Livet går inte alltid som på räls. Men det är ju bara bra!
Ibland går livet som på räls, ibland kör man av banan 🙂
Det här är en arkivbild, från en sommar då jag gjorde en promenad med honom jag var gift med på den tiden.
Det är dessutom en bild från Lovisa. Sådana som jag lovat visa fler av. Tågbanan går mellan stadens hamn i Valkom och staden Lahtis som ligger ungefär åtta mil norrut. Tågen går här bara några gånger i veckan.
Tömde i dag en telefon där det fanns över 800 (!) bilder – de flesta från tiden före skilsmässan. Att titta på dem (jag kollade ju inte alla) gjorde inte alls ont. Jag kan känna ett vemod ibland, men det är ingen dålig känsla.
Nu värnar jag om alla fina minnen, för det finns ju massor av dem.
Tänkte faktiskt visa en del av alla de där gamla bilderna här. De är ju en viktig del av mitt liv. Men jag väljer bara ut sådana som visar byggnader, vyer, platser, mat … ja, vad som helst, men inga personer som kan ta illa upp av att blottas här.
Utöver det har jag ett tiotal USB-pinnar som också innehåller bilder… vet inte när jag ska återkomma till dem 🙂
Det blir troligen en ny serie som jag kallar Arkivet. Häng med!
En av mina favoritblommor, orkidén, får fungera som symbolbild.
Städade min mejlbox i dag. Insåg att där fanns meddelanden som jag hade skickat och fått för långt över ett år sedan. Meddelanden som hade med skilsmässan att göra.
De flesta kunde jag radera rakt av. Såg inte något värde i att spara dem.
Andra meddelanden sparar jag med tanke på eventuella kommande memoarer. Inte för att jag tänker publicera något som andra mejlat mig, men meddelandena kan få fungera som stöd för mitt minne eller som bevis om det någon gång påstås att jag bara fantiserar om saker och ting.
Men de meddelanden som fick mina tårar att rinna var texter jag hade skrivit om mig själv i oerhört nedvärderande stil.
Jag tyckte det var helt klart att han hade lämnat mig för att hon var så mycket bättre på alla sätt. Jag var inget värd, jag var dålig, ful och fet.
I dag förstår jag att jag behövde gå igenom allt det där. Och troligen var det också mitt sätt att indirekt och omedvetet straffa honom. Han skulle minsann få veta hur dåligt jag mådde.
Samtidigt visste jag inte ens om han nånsin läste mina mejl…
Jag tror att han hade fullt upp med annat 🙂
Med distans till allt, både till det som hände för 21 månader sedan, och till mina upplevelser då jag läste de gamla mejlen, vill jag lova en sak.
Jag ska aldrig någonsin mer skriva, tänka eller säga något nedvärderande om mig själv. För jag är så bra sådan som jag är. Jag duger. Jag är fin.
Också utanför busstationen i Lovisa finns nu mattor på trottoaren och på trapporna. Fina inte sant?
Tog i går bussen till grannstaden eftersom vi hade middag med kollegorna efter jobbet. Det var då jag tog bilden av trasmattan.
På väg hem, i en tämligen tyst och mörklagd buss som segade sig fram längs landsvägen, hann jag tänka och känna mycket.
Vägen fram till den jag är i dag, fortfarande en känslig människa med ett bräckligt självförtroende, kan liknas vid den där landsvägen.
I morgon har det gått ett och ett halvt år sedan det gick upp för mig att min dåvarande man hade haft en annan kvinna bakom min rygg en längre tid.
Arton månader. Jag vet inte om jag ska säga att det är en lång tid, allt är ju så relativt.
Det har i alla fall gått upp och ner under färden sedan dess. Precis som det gjorde i bussen på landsvägen.
Ibland har jag kört in i en grop och skakats om rejält, ibland har färden löpt smidigare. Ibland har det varit totalt mörkt längs vägen, men ljusglimtarna har ändå alltid dykt upp och ibland har vägen faktiskt badat i ljus.
