Nya_Östis

Trees on Tuesdays

~ Carita Liljendahl ~ 31 kommentarer

Jag har lite saknat den utmaningen. Det var Photo by Susan som inspirerade oss andra att delta, men nu har hon inte skrivit något sedan sommaren 2020, och jag vet inte om hon bara slutat blogga eller om något annat hänt henne.

Som sagt – jag gillade den utmaningen, och hur det än är med Susan tror jag hon tycker det är både kul och okay om vi andra fortsätter med bilder i serien. Samma som Flowers on Fridays.

Hörde på tv i dag att Åland har haft +14 grader. Inte en fin egenskap att vara avundsjuk, men LITE avis blev jag allt, för vi har fortfarande ganska mycket snö kvar. Hade väl som mest +5 i dag men blåsten gör att det ibland känns som minusgrader.

I dag är jag ändå glad för varje dag som jag vaknar frisk och så länge som nära och kära klarar sig utan covid-19.

Förlängda restriktioner är att vänta. Tycker nu redan mycket synd om företagarna speciellt inom restaurangbranschen. Man ska inte behöva hänga på varandra på barer i fyllan och villan, skrika och sjunga… Men i en liten stad, där smittspridningen är under kontroll, borde man få gå ut och äta. Med vett och etikett i bagaget, så att våra små företag överlever.

Man kunde hålla restaurangerna i de större städerna (läs Helsingfors och Åbo) stängda, för där är smittspridningen stor nu.

Ett par dagar mycket jobb kvar för att få ut våra 44 sidor i storspridningen av Nya Östis.
I dag fick jag också Teams installerat och klart för användning så att vi kan börja hålla regelbundna redaktionsmöten på distans. Vi har absolut känt till möjligheten tidigare, vi är inte bakom flötet 😀 Men vi har klarat oss med telefonsamtal och mejl och Messenger.

Nu känns det ändå som att coronapandemin inte får något fort slut och inte restriktionerna om möten/träffar heller, så nu ska vi börja ha digitala träffar 🙂

Jag är ännu inte riktigt du med nya WordPress. Det är tråkigt – det förtar min lust att blogga.
Men jag har inte tänkt ge upp ändå, inte låta WP:s ändringar slå ner mig.

En tankeväckande krönika

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

Min förra kollega från KSF Media, Jan-Erik ”Erkki” Andelin, skrev den 8 mars en tankeväckande krönika i Hufvudstadsbladet. Jag har sparat den i en plastficka eftersom jag senare i år kan använda den vid ett tillfälle som jag inte öppet yttrar mig desto mer om just nu.

Jag tar inte heller här på min blogg ställning till sådant som jag vet att river upp himmel och jord hos dem som tycker att NÖ:s linje är fel 😀
De är inte många, men de argumenterar ibland mycket tydligt och starkt för sina åsikter, till exempel i insändarspalter och på sociala medier.

Av mig tar det för mycket tid och kräver energi att svara på argumentationen, och att försöka förklara varför Nya Östis är som den är – det verkar ofta helt lönlöst.

Det som är intressant är att ”Erkki” också skriver ”Å andra sidan är det där med journalisten som ”maktens vakthund” ganska slitet”.

Nya Östis har förändrat medielandskapet i östra Nyland genom att gå helt sin egen väg. Tidningen väcker intresse även nationellt sett på en nivå som jag senare hoppas kunna återkomma till – och då talar jag inte om att någon nämner oss i en krönika, i en insändarspalt eller i sociala medier.

Jag ser på det här som så att mångfald behövs också då det gäller utbudet av lokala tidningar. Alla måste inte vara vakthundar. De som har ekonomiska resurser och journalistiska verktyg för att syssla med sådant gör det. Ibland klarar NÖ av sådana jobb, ibland räcker resurserna inte till.

NÖ:s innehåll är för det mesta helt unikt, människonära och totalt lokalt, och så länge som jag står vid rodret ska det så förbli.
Vi tänker framåt, vi tänker annorlunda.

