färdighet som ständigt måste läras ut – redan från hem, dagis och skola. Vardagsartigheten gäller alla. I den digitala åldern får vardagsartigheten nya former.”

Om näthat av olika slag

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Läste en bra artikel i Hufvudstadsbladet i dag om en politiker som blivit utsatt för näthat. Jag har ju också från och till blivit utsatt för sådant, men inte i samma utsträckning och på samma sätt som hon.

Någon anmäler ändå kontinuerligt min blogg till Facebook och ber dem se till att jag inte kan sprida mina blogginlägg där.

Tidigare stoppades ju också ett tv-program om mig, eftersom det handlade om min blogg… Den är inte  förfärlig, men så här funkar mekanismerna då det finns någon eller några som vill tysta ner andra.

I dagens läge behövs det inte längre riktig misshandel och hot för att stoppa folk. Metoderna är mer sofistikerade än så, och mycket enkla att genomföra i tysthet och anonymitet.

Även den här formen av anmälningar och försök till att tysta folk är ett slags mobbning, tycker jag. Facebook står maktlös eftersom det inte finns resurser där för att kolla att min blogg inte är en hatblogg.

Jag har sluppit hårda kommentarer via bloggen, sådana som ”du ska dö”, ”vi ska göra ditt liv till ett helvete” osv. Sådant förekommer ju, och ”Trolljägarna” i (ett tv-program i Sverige) var bra på att leta rätt på många av de värsta trollen.

Skulle jag få sådana kommentarer blir det polisanmälan direkt. Ett troll som förföljde mig för ett par år sedan slutade då jag tillsammans med en tekniskt bevandrad person kom hen på spåren via den ip-adress och server som hen använt. Till och med fastän hen använde ett wifi-nätverk.

Tänk så mycket energi folk lägger ner på sådant här. Att hata och förfölja andra, att göra livet surt för personer som inte tycker lika som du.

Jag tänker fortsätta vara öppen om det här, för om jag ger upp låter jag ju dem som inte gillar mig vinna.

Tänker på vännen Svante

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Svante som jag känt under några år, en bloggare från Kårböle som ligger nära Ljusdal i Sverige, har blivit lite av en kändis. Bakgrunden till det är ju inte så kul eftersom det är skogsbränderna som lyft fram honom och många andra svenskar i media.

Min förra kollega Jan-Erik Andelin har skrivit ett nyhetsreportage i Hufvudstadsbladet. Digitalt kan det läsas här. Kan hända att inloggning behövs, själv har jag prenumeration på tidningen.

Huvudstadsbladet 25 juli 2018.

Inget är ju trevligt med den här omfattningen av skogsbränder… Men att världen är liten kunde konstateras ändå. Då ”Erkki” intervjuade Svante började de prata om Finland överlag, om Lovisa och om att blogga. Svante bloggar, jag bloggar, vi känner varandra fastän vi aldrig träffats. Vilket resulterade i att jag en sen kväll fick ett meddelande av ”Erkki” som ville hälsa från Svante till mig. Att allt är väl med honom, att han fick vissa saker  med sig hemifrån, bland annat sina naturfoton.

Men Svante är Svante och hans replik ”Brinner mitt hus, så brinner det” säger allt om min fina bloggvän.
Om du någon gång kommer åt en dator och läser det här – så tack för hälsningen Svante!

Äntligen åter balans

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Har två röriga veckor bakom mig med överraskningar som kullkastat mina planer och olika konflikter som kommit upp till ytan. Men det som inte dödar en ger nya erfarenheter och styrka, och det är såsom jag ser på läget nu.

Mitt i allt detta genomgick jag den andra biopsin = vävnadsprov togs från bröstet. Inte konstigt alls att jag har känt mig både otillräcklig och trött.
Jag vill ju så mycket och brinner speciellt för lokaltidningen.

Fint resereportage i dagens Hufvudstadsbladet.

I går morse och i dag hade jag ingen väckarklocka på ringning. Jag sade flera gånger till mig själv, ”du måste inte stiga upp, du har nästan inga jobb-måsten heller”.

Det har funkat bra. Jag har levt i nuet. Stökat undan ett par översättningar, stuckit mig in på ”redaktionen” och haft bra samarbete där.

Tog för en tid sedan den så kallade 2+5 prenumerationen. Två dagar Östnyland, fem dagar Hufvudstadsbladet. Ska nog ha den åtminstone över sommaren. Speciellt söndags-HBL bjuder på bra läsning. Då har jag också tid att läsa, liksom det underbara resereportaget (bilden), som gick över tre sidor.

I kväll blir det rätt mycket hockey. Mest hejar jag ju på Finlands U18-landslag ❤ som är i VM-final mot USA.

Det artar sig…

~ Carita Liljendahl ~ 29 kommentarer

… och är en mycket god motvikt till jobb och annat som stressar.

Sortering av pusselbitar pågår.

Skrev ut en intervju i morse, gjorde en annan på ett café på eftermiddagen. Läste dagens Hufvudstadsbladet på lokala hotellet.

Har inte råd att hålla mig med fler en tre tidningar (en regiontidning, två lokala). Så det blir sporadiskt med Hbl.
Hade redaktionsmöte. Kom hem och började pussla.
Så här går dagarna 🙂