Sorgen har krävt sitt, att sopa ihop spillror av ett liv och bygga nytt har krävt sitt.
Men jag har klarat det. Kanske blivit starkare än jag var förr. I dag kan jag göra val. Strunta i dem som sårar mig, vara tillsammans med dem som ger mig styrka.
Allt mer sällan blickar jag bakåt men om jag gör det är det för att där finns många ljusa minnen som ingen kan ta ifrån mig.
I mitt bokslut efter dessa arton månader vill jag också tacka alla som följt mig under färden och som kanske vill fortsätta läsa om mitt liv fastän dramatiken från skilsmässan saknas 😉
Flyttade på några växter för att frigöra ytor att jobba på.
Underrubriken på den här bloggen är ju ”inne i huvudet på en författare”. Så mycket om författarskapet har det inte handlat om på senaste tid.
Ändå är det helt möjligt att jag skriver en fjärde bok i serien om nyhetschefen Adrian Debutsky. Men jag skapar ingen stress för mig själv med det. Kreativitet går inte att mana fram.
Förra hösten och vintern målade jag på kurs. I den helt fria processen, där vi inte var tvungna att skapa något på förhand bestämt, bearbetades många känslor.
På ett och ett halvt år har jag ändå inte haft ork att skriva skönlitterärt. Den sorg som skilsmässan innebär slukade största delen av min energi. Resten gick åt till jobbet, som också kräver kreativitet.
Nu börjar jag så småningom känna att jag åter vill skapa något. Därför frigör jag ytor på bordet i vardagsrummet. Det har ju nästan sett ut som en djungel med alla mina växter.
Ni kan säkert räkna ut att jag inte behöver utrymmet för att skriva böcker. Bilder på det jag ska pyssla med visar jag den dag det finns något konkret att visa.
Visst är det fint det här kortet 🙂 Jag tycker så mycket om Lilla My från Muminvärlden ❤
Kortet fick jag av min syster häromdagen. På baksidan står det bland annat Grattis till ”nya” jobbet, vilket hänvisar till att jag sedan den första oktober är ansvarig för familjesidorna i tidningen Östnyland. Ett jobb jag genom åren drömt om att få men aldrig kunnat tro att skulle bli möjligt. Jag som har svårt för att problematisera och ställa politiker mot väggen, och som därför inte längre tyckte jag var någon bra nyhetsreporter, blev så himla glad då jag erbjöds uppdraget att ta över de så kallade dagbokssidorna i tidningen.
Men tillbaka till kortet. Framsidan får mig på gott humör.
Och de tankeväckande orden som min syster med vacker handstil präntat ner på baksidan gjorde att tårarna steg i mina ögon.
You survived what you thought would kill you. Now straighten your crown and move forward like the Queen you are.
Alla de som känner mig väl vet hur hårt jag tog skilsmässan i maj 2014. Det kändes som om livet inte längre var värt att leva, hur skulle jag kunna andas och bo kvar i samma lilla stad som han?
Men det gick. Jag blev lite tilltufsad men jag har putsat dammet av kläderna och rätat på ryggen och rättat till kronan på mitt huvud 🙂
Och jag blev påmind om hur mycket ett litet kort kan betyda. I dag sätter jag ett par sådana på posten och under hösten ska det blir fler, såsom det blev i somras!
… och fastän man VET att bilfönstren måste skrapas och att det krävs minst tio minuter mer innan man kommer i väg, så blir man likt förbenat försenad den första dagen det sker. Tills man förstår att man behöver tio minuter mer för rutinerna på morgonen 🙂
I dag hade jag min sista terapisits. Jag började gå där i maj för snart ett och ett halvt år sedan. Den första tiden gick vi ibland tillsammans med ex-maken och jag är väldigt tacksam för att han gav sin tid till det här, fastän det inte handlade om att hitta tillbaka till varandra. Terapin gav oss något på varsitt håll, och när jag i dag kramade terapeuten tackade hon också för att hon fått lära känna oss och vara med på den här resan.
