mammografi

Här satt jag och väntade på min tur

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Denna vackra vägg med motiv från ett gammalt Helsingfors hade jag framför mig igår då jag väntade på min tur för undersökning av brösten.

Mammografin hade visat något avvikande och i torsdags för en vecka sedan, då jag stod och valde bröd i S-Market, fick jag ett samtal från Terveystalo.

Det blev lite si och så med koncentrationen för inköpen efter det. Tankarna började irra runt, och ett par timmar senare fick jag följande samtal med förslag om tider för besök i Helsingfors. Jag fick en tid till onsdagen den 15 april.

Eftersom jag varit med om detta tidigare, också genomgått biopsi, var jag inte direkt orolig för själva undersökningen. Mer oroade jag mig för hur jag skulle hitta fram till rätt plats och ta mig dit, då bussturerna är usla och jag inte har någon bil.

Men nu är undersökningen gjord. Röntgenbilder och undersökning med ultra visade att det troligen är frågan om kalkbildningar. Sådana hade jag också för 6–8 år sedan. Vill någon läkare undersöka detta ytterligare sker det inom HUS på Mejlans efter en eller ett par månader. Eventuellt fattas beslutet att det inte är nödvändigt.

Jag planerade inte min begravning den här gången, men förra gången kretsade tankarna också kring den. Att det kan vara något elakartat och gå fort.

Allt det här med ovissheten kring resultatet gav mig ändå åter perspektiv på vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt i livet. Jag gläds över många små saker i vardagen, det kan handla om en cykeltur eller om sådant som ändras i naturen dag för dag.

Visst är det vackert med de här blomsterkrukorna på ett bord i Stenparken vid Lovisaviken?

Här på min blogg strävar jag till total öppenhet. Vissa saker väntar jag ändå med, eftersom jag inte vill att min mamma, min syster eller andra nära och kära ska få höra från annat håll att jag hade insjuknat – om så hade varit fallet.

Hade det varit cancer hade jag berättat för mina närmaste först och sedan bloggat om det. Men den här gången var det inget alarmerande.

Allt gick smidigt där i Terveystalo, vänligt och proffsigt. Som bonus en stilig läkare som gjorde ultraundersökningen 😉

Ny bildkavalkad, det är ju söndag!

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

Vad har hänt under veckan som gick? Vad har du sett genom kameralinsen? Det brukar Åke fråga. Och eftersom jag har så många foton att visa, får fem gå in på Åkes tema Veckans foton, och två på Christians Skyltsöndag. Annars överskrider jag gränsen 😂

Påskäggsjakt var det i fredags vid Bastion Ungern. Mer om det senare i Nya Östis.

Jag är sedan några veckor tillbaka medlem i styrelsen för föreningen Corazon Grandes Faddrar. Här finns en artikel om den verksamhet som ligger Siw Broman nära hjärtat.

Fadderföreningen arrangerar fester och basarer för att samla in pengar som sedan skickas till barnhemmet. Nyligen hade vi påskbasar på torget i Lovisa. Då det blev min tur att stå där, tillsammans med andra förstås, var det mesta slutsålt 🙂

Bidrag 1 till Åkes utmaning:
Arbetsvy, och lite Quess what (en kategori här på bloggen som jag inte använt på länge)…

Men jag gör det inte till en tävling här. Jag var backstage på en modevisning i onsdags.

Bidrag 2 till Åkes utmaning:
En plantering vid Drottningstrand. Ljung i olika färger är så fint!

Bidrag 3 till Åkes utmaning:
Var på mammografi i tisdags. Helt super att vi erbjuds sådan vart annat år. Organiserat, avgiftsfritt, screening för närvarande främst till kvinnor i åldern 50–69 år.

Bild 4 till Åkes utmaning:
Igår kväll såg pusslet ut så här. Det har skänkt mig mycket stillhet och ro, så på det sättet har påskens budskap landat även här.
Ibland är det så att allt bara stannar upp, jag får inga bitar att passa in.
Då är det dags att stiga upp från bordet, släcka lampan och börja göra något annat.
Följande dag, ofta på förmiddagen vid frukosten, hittar jag direkt 10-15 bitar 😀

Bidrag 5 till Åkes utmaning:
Minipavlova från kafeterian och mångserviceplatsen Garnis. Ser det inte ut som att den ler lite snett, har två blå ögon och en röd rolig hatt 🙂

Fastekalendern, intressant utmaning

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Den här kalendern gillar jag. Ska nu steg för steg fram till 23 mars se om jag kan följa den, kanske lära mig något. Här finns både roligt, tänkvärt och en del lite svårare utmaningar.

Kalendern började i tisdags med uppmaningen ”Bjud någon på en bulle!” Då hade jag inte ännu sett kalendern, så bullen blev objuden.

På Askonsdagen igår ställs frågan: Första dagen i fastan, var fäster du din blick? Svår fråga, men kanske ”på framtiden” kan vara ett bra svar.

I dag uppmanas jag för någon annan göra det jag önskar att någon skulle göra för mig. Då tänker jag på att vara vänlig och uppmuntrande. Framkalla skratt, sprida glädje om det faller sig naturligt.

Och i dag var det åter dags för ett besök här. Helt otroligt att det är två år sedan senast. Jag måste ta och kolla, men kallelsen ska komma bara vartannat år.

Tacksam för att få denna undersökning gratis är jag alla gånger, fastän det inte är så trevligt då brösten plattas in och spänns fast i en maskin 🙄😂 Det går ändå ganska fort, hela proceduren tog kanske tio minuter.

En annan sak är sedan trapporna upp till en mobila enheten… Jag klarade dem trots stelt knä, men kan tänka mig att de är svåra för många.

Fem en fredag, VARDAGSLIV

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
En del av min vardag i dag var att gå på gratis mammografi-undersökning. Mycket tacksam för att få göra det vartannat år. Det blev en del small talk med andra som satt i det lilla väntrummet. Vi kom ihåg hur vi för två år sedan på våren också var här. Då var coronapandemin rätt ny. Vi köade utomhus med ett par meters avstånd till varandra. Munskydd var inte vanliga då, men idag bar vi alla sådana.

Passar på att svara på Elisamatildas veckoutmaning, Fem en fredag, Vardagsliv.

Vilken aktivitet utför du varje dag?
– Jag gör olika stretchövningar då jag har ett så stillasittande jobb. Om jobb räknas till aktiviteter så skriver jag en hel massa 😀

Vad gör du enbart på helgen?
– Sover så länge jag kan, utan att ha klocka på ringning. Läser vännernas bloggar närmast på lördagar, nästan enda dagen jag har tid för dem.

Har du, eller har du inte magneter på kylskåpet?
– Några enstaka. En från James Bond-ön i Thailand och sedan ett par tänkvärda ord, ett med Muminmotiv.

Vad för något går mest på automatik i din vardag?
– Mycket som har