Här finns hela krönikan på webben, öppen tyvärr endast för prenumeranter eller beställare av digitala innehållet hos Hufvudstadsbladet.

Glad måndag! 22-02-2021

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Många bollar finns här att hålla reda på 🙂

Jag tror det är dags att ta itu med följande Jan van Haasteren-pussel i dag 🙂 Har inte räknat antalet bollar, men många är dom!

Den här dagen har formligen flugit iväg. Det är SÅ mycket jobb med tidningen, i alla fall det tre första dagarna i veckan. Och ändå har jag en biträdande redaktionschef som hjälper mig. Nya Östis har vuxit, förväntningarna bland läsarna därmed också.

I går var det rätt många minusgrader men ändå regnade det. Med den påföljd att regnet förvandlades till is (underkylt regn) och isen klirrade melodiskt mot fönsterrutor och fönsterbleck. I dag har många bilägare svurit då det krävts en halvtimme minst för att få isen bort från fönstren.

Jag kom ut på en kort promenad då jag skulle till bokföringen med Nya Östis fakturor och andra papper. Sedan hade jag ett fotouppdrag några hundra meter bort vid ett egnahemshus. Ett äldre par som flyttat från Helsingfors till Lovisa för att komma undan coronan. Helt slipper man förstås inte hotet om smitta i en liten stad, men här är onekligen inte alls samma trängsel som i affärerna i huvudstaden.
Paret älskar lugnet i Lovisa ❤ sitt fina hus och trädgården de får uppleva för först gången på våren nu 2021.

 

Vi är många som duger som vi är – och vi får ryta ifrån

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Den här hälsningen på namnsdagen fick jag av grannen Ritva. Hon är bra på att skicka små kort med texter och överraskningar av olika slag. Sådana vänner gör mig glad ❤

Jag försöker alltid vara mig själv. Med allt vad det innebär av goda sidor men även av mänskliga brister. Och de senaste dagarna har jag funderat mycket på sådant som har med brister att göra.

Hur mycket ska en människa tåla, till exempel då det gäller kritik hon inte anser vara helt berättigad?

Jag tycker att människor alltid duger då de gör så gott de kan.
Och det är just det vi gör, alla vi som varje vecka jobbar för att Nya Östis ska komma ut.

Därför känns det inte kollegialt sett bra då några enstaka personer kritiserar tidningens innehåll och tycker att det vi gör inte är bra nog. Kritikerna är ofta de som hörs och syns. De som tycker annorlunda håller vanligtvis låg profil för att inte själva bli utsatta för kritik.

Som chefredaktör har jag ibland känt mig som David i striden mot Goliat. Drygt tre månader efter att jag tillträdde i augusti 2019 råkade vi ut för en poststrejk som höll på att stressa sönder oss helt. Sedan fick vi ett år av en pandemi och när den är över vet vi inte.

Majoriteten applåderar och tackar för att de får sin tidning varje vecka. De vet hur mycket jobb som ligger bakom vartenda nummer. Och det är dem jag borde tänka på, eftersom de är så många fler än kritikerna.

Jag kan ändå inte låta bli att undra hur personer som själva inte jobbat en enda dag på en lokaltidnings redaktion så tvärsäkert kan uttala sig om hur en lokaltidning ska produceras. Utan anställda.

Dessa små pikar som från och till riktas mot mig och mina medarbetare får mig att tänka att jag har rätt att reagera och säga ifrån. Jag får se ut som ett åskmoln och jag får låta som Greta Thunberg då hon vände sig till världens stora ledare.

Jag får spänna blicken i kritikerna och fråga: ”How dare you?”

Om jag inte har jobbat en enda dag som kirurg skulle det inte falla mig in att säga ”lägg dig där på britsen bara så opererar jag dig, du kan vara helt lugn”.

Slutspurtsdag och pusselläget

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Onsdagar kallar jag alltid slutspurtsdag, för det är då som tidningen Nya Östis ska bli klar. Tidig eftermiddag ska alla artiklar helst vara på sidorna. Efter det ska layaren hinna göra de ändringar som korrekturläsaren plitat in på varje pdf. Antalet sidor per vecka är vanligtvis 32. Sällan färre än 28 men ibland går vi upp till 44 eller ännu fler sidor om vi har dubbelnummer eller så kallad storspridning då tidningen når alla hushåll i bygden.