I maj 2014 hade jag knappast trott att jag med ett brett leende på läpparna skulle lämna hälsovårdscentralen ett och ett halvt år senare. Men det gjorde jag. Och även om resan många gånger var tung och fylld av både tårar och obesvarade frågor vet jag med facit på hand att jag inte skulle stå där jag står i dag, om jag inte sommaren 2014 hade förstått att jag behöver hjälp för att ta mig genom den livskris som skilsmässan utlöste.
Därför säger jag till alla som av olika anledningar mår dåligt. Krisen må handla om vad som helst, men sök hjälp – sådan finns att få.
Jag brukar titta tillbaka i bloggen och läsa sådant jag skrev för ungefär ett år sedan. Bland annat för att känna efter hur jag mådde då och jämföra läget med hur jag mår i dag, med tanke på skilsmässan.
Och då hittade jag den här bilden.
Aralian som står i mitten där har jag inte kvar, den har flyttat till blommornas himmel 🙂 Men ampelväxterna trivs och växer så man nästan hör hur det knakar. Bambun längst till vänster har också vuxit, och kärleksörtens två stjälkar som jag tog in från balkongen för ett par veckor sedan står fina kvar. Plättar-i-luften, sliderankan, till höger i baljan trivs tillsvidare, en jag hade innan blev dålig.
Har märkt att ett allt större utrymme av bordet har blivit blomsterbräde 🙂 Men vad gör det, än finns det gott om tomt utrymme kvar.
Kort uppdatering av läget i livet:
– är inte aktiv på dejtingsajterna just nu, den fritid jag har efter jobbet sätter jag ner på att träffa vänner och att pula med mitt företag, dyker någon trevlig man upp så gör han det 🙂 Men något aktivt letande pågår inte.
– mår bra och trivs förträffligt i min bostad, här får jag göra precis som jag vill, ingen har åsikter om hur jag fördelar min tid
Frågorna om varför jag inte dög som jag var, varför jag byttes ut mot en annan ungefär sådär som när man tröttnar på ett plagg och vill ha något nytt 🙂 … de frågorna återkommer, men jag har också insett att jag aldrig får svar på dem.
Ibland gråter jag en skvätt, men tårarna över den jag miste blir allt färre. Orsaken till att jag gråter kan ha att göra med det som en gång fanns, men nu handlar det mer om vemod och om en sorg som är hanterlig på ett helt annat sätt än mina känslor var för ett år sedan.
Det är bara att gilla läget och vara tacksam för det jag har, och att försöka göra det bästa av varje dag.
… i alla årstider. Och dela med mig med mina bloggläsare av glädjen jag åter börjat känna i mitt liv.
För drygt femton månader sedan gick mitt hjärta i kras.
Då trodde jag att jag aldrig skulle kunna känna glädje mer.
Och framtidstro, vad var det?
Sommaren 2014 går till historien som en av de värsta i mitt liv.
Steg för steg, dag för dag, har jag återfått mitt självförtroende. Jag har lappat och limmat ihop bitarna av allt det som krossades då.
Mångt och mycket blir aldrig som förr.
Men saker och ting behöver inte heller bli som förr. De kan bli bra ändå, eller rentav bättre.
I dag skriver jag inte längre varje dag om de känslor som skilsmässan rörde upp.
Det betyder förstås ändå inte att jag har glömt allt, sopat det under mattan eller börjat bita ihop för att dölja den sorg som helt klart fortfarande finns.
Men jag tror att jag har den tyngsta tiden bakom mig.
Och jag känner att jag har vunnit på att vara öppen om allt.
Jag tycker om att fotografera och har en del idéer om hur jag kunde kombinera fotokonst med målarkonst.
Och förhoppningsvis har jag en ny, spännande och givande tid framför mig.
Jag tycker faktiskt jag skulle vara värd en sådan 🙂
Det enda jag behöver nu, och som jag skulle gå till affären och köpa om det var möjligt – – – är ett stort lass tålamod!
… som man av olika anledningar minns.
