pussel

Om det börjar snöa…

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

… måste man ju ha något att syssla med inomhus. Råkade få syn på några pussel i S-Market. Tidigare har jag köpt dem från bokhandeln eller från en market i Borgå. Nu vill jag köpa allt så lokalt jag kan. Pussel har också blivit populär sysselsättning under coronakrisen, vilket betytt att utbudet minskat och bristen på motiv som just jag gillar har blivit mer påtaglig.

Ett somrigt vackert motiv som påminner mig om olika resor jag gjort, bland annat i Italien och i Frankrike.

I dag köpte vi blommor som mamma vill ha på gården och på sin trappa. Jag försöker stödja olika företagare också då jag köper växter.

Till min egen balkong köpte jag ytterligare några blomster.

Tomatbarnen kämpar på. Finns förhoppning om att de får två, tre timmar sol i kväll om inte någon molnbank uppenbarar sig.

Mumin tillbaka i lådan

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Det gick betydligt fortare att bryta upp Muminpusslet på tusen bitar än det krävdes för att bygga ihop det. Men det var ändå ett ovanligt segt pussel med bitar som satt nästan som limmade mot varandra. Över en timme krävdes för att lossa bitarna från varandra.

Jag gör numera alltid så här. Låter pusslet ligga till påseende några dagar eller någon vecka. Men sedan vill jag ha mitt stora bord fritt att umgås vid.

Det uppstår en hel del damm då man bryter upp ett pussel.

Samtidigt som jag bröt upp pusslet lyssnade jag på regeringens beslut om att grundskolorna åter ska öppnas den 14 maj. Tänker att det faktiskt är skönt att inte ha barn och därmed inte behöva tänka, ska jag låta barnet gå till skolan eller ska vi bryta mot reglerna?

Det är redan nästan mörkt ute. Men någon fågel kvittrar där ute i högan sky. Underbart ❤ Jag kan höra ljudet genom mitt öppna vädringsfönster. En sådan sång!

En övervintrande pelargon fick en blomma i vintras. Nu får den snart en liten blomma till och en annan knopp trycker sig fram 🙂

Vi är många som har varit oroliga för vår bloggvän Svante i Sverige. Utan att gå in på närmare detaljer vill jag ändå skriva här att Anki tagit reda på att läget verkar vara stabilt även om Svante inte kunnat blogga de senaste dagarna. Tack Anki för omsorgen du och andra visat och för att du meddelade till mig det du vet om vår vän Svante ❤

Det kommer en sommar efter snöslasket

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer
En droppe på en kvist och en fin kyrka i bakgrunden.

Hade i dag ett par uppdrag som förde mig utanför Lovisa absoluta centrums gränser. Passade då på att ta den här bilden.

Igår blev pusslet klart.

Det har varit ett mycket ombytligt väder i dag. Snö och blåst och slaskregn, varvat med sol och växlande molnighet. Jag återsåg en kär vän, för första gången på ett par år faktiskt, och det gjorde mig glad.

Likaså känner jag att glädjen och hoppet finns, då jag har vädringsfönstren öppna och hör fåglarna sjunga högt. Solen silas nu in mellan persiennens springor och även om mörka moln tornar upp sig och snart hämtar mera snö vet jag att det åter blir en sommar.

En annorlunda sommar, men kanske inte alls en sämre sommar ändå?

Tröst i regnet

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Den här dagen har påmint om hösten. Det är plus två grader. Regnar och blåser. Himlen är jämngrå.

Det är lätt att bli deppad, hur gott man än försöker tänka att man har det mycket bättre än många andra i världen.

Isoleringen förutspås fortsätta länge till. Nylands gränser kanske öppnas den 19 april. Men jag tänker närmast på att vi inte på hela sommaren får gå ut och äta på restaurang och inte träffa våra 70-plussare.

På tisdag kanske vi blir lite klokare. Får höra vad statsrådet säger då.

Pusslet avancerar och ger lite tröst.

Skärtorsdag

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Ordet ”skära” får mig att tänka på något jag hörde då jag bodde i Sverige. Finnen med kniven i handen lär ha sagt: ”inte säära, paara rispa” 😀

Ganska mycket jobb hade jag ännu i dag, men jag trivs med det jag gör då jag får göra det i egen takt. Ska försöka hålla ledigt fredag och lördag. Lyx med två dagar utan tidningsjobb, men efter det är det bara att kavla upp ärmarna igen!

Överlämnade en liten påskgåva till en av grannarna som är 70+ och därmed isolerad. Fick ett kort och en skraplott av henne ❤ Chokladen köpte jag själv från blomsteraffären bakom hörnet – där finns annat än blommor också 😀

I dag gjorde jag (mitt företag) ett avtal med en privat aktör inom hälsovården.
Efter det förde min syster och jag blommor till pappas grav. Det är 42 år sedan han gick bort ❤

Vi handlade lite till mamma och mötte henne på trappan där vi kunde utbyta några ord. Annars är det telefonsamtal som gäller under dessa tider med undantagstillstånd.

Vårtecken! En fluga har vaknat till liv eller kommit in någon väg i köket. Man hinner glömma bort hur irriterad man kan bli på dem om de väcker en med sitt surr någon tidig morgon 😀

I kväll fortsätter jag säkert pussla. I går hade jag kommit så här långt.

Mera Mumin – pusslandet avancerar

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Flera figurer har redan börjat forma sig i pusslet. Muminfamiljens hus likaså.