Förhandsgranskning av pdf-fil.

Så här kan det se ut då jag på distans följer med hur layoutjobbet framskrider. Det här är en del av intervju jag skrivit själv.

I kväll kopplar jag åter av med pussel. Här kommer några bilder som visar hur långt jag avancerat.

Ibland är man disträ

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

I dag efter duschen skulle jag spreja balsam i mitt hår. Det finns i den bruna flaskan till vänster.

I tankarna grep jag dock den vita flaskan och hann ge håret en liten dusch innan jag insåg att jag hade sprutat tvättmedel för glasögonen i håret! 😀

Ja, ibland är man disträ.

Mina tankar har kretsat kring allt möjligt som har med jobbet att göra den senaste veckan. Extra energi har gått åt till att försvara bland annat tidningens linje. Men sådant hör till, det är knappast första  eller sista gången som läsare har synpunkter om en tidning. Särskilt lokaltidningen är extra älskad och läsarna månar om dem. Då kan man inte undvika att en del av dem kommer med fräna synpunkter på vårt linjeval.

Majoriteten verkar gilla vår tidning. Upplagan har stadigt ökat de två senaste åren. Bara i december fick vi 40 nya prenumeranter. Det är unikt i en tid då papperstidningar mestadels tappar prenumeranter.

Diskussionerna ska få leva, olika åsikter får finnas.
Jag hoppas också att jag får fortsätta skriva om mitt jobb på min blogg. Jag försöker göra det i positiv anda, hela tiden.

På en tidigare arbetsplats förbjöd ledningen mig att blogga om mitt jobb. Några kolleger ogillade min blogg, det räckte. Och ändå skrev jag även på den tiden enbart positiva saker om det jag gjorde i jobbet.

Snöfallet upphörde, kylan tilltar

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Såhär ser det ut på balkongen 🙂

På fönster som har söder- eller västerläge har snön inte packat sig verkar det som. Det ser man på grannarnas bostäder i husen mittemot, de har söderläge för fönstren. Mina som ligger i norrläge har fått små snövallar 🙂

Har också i dag jobbat enbart hemifrån och inte gått ut i kylan och blåsten. Fick hjälp av en väninna som hämtade lite livsmedel till mig då hon ändå skulle ut med bilen. Busvädret har avtagit, men vissa vägar är svårframkomliga, hur mycket snösvängen än står i och jobbar. Verkar som om dom håller på dygnet runt, nu även för att få bort alla högar av snö som finns överallt.

Nu ska det bli kallare också. Minus 10 idag, minus 15–20 i morgon? Brrrr!

Lagret av snö har också ökat på sovrumsfönstret.

Onsdag är slutspurtsdag för tidningen Nya Östis. Jag jobbade utan assistens i dag, det vill säga de som vanligtvis hjälper mig att ge ut texter var lediga.

Det blev som vanligt många mejl, många telefonsamtal och många texter som skulle till layouten. Onsdag är också en ”fyll tomma sidor eller hål på sidorna”-dag. Ibland känns det som att man måste kunna trolla. Hur hittar du 10.000 tecken från ”ingenting” och med en tidtabell på tre, fyra timmar 😉

Det är svårt att förklara hur man inom en understödsförening gör en lokaltidning på 28–36 sidor en gång i veckan. Det är mycket som ska funka, från prenumerationsregister till tryckeritjänster och Postens distribution för att bara nämna en bråkdel av allt. Många lojala och duktiga medarbetare behövs.

En ska layouta sidorna, en annan ska läsa korrektur. Annonser ska säljas och framställas och sedan ska fakturor för dem skickas ut vecka ut och vecka in. Det är ett enormt pussel som inte går att beskriva i ett kort blogginlägg. För att inte tala om alla texter som ska skrivas. De planeras ofta flera veckor i förväg för att vi inte ska behöva leva helt från hand till mun.