Man kan minnas dem med glädje, ha något att fira. Men datum kan också innebära sorg eller vemod.
Med det här inlägget vill jag visa att det finns en allvarligare sida hos mig än den jag av olika orsaker visat upp här på bloggen under de senaste veckorna.
Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var – från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.
Den här våren och sommaren har några personer jag känt gått bort. Med mitt utpräglade sifferminne minns jag säkert deras dödsdatum rätt länge.
Och jag tänker på deras anhöriga. Säger inte att jag förstår vad de känner och går igenom, för varje sorg är unik. Men vet att också de för evigt kommer att ha vissa datum ristade i sina minnen.
I sorgen gäller det att ta en sekund i taget, sedan tar man en minut i taget, sedan en timme och så småningom klarar man en dag, en vecka, en månad.
Snart har det för min del gått sexton månader sedan jag fick veta att min man hade bedragit mig. Den första dagen i varje månad räknar jag fortfarande som en månadsdag, men jag gråter inte alls lika mycket som förra sommaren. Månadsdagen har på något sätt också blivit en segerdag som visar att livet har gått vidare, trots allt.
Det första sorgeåret ligger bakom mig. Och det är väl något sådant jag önskade jag kunde förmedla till dem som får sorg i dag, vare sig det är en skilsmässa eller någon kär som avlidit… att det är så viktigt att tillåta sig sörja en stor förlust.
Våga tala om den du mist, eller skriv ner dina känslor.
Det kan finnas stunder då du av olika anledningar bara måste bita ihop för att klara vardagen. Men försök inte sopa sorgen och de ledsna känslor under mattan. De försvinner ingenstans innan du bearbetat varje molekyl av dem.
Processen med att ”fejsa eländet” är sällan lätt, men det lönar sig att ta fajten.
Våga gå i terapi, du har allt att vinna på det.
Det här inlägget skrev jag för att ni som läser min blogg inte ska tro att varje dag är en tjohejsan-dag för mig även om livet är lättare nu än för ett drygt år sedan.
Jag har ju lovat att vara ärlig och mig själv här. Så långt det är möjligt, utan att såra utomstående.
Efter den första september som är månadsdag sedan dagen-då-jag-fick-veta-allt kommer den 3 september som är bloggens 6-års dag! Och den 4 september är det ett år sedan jag flyttade till mitt nya hem inne i stan. De dagarna ska firas ❤ 🙂
… det är nog vad jag måste försöka tänka nu.
Ingen idé att bli ledsen eller arg då det synbarligen är andra som har problem.
Ta det lugnt, ha is i magen. Den här lampan fanns på bordet bredvid min säng då väninnan och jag var i Tallinn.
Då jag i början av juli offentligt blev utskälld av två personer angående vad jag skriver på bloggen bestämde jag mig för att ändra lite stil här. Det här ju inte kul att ge efter för hot, men jag tänkte att okay… nu får det här kapitlet vara slut i mitt liv. Jag skriver om skilsmässan och de känslor som fortfarande rörs upp, men jag nämner inte de människor som förorsakade smärtan.
Och jag har hållit fast vid det där – gått vidare i mitt liv – skrivit om allt mellan himmel och jord men inte om dem.
Det oaktat nämns jag fortfarande i … och nu måste jag ju skriva ut det … i ex-makens kvinnas blogg. Och det är inte i några positiva ordalag. Jag länkar inte här till hennes blogg, för allt det här är så onödigt.
De som vet vem hon är och var hon bloggar hittar texten om de vill läsa den.
Jag lät också skriva ut inlägget för säkerhets skull om hon plötsligt raderar det och säger att det aldrig fanns.
Hon skulle inte behöva vara orolig, så som hon skriver, för att jag dyker upp i hennes hus under det stora evenemanget nästa helg. Jag har varit där en gång och kramade henne då, det räckte för mig. Jag är inte på väg dit i år.
Det behövs inga säkerhetsarrangemang och ”mina negativa energier” är inte på väg in där.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 