I dag har jag bara varit ute med skräp, lagt tidningar i pappersinsamlingen och papp i lådan för kartong. Jag vill ta mitt ansvar, isolera mig så mycket jag kan. Även om jag inte hör till riskgruppen som 70-plussare, och inte röker jag heller.

Följer med nyheterna på tv alla dagar, en del via webben också men dosen från tv brukar räcka. Både vad gäller nyheter från Sverige och från Finland.

Jag vill inte rikta pekpinnar mot Sverige, men… kan inte hjälpa att vissa tankar uppstår ändå. Inte så hårda restriktioner i västra grannlandet. Men inte heller min sak att avgöra vad som borde göras för att hindra smittospridning där.

Små ting ger glädje i vardagen. Jag går till affären en eller två gånger i veckan. Köpte nejlikor häromdagen.

En dag i taget. Vi vet nu att vi inte kan och ska planera så mycket. Många sommarevenemang har redan nu ställts in.

Såsom tidigare sagts i många sammanhang. Naturen torde tacka. Mindre trafik, mindre utsläpp. Och vi kan lära oss göra en hel massa på distans.

Inget ont som inte för NÅT gott med sig.

När vi inte får resa…

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

… kan vi titta på naturprogram på TV. Som detta från Tanzania.
Blir mindre utsläpp då. Naturen tackar.

I dag gick vi över till sommartid. Jag råkade vara vaken på natten efter ett toabesök och såg då klockan / siffrorna på mobilen hoppade från 3.00 till 4.00. Magiskt 😀

Bilden hade kunnat vara med i Veckans ord – damm! Men det är bara pusseldamm, sådant som bitarna lämnar ifrån sig.

Jag pusslar samtidigt som jag ser på teve. Mest nyheter om corona, men som sagt – nu under helgen även andra program. Kvällens höjdpunkt är Bingolotto, där en person sitter ensam på läktaren med skylten ”Applåder!” då publik saknas.

När pusslet är klart, och om coronarestriktionerna fortsätter – vilket jag tror att de gör över halva sommaren…. och då jag har städat balkongen och alla lådor och skåp – då har jag ett projekt att ta itu med.

För femton-tjugo år sedan slutade jag numrera sidorna i mina handskrivna dagböcker… Tror jag var uppe i 11 000 –13 000 då, bör kollas. Som statistikälskande person vill jag gärna veta hur många sidor jag skrivit efter det.

Så stäng in mig här hemma bara. Jag hittar nog på saker att göra.
#fightingthecoronavirus#

I Muminljusets sken

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

Mumin ger tröst på många sätt
nu då vardagen för många ej känns så lätt.
På sekretären står ljuset och sprider
lite trygghet i oroliga tider.
Med ett öga jag på nyheter tittar,
medan jag nya pusselbitar hittar.
Muminmotiv på bordet även där,
min vardag är sådan, precis nu och här.

Äntligen – krokusar!

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Det har varit en fin och solig dag utan lika våldsam blåst som i går.
Jag cyklade till min mor, som är 80+ och hör till riskgruppen, och därför får vi inte träffas. Vi talar varje dag på telefon, men då vi levererar något till henne lämnar vi sakerna på trappan eller i postlådan. I dag levererade jag några tidningar och ett par chokladstänger, som överraskning, till henne.

Livet går vidare, med eller utan coronahot kommer dessa upp ur marken ❤

På väg hemåt igen fick jag äntligen syn på några krokusar. Som jag jagat dem 😀

Annars är det en dag i taget som gäller. Följer nyheterna så mycket jag orkar. Gränserna till Nylands län där jag bor stänger inom kort. Det blir allt fler restriktioner och begränsningar, men jag tycker tillsvidare att det är bra med sådana. Däremot är det otroligt tufft för många företagare… Lyckligtvis kan en del av dem, lunchställen till exempel, erbjuda take-away och hemleveranser.

Ramen till pusslet blev klar i går kväll. En bit fattas… så nu när jag hittat krokusarna är det pusselbiten som jag jagar 😀

Här flyger tanken fritt

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Grovsortering av bitarna inleddes i går.

Jag tror att krisen som coronaviruset innebär också kommer att föra med sig en del gott. Det här med jobb på distans kanske äntligen börjar få spridning och uppskattning. Vi kan också inse att allt inte måste ske genast. Många möten och evenemang har skjutits upp. Det måste inte hela tiden hända en massa i vår omgivning och vi måste inte konsumera hejvilt.

Vi måste inte vara superaktiva och direkt då den första snön faller kasta oss ut i skidspåret. Det finns inte så väldigt många måsten överlag, om vi tänker efter.

Pussel. Det är färger och former. Kantbitar som hittas först.

Och så sitter jag där och tänker. Jag har varit ensam snart sex år, alltså inte levt i ett förhållande. Men ensam är jag ju ändå inte. Jag har fått många nya vänner, som jag inte skulle ha träffat om jag varit kvar i förra tvåsamheten.

Många tårar har jag fällt, jag har känt missmod och rädsla i många situationer och jag kommer att gråta även i framtiden – men jag gråter inte längre för att jag blev övergiven då den där våren 2014. Jag har sagt upp mig från en fast anställning, bildat ett företag och på något sätt klarat mig från dag till dag. Litat på att livet bär.

Det vill jag lita på att det gör även nu under coronakrisen.
Isolering och distansjobb skrämmer inte mig.
Det finns en mening med allt och jag kanske fick min förberedande chock redan i maj 2014. Den långa resan som jag har gjort efter det bidrar till att jag känner att jag klarar nästan vad som helst i livet ❤