Övrigt

Korv och korv (LITE obehaglig bild)

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Så här ser det ut då man stoppat köttmassa i en tarm. Oaptitligt?
Kanske i en viss mån. Om man tänker vad som passerat i tarmen någon gång INNAN den rengjordes och kom så här långt.
Men å andra sidan vet du då du stoppar korven själv exakt vad den innehåller.

Ju mer jag tänker på vad dagens ofta nästan köttlösa korv innehåller blir det också oaptitligt.
Förr tog man tillvara allt då ett djur slaktades. Kanske det var då man kom på att också tarmen kan användas?

Så här såg korvarna ut då de hade kokats eller stekts, några både kokades och stektes. Bomullstråden måste man inte äta och en del tarmar (korvskinnet) kan vara segare än andra, men då äter man bara innanmätet.

Jag gjorde i dag ett reportage som ska publiceras i en jultidning som Östra Nyland och Borgåbladet ger ut i slutet av november. Därför berättar jag inte fler detaljer om korvstoppning här, men intressant var det ska ni veta.

Min favorit på julbordet, som vi hade äran att ta del av, är jullimpan. Kryddad med både anis och apelsin.

Om ni vill ha recepten kan jag ge dem senare, efter att PS Jul kommit ut.

Och så gjorde jag äntligen slag i saken och köpte en amaryllis. Nu ska det bli spännande att se vilken dag den slår ut i blom och om det kommer fler än en blomma.

GOD JUL!
(till julen kanske jag önskar er glad påsk)

Lödder i näsan

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Innan jag kan köpa en duschkräm måste jag dofta på den. Det samma gäller sköljmedel. Jag kan nämligen inte tänka mig att använda vare sig den ena eller den andra om de doftar FEL.

Jag försöker ofta dofta i smyg, för jag kan tänka mig att det finns andra kunder som inte gillar att jag pillar på korken, sätter näsan fast i den och sedan ställer tillbaka produkten i hyllan. För om den doftar FEL kan jag inte köpa den.

I dag tror jag att någon hade gillrat upp en Candy Camera i affären, för då jag doftade på en Dove med citrondoft betedde sig flaskan som en vulkan. Jag fick duschkräm rakt in i näsborren.

Där stod jag sedan med lödder i näsan och klet på fingrarna. Och någon sabotör eller Candy Camera-anställd skrattade garanterat gömd bakom en av hyllorna.

Bra att tanten i kassan var vänlig och gav mig hushållspapper. Och bra att jag befann mig i BORGÅ när det här hände 😀

PS. Smygreklam – jag köpte inte Dove Citron Vulcano Nose-Disaster utan den kräm ni ser på bilden.

Reklamens offer

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Jag har sagt och skrivit om dem förr. Angry Birds. De finns överallt, och nu är jag också ett reklamens offer. Men onödigt att gå och sura för att Rovio Entertainment gör pengar på de  här fåglarna som först kom ut på marknaden via ett spel. Bara för att jag inte kom på idén själv och därför inte är miljonär i dag behöver jag inte sura.

Jag tycker att den här birdsen liknar internationella hockeyförbundets viceordförande Kalervo Kummola, se här.

Hur som helst – jag behövde ett reflex. Och som jag har letat… för det fick inte vara hurudant reflex som helst, inte ens hurudant Angry Birds-reflex som helst.
När jag sedan skulle fästa det på min jacka höll jag dock på att bli angry… fästmekanismen var inte speciellt smart, men jag hittade slutligen en egen lösning.
Kanske jag kunde marknadsföra den åt Rovio Entertainment?

Hur straffa vandaler?

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Läste i dag ett inlägg på Facebook om klotter som ritats på väggen till ett nymålat, renoverat gammalt hus i stadens centrum. Jag frågade mig i diskussionstråden om det är fel att straffa vandaler så att de
a) själva måste skura, städa bort, renovera det de förstört
b) får komma i tidningen, alltså att vi skriver om deras städprojekt
c) får berätta varför de klottrat, slagit sönder, skräpat ner

De här båda bilderna är från ishallen i Lovisa. Fönstret till en av dörrarna har fått ta emot slag eller också har någon försökt krossa det med hjälp av en sten?