Ibland undrar jag vart dagarna rinner iväg. Men svaret är ju självklart – till den kära lokaltidningen.

Nya Östis har ett unikt innehåll och så länge som jag får leda den sneglar vi inte på andra utan kör vårt eget race.

 

Skönt med sömn, ordning och reda

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Någon månad efter att covid-19 bröt ut i mars 2020 insåg jag att vi inte kan fortsätta jobba såsom vi gjort då vi gjorde layouten för Nya Östis. Vi gör jobbet i ett litet rum där vi också höll våra redaktionsmöten innan pandemin bröt ut.

Men då rummet är litet blev det praktiskt omöjligt att få hjälplayouten att fungera då bara en person kunde vistas där. Vi ville till varje pris undvika smittorisk då vi har medarbetare som av olika anledningar tillhör riskgrupper. Många är dessutom egenföretagare och redaktionen är sårbar om många insjuknar.

Efter diskussioner ansvariga emellan i vårt team beslöt vi att jag tar den ena layoutdatorn hem till mig. Jag tänkte ju inte då att pandemin skulle bli särskilt långvarig. Huvudsaken var att vi kunde sköta våra jobb smidigt.

Denna stora layoutdator landade då på mitt stora bord i vardagsrummet.

Layoutdatorn.

I dag fick jag hjälp med att flytta layoutdatorn. Skärmen väger en hel del och det gör även centralenheten.
Äntligen fick jag tillbaka mitt stora bord i vardagsrummet. Där sitter jag och pusslar, men pusslet syns inte på bilden för det ligger längst till höger. Här kan jag nu också jobba vid min bärbara dator. Utöver den har jag en arbetsdator i sovrummet som i min lilla tvåa också är arbetsrum.

Så ni kan förstå att Nya Östis och mitt jobb som privat medieföretagare är en livsstil 😀

Min privata bärbara dator.

Alla saker har ännu inte hittat sin rätta plats men det håller på att arta sig! Efter det här, nån gång längre fram på våren, ska möblerna också byta plats. HAR man inte projekt så GÖR man tydligen sådana åt sig 😀

Det bästa med de tre lediga dagar jag snart har haft är att jag kunnat och fått sova som en tonåring till 11 eller 12 på dagen. Och att jag dessutom har haft tid att röja här hemma och sortera papper. Det ger mig sinnesfrid.

 

Nu får lugnet sänka sig

~ Carita Liljendahl ~ 31 kommentarer

… över mitt hem. Nu vill jag känna julefrid.
I går tittade jag på Mandelmanns jul och i dag blir det Ernsts jul 🙂

Oj, så jag skulle sakna alla Sveriges kanaler om de upphör att sändas hos oss. Hot om det fanns, förhandlingar hade strandat och många utländska kanaler skulle sluta sändas i Finland efter nyår. Nu lär förhandlingarna ändå fortsätta och jag får åtminstone under januari se de svenska kanaler jag har köpt med Sverigekortet.

Mandelmanns jul, eller ibland Mandelmanns gård, är ett av mina favoritprogram.

I dag jobbade jag tio timmar. Så ni kan förstå att jag är ganska mör nu.
Vi har gjort ett läspaket på 48 sidor och ännu i sista stund hade vi lite tekniska problem då sidorna skulle skickas till tryckeriet. Men vi fick den hjälp vi behövde och Nya Östis borde därför nå alla prenumeranter i morgon. Somliga tvingas på grund av helgen kanske att vänta på läspaketet till den 28 december, men jag hoppas att de inte är är alltför många.

Nu ska jag ha ledigt över en vecka. Telefonerna i det stora hela på ”stör ej”. Autosvar på mejlen.
Jag ska träffa vänner på tumanhand under mellandagarna. Äta gott, dricka gott. Inga stora folksamlingar. Julafton med fyra släktingar.

Jag har allt jag behöver. Stressen rinner av mig snart.
Jag är tacksam ❤ ❤ Inte minst för att jag har så många duktiga medarbetare på tidningen.