Övrigt

Fem en fredag – VAL

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer
Solen värmde min rygg via köksfönstret då jag pusslade i dag ❤

Hos Elisamatilda är det ordet VAL som gäller denna vecka.
Jag har VALT att pussla och ta det lugnt på min lediga dag. Ska också klippa lite i gamla tidningar för jag håller mig med ett eget privat Nya Östis-arkiv. På gammaldags sätt. Klistrar in artiklar på papper och lägger dem i en pärm 😀

Vilka fem maträtter skulle du välja att för alltid äta?
– Köttfärslimpa/köttbullar, lasagne, kycklingfilé, pepparbiff/schnitzel och olika plock med ostar/nachos osv. Vilket jag själv nu bestämmer att är en maträtt 😀

Vilka fyra saker i källaren/förrådet skulle du egentligen kunna slänga?
– Vissa gamla krukor, en gammal matta, gammal målfärg och säkert nåt annat ””krimskrams” som jag inte minns att jag har där (och ändå är förrådet inte på nåt sätt fullproppat).

Vilka är dina tre favoritklädesplagg i din garderob?
– Numera inte enbart i svart och vitt, men tre lösa lediga blusar/tunikor.

Vilka två telefonnummer kan du utantill?
– Mitt eget mobiltelefonnummer och skam att säga så har ex-makens nummer fastnat i min hjärna för att jag rabblade upp det så många gånger under sexton års tid. Sifferminne på gott och ont alltså 😀

Vilken enda högtid skulle du fira om du måste välja?
– Om midsommaren är en högtid, så väljer jag den.

Shindo – vägen till hjärtat

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Jag har googlat shindo, men inte hittat någon informativ sida om behandlingsformen. Här finns ändå en artikel om Elisabeth som jag är kund hos.

Dagens behandling var 75 minuter lång. Kunden ligger fullt påklädd i sina egna bekväma plagg på en ganska tunn madrass på golvet.

Elisabeth öppnar meridianerna med hjälp av sina händer, armbågar, knän och fötter.

Det ska bli spännande att se vad som händer med mig och min kropp under dagens och kvällens lopp. ”Behandlingen fortgår i kundens kropp även efter behandlingen, säger Elisabeth i artikeln. Egentligen är det kroppen själv som utför behandlingen, inte jag”.

Mina tårar började rinna under behandlingen och det kändes otroligt skönt. Jag hade också lika lätt för att skratta då vi åkte hem. Och tårarna som kom, de kom inte av sorg, och gråten var inte krampaktigt hulkande.

Tårarna rann helt varma ned för kinderna, mera som ett resultat av lättnad och glädje. Sådana tårar är helande.

Den pansar jag har byggt inne i min kropp, för att klara mig vidare efter olika svårigheter, den kan nu sakta börja brytas ner. Jag börjar härefter varva den klassiska massagen med shindo.

Ett ljus kan tändas även i de hjärtan som levt i mörker ett tag.

På en ledig dag, utan måsten

~ Carita Liljendahl ~ 37 kommentarer

… då kan jag sova till halv elva. Frukosten kan jag  äta halv tolv. Samtidigt som jag spelar Wordfeud.

Jag sätter på en tvättmaskin. Passar på att byta lakan. Sådant som jag annars hinner och har ork för endast på lördagar, den enda lediga dagen jag vanligtvis har. Nu känns det skönt att alla det där ”måstena” jag har hemma; dammsuga, diska, köra tvätt och hänga den, sortera disk, och allt möjligt annat… kan spridas ut över fyra lediga dagar.

Jag noterar att det plingar i telefonen. Mejl och messenger, sms och Whatsapp. Men jag behöver inte reagera på dem direkt, det som har med jobbet att göra får vänta till måndag. Och så svarar jag bara på samtal som jag också vet att inte har med jobbuppdrag att göra 🙂

Solen lyser, himlen är blå. Lite senare ska Carita ut och gå!
Se, det rimmade!

Coronaåret sett ur ett personligt perspektiv

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Jag funderar ibland på det. Hur har coronapandemin påverkat mig?
Vi har levt med den snart ett år. Har den utgjort ett stort problem för just mig?

Ger jag ett snabbt svar blir det NEJ. Restriktioner och regler har inte känts särskilt oöverkomliga. På jobbet har jag haft det lugnare då antalet möten minimerats. Jag har känt mindre stress och press.

Tidningen har kommit ut under hela pandemin. Kontakterna mellan mig och medarbetarna har funkat via olika kanaler.
Men jag kan hålla med om att sociala kontakter IRL ansikte mot ansikte inte kan ersättas av videomöten i all evighet.

Ändå måste vi acceptera läget. Vi SKA inte umgås just nu. Sociala kontakter ska minimeras, punkt och slut.

Jag har efter skilsmässan våren 2014 levt ensam i nästan sju år. Så det här med att vara ”isolerad” är inget nytt.
Min släkt är liten. Mina närmaste utgörs av min syster med familj och min snart 87 år gamla mor. Jag har inga barn.