Väggarna har åtskilliga gånger skurits upp utifrån och sedan tejpats igen av någon från staden eller kanske från hockeyföreningen. Övervakningskamerorna är måhända lite felplacerade och kvällar/nätter kan vandaler operera i skydd av mörkret.

Här verkar också någon ha haft skoj. En behållare för pappersinsamling har skuffats omkull. Har svårt att tro att något djur eller blåsten förorsakat det här.

Skulle vi veta vem som gjort det tycker jag att det minsta man kan kräva av vandalen är att han/hon/hen städar upp efter sig.

Dagen efter

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Missförstå inte rubriken – det här inlägget handlar inte om dagen-efter-fenomenet krabbis. Jag visar bara var vi var i går. På något sätt får jag känslan av jul när jag ser ett lätt snötäcke och Finlands största arena, byggd i trä, på den här bilden.
Det var här Tor mötte Josba i innebandyligan och vi vann den jämna och ganska tuffa matchen 8-6.

Där borta, med bästa utsikten från sidan av planen, satt hemmalagets supporters. De må ha haft bästa platserna, men det var som vanligt vi tjugo hängivna Torfans som hördes bäst med våra trummor och brandsirenen.

Vi var dock ”förvisade” till den ena kortändan och vi vaktades av flera ordningsmän. Väntade dom sig värsta huliganupploppet? Vi gör ju inget annat än väsnas.

I dag är jag hes av allt hojtande, så få se hur jag ska klara mig på Elevförbundets höstfest där jag ska berätta några ord om mina böcker i kväll.

Packat och klart

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

För att inte torka ut på den långa resan innebandysupporterresan Lovisa-Joensuu-Lovisa behövs vätska. Kudden är bra att ha på hemresan, kanske man då kan få en blund i ögonen. Ipad och trådlöst tangentbord för både jobb och nöje. De små svarta banden med akupunkturknappar hjälper mot åksjuka.

Och har jag inte sagt att han finns överallt, Daniel Craig. Köpte en cocacolaflaska i går och ni tror mig förstås inte, men jag såg inte att Bond var med på flaskan. Innan kassakillen sa ”och där är ju Bond och allt”…
Men inte mig emot, jag kan varken se, äta eller dricka mig mätt på Craig.

10 timmar i buss, två timmar på match

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

I morgon bär det av från Lovisa till Joensuu. 374 kilometer och uppskattningsvis 4 timmar 55 minuter på vägen. Med pauser blir resan sisådär sex timmar lång, i en riktning.

Jag älskar att åka buss så det blir inga problem. Och den här resan är ganska kort om vi jämför med vad som komma skall lördagen den 15 december då vi siktar på att åka och heja på Lovisa Tor i Uleåborg. Då kräver resan 10-12 timmar i en riktning.

Är man supporter så är man. Det är alltså innebandy i Finlands högsta serie vi talar om. Tor möter Josba på bortaplan. Start för supportrarna klockan 12.30 från Lovisa, match 18.30-20.30 i Joensuu, tillbaka i Lovisa cirka 02 på natten.

Försökte måla naglarna blågula men det var inte så lätt, så det blir nog att fixa om det där i morgon. Det är Tors färger men kan i vissa fall också stå för Heja Sverige 🙂
Och så ska jag faktiskt få två slingor av blått och gult i håret också. Det är löshår som sätts fast med en ring. Har jag sagt att jag fyllde femtio i somras?

Min dag i bilder

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Inspirerad av andra vardagsbloggare  tänkte jag i dag i korthet beskriva min dag. Ofta är det ju bara så att man glömmer fotografera, eller så tänker man på bloggfoton då näsblodet rinner…

Lite enahanda skulle mina frukostbilder säkert bli eftersom vardagsmorgnarna är rätt likadana. Tidningar, frukost och diverse andra bestyr, och precis alla av just dem – bestyren – vill ni nog inte se bilder av.

Men de här nejlikorna som Guuben har köpt har gett oss glädje många dagar.

Förmiddagen på jobbet gick åt till att kontakta tidningen Östra Nylands luciakandidater. De fick ett brev med information om när bilderna och intervjuerna kommer i tidningen. Vi planerar göra videoklipp för webben också. I morgon träffas vi alla första gången, då är det studiofotografering och kandidatkaffe på konditori.

Allt sker ändå inte via datorn och webben. Gamla hederliga blanketter ska fyllas i. Men de vi hade var verkligen gamla på riktigt så jag gjorde en som kanske inte andas 2012 vad kommer an på grafik och typografi, men som i alla fall har en färgklick.

En del av eftermiddagen gick åt till intervjun med en ny företagare i stan. Ett omväxlande jobb har jag – i dag lärde jag mig ”allt” om service för tunga trafikens fordon.

I kväll tillredde jag en enkel korvrätt. HK:s länkkorv, tomater, getost och riven emmental-mozzarella.

I köket kommer min barnsliga sida fram. Jag pratar med ostar och tomater. Tycker synd om korven som jag snitsade och som sedan inte ens blev vacker då jag klämde in getostbitarna och tomatskivorna. En enda röra blev det.
– Ja, du är då inte någon Mister Finland-korv men du blir säkert god ändå…

Och varje gång jag ser tomater på skärbrädet skulle jag vilja gå lös på dem som en ninja med ett svärd. AGAAAA, skulle jag ropa och sedan skulle man höra tsäp-tsäp-tsäp och därefter skulle tomaterna ligga i snygga små bitar och skivor på skärbrädet.

Blodet bara rann…

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Vaknade i natt av att något rann från näsan. Var inte förkyld och mina onda aningar om att det var BLOD så här i Halloweentider bekräftades rätt fort. Det bara rann… har aldrig varit med om något liknande. Händerna var blodiga, det droppade från näsan på lakanet och golvet. Droppet fortsatte över lavoaren i toaletten och jag såg att det fanns blod på väggar och dörrkarmar…

Tänkte faktiskt, nu borde jag ta en bild till bloggen. Men följande tankar var; med de här blodiga händerna? Vem vill se den sörjan? Och… jag är väl inte riktigt klok som tänker på bloggbilder just nu?

Men det var i alla fall så min dag började, runt 1.15 i natt.
Efter det har det mestadels varit en lugn hemmadag. Hämtade köttsoppa från mor som hon kokat åt sig själv, åt brorsan sin och åt oss.

Snart ska jag åter baka bröd – och nu blandar jag i lite ekologiskt grahamsmjöl.

Jag har också läst rätt mycket i dag. Tidningar som samlats på hög. Allt från Kyrkpressen och Läraren, till S-kedjans tidning Samarbete, veckogamla Helsingin Sanomat och dess senaste Nyt-bilaga. På pärmen till den stod det inget om Bond. Jag lockades däremot att läsa fem intressanta intervjuer om fem olika 25-åringar i det finska samhället.

Sedan bara snubblade jag över en artikel om Daniel Craig i slutet av tidningen. Men det var en angenäm överraskning 😀

(ps. såg Skyfall för andra gången på bio igår)

Morfar dog för Finland

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

Jag har skrivit om det är förr men det finns ingen orsak att göra det bara en gång. Min morfar var en av många finlandssvenskar som kämpade för Finlands självständighet i kriget mot Ryssland.

Min morfar var en av dem som aldrig återvände hem. Hans kropp har inte hittats men vi tror att han dog ute på isen som offer för fiendens kulor eller i ett luftanfall. De som klarade sig med livet i behåll försökte få de döda med sig tillbaka till Finlands bastioner, men alltid lyckades det inte.

I en tid då Sannfinländare och många andra talar om tvångssvenska och i extrema fall om att finlandssvenskarna borde drivas ut ur vårt land vill jag påminna om att alla finländare, oavsett vilket språk de talade,  för knappt sjuttio år sedan slogs för en och samma sak – för vårt lands frihet.

Då stod vi alla enade. Behövs det ett nytt yttre hot för att vi åter ska göra det? Varför bråkar somliga som små barn i sandlådan? Eller egentligen är det fel att ta de små barnen som exempel här, för de beter sig ofta klokare än många vuxna.