Jag har till min egen förvåning insett att jag också har en introvert sida. Den delen av mig tycker om att vara ensam. Att inte ha någon som lägger sig i då det gäller hur jag lever mitt liv.

Min andra sida är social. Den babblar på och träffar vänner så ofta det går i dessa tider. Alla de vänner jag träffat regelbundet under det senaste året är ovärderliga, och jag tror att de vet om det ❤

Min öppenhet i bloggen och min position som chefredaktör har också gjort mig till ett lovligt byte på sociala medier, där många tycker att jag måste klara av kritik.

Så jag kan säga att coronapandemin på sätt och vis har hjälpt mig. Den har gett mig en sköld som jag kan ducka bakom då det känns som too much. Under året som gått har jag ännu tydligt sett var mina riktiga vänner finns och vad som är viktigt i livet.

Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är skönt att pandemin bidragit till att man inte måste göra en massa. Man får lulla hemma bäst man vill. Men alla täcks inte säga detta rakt ut.

Och visst! Jag vet att många personer och företag lider av isoleringen och restriktionerna.

Alla vill vi se ett slut på pandemin. Men den har också hämtat en del bra saker med sig.

(blogginlägget var ursprungligen längre, men jag bantade ner det då jag tyckte det var FÖR långt, vem orkar läsa? Därför kan en del kommentarer handla om sådant som jag senare strök från texten)

Solen nådde balkongen!

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

I dag funderade jag på det – när ska det ske? Att de första strålarna når min balkong? Jag har bott här snart 3,5 år men jag minns ändå inte sådant där.

Sedan såg jag fenomenet. Klockan var 17.14.

Efter det tog jag några foton i mörkret här hemma, då bara levande ljus och teven lyste upp rummen.

Och på balkongen har jag alltid tre värmeljus. Ett i en lykta och två i skalet av två utbrunna blockljus.

Önskar er alla en mysig och lugn kväll ❤

Pusselläget och hemmadag

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

I går kväll såg pusselläget ut så här. Det här motivet hör till de lite enklare och jag har hittills avancerat rätt snabbt fastän jag bara pusslat en timme eller två per kväll. I nedre kanten har jag också ganska många bitar på plats, den blev bara utanför bilden 🙂

I dag har jag jobbat enbart hemifrån. Många mejl, telefonsamtal, framtidsplanering.

Ute skiner solen från en klarblå himmel. Det verkar ändå blåsa så jag antar att det känns kallare än de plus tre grader vi har.

Det blir ändå ljusare för var dag som går och vetskapen om att våren är i antågande och sommaren likaså får oss att orka bättre. Från och med måndagen den 8 mars har vi tre veckor av nedstängning framför oss i Finland.

Värst är smittläget i huvudstadsregionen, så det kan kännas orättvist för andra att drabbas. Men vi ligger bara åtta mil från Helsingfors. Jag har inte varit där på snart ett år om jag minns rätt, det känns märkligt… men jag vill inte heller åka dit så länge coronan grasserar.

Take-away får säljas, så jag hoppas verkligen att restauranger och lunchställen klarar också den här stängningen.

Trevligt att vara gäst i Herrens hus

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Här stod jag och väntade över en kvart i dag och undrade varför dörren till Herrens hus var stängd. Jag skulle ju infinna mig vid ett visst klockslag för intervjun / kaffediskussionen som hade med fastan att göra och som arrangeras digitalt av Agricola svenska församling.

Här hann jag redan bli nervös. Jag tycker mest om att uttrycka mig i skrift, inte att tala utan att ha papper framför mig. Så jag hade en utskrift med lite stödanteckningar med mig.

Sedan visade det sig att dörren inte alls var låst. Den var bara trög och tung 😀 Och jag kom in helt lagom då sista tonerna av orgelmusiken ljöd under dagens digitalt sända gudstjänst.

Fredrik Geisor ledde diskussionen på ett avslappnat och bra sätt.

När sändningen började var jag inte alls nervös, för vem skulle behöva vara rädd i Herrens hus, frågade vi oss. Kaffe-te-diskussionen strömmades via församlingens webbsajt och via dess FB-grupp.

Och här är jag åter påväg hemåt. Plus tre grader, blå himmel och dripp-dropp ❤

Ramen är klar, nu ska den börja fyllas!

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Ramen till mitt pussel med damfotbollsspelare utgörs av 127 bitar, om jag räknat rätt. Sedan igår kväll har jag letat efter EN bit som efter en nål i höstacken. Jag trodde att den fattades där uppe till höger.

Jag gick igenom alla 873 bitar som finns sorterade i olika lådor. Men nej. Ingen kantbit. Så jag insåg det jag insett många gånger förr då jag pusslat, att jag hade placerat ett par bitar fel någonstans och nyss kom jag på var fyra låg fel 🙂

Så nu kan fyllningen av innanmätet börja!

Det har varit en fin dag med några plusgrader, sol och klarblå himmel. Vi har handlat åt mamma men annars har jag inte gjort så många knop här hemma. Svarat på några mejl, planerat kommande tidningar – kanske ett par timmar.

Imorgon åter halvfull arbetsdag, bland annat räkna arvoden och skriva ut ett reportage.
Ska också till kyrkan på en intervju. Den här gången är det jag själv som ska intervjuas i en strömmad direktsändning med frågor kring fastan. Spännande…

Jag är bara jag

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer
Bara en symbolbild. Jag vill inte vara som en frusen och spretig buske, inte ens fastän den är vacker. Jag vill vara full av liv och mitt ärliga jag.

Läste nyligen en intressant intervju i Kyrkpressen. Där berättar Hufvudstadsbladets sportchef Filip Saxén om sin närkamp med sig själv. Han har blivit sexuellt utnyttjad som barn, och i dag är han också mycket känd för att stå upp för en jämställd sportjournalistik. Att han lyfter fram och försvarar idrottande kvinnor har han fått utstå en del spott och spe för.

I intervjun säger han att han varit jättebra på att utåt se ut att må bra. ”Om jag överdriver en aning så har jag skapat den professionella bilden av mig själv, som är annorlunda än den jag är privat. – – – Samtidigt går de sidorna av mig mer och mer ihop, mer nu än tidigare”.

Jag får också från och till höra att jag måste skilja på privata Carita och på Carita som är chefredaktör. De som sagt eller skrivit så till mig känner förstås igen sig nu, men jag skulle inte komma på tanken att lämna ut deras namn i något enda skede.

Somliga anser att detta är min privata blogg och där borde jag inte skriva om sådant som jag upplever i jobbet. I alla fall inte de gånger jag känner mig felbehandlad, mobbad eller kränkt på något sätt.

De här sakerna har jag svårt att förstå. Jag pekar ju inte ut någon av mina kritiker med bild och namn. De bara känner igen sig, och ibland känner sig fel personer träffade.

Egentligen är det ju mig själv jag blottar mest. Och de som följt min blogg genom de snart tolv år som den har funnits, vet att jag överlag är mycket positiv här.

Jag förstår inte heller varför jag måste vara två olika personer. En privatperson, och sedan spela en roll som chefredaktör. Det låter helt absurt i mina öron. Jag är ju bara jag. Carita är bara en person.

Sedan är det en annan sak att jag som offentlig person lite bör tänka efter vilken ton jag slår an i debatter, för att ta ett exempel. Men jag känner att jag inte heller där behöver vara annorlunda än jag är. Jag har alltid försökt tänka efter vad jag skriver och säger, jag försöker vara empatisk.

Lite mer har jag börjat säga ifrån nu då jag snart fyller 60. Jag är inte längre snälla lilla Carita som vill vara alla till lags och som därför är ett tacksamt mobbningsoffer. Det har i sin tur lett till att jag upplevs som en krånglig kärring 😀

”Ibland måste man bara våga vara modig” säger Filip Saxén. Och det är det jag försöker vara, helt modigt mig själv. Även under de stunder då det verkligen kostar på.

Fem en fredag– Team Building

~ Carita Liljendahl ~ 38 kommentarer
Jag är inte bra på att bygga ihop t.ex. Ikea-möbler. Får här hjälp av en väninna och jag tycker bilden bra kan illustrera Team Buildning fastän jag själv inte var till stor hjälp här 😀

Temat hos Elisamatilda är Team Building denna vecka.

Vilket var ditt första jobb?
– Jag är lite osäker på att jag minns rätt. Jobbade på kiosken vid badstranden innan den nya byggdes och där kom jag att jobba som vuxen. Var också vakt på badstranden. Men var det före eller efter det som jag diskade och plockade undan kärl på en mack som inte längre finns? Och sedan blev jag springflicka på Lovisa stad.

Vad läser du just nu?
– Mest tidningar men Katarina Gäddnäs bok ”Bara vara en trasa i Guds skimrande väv” är en härlig läsa-långsamt-bok.

Har du någon gång träffat någon känd person?
– Ganska många faktiskt, tack vare journalistjobbet. Alla från svenska artisterna Tomas Ledin och Niklas Strömstedt till blivande presidenter som Tarja Halonen och Sauli Niinistö. Fotbollsspelaren Nicolas Anelka, som inte spelar aktivt mer men som är eller varit tränare i Frankrike har jag faktiskt också träffat. Jag har hans autograf. Han spelade i Manchester City då.

Vilken talang skulle du helst vilja ha? 
– Oh, tänk att kunna sjunga som en näktergal. Eller spela piano. Men jag är mer än nöjd med talangen jag har att uttrycka mig i skrift 🙂

Vad var det första du köpte för egna pengar?
– Ingen aning. Minns inte.  Min första lön gick troligen till något som jag i dag upplever som onödigt men som då var det viktigaste: kläder eller kosmetika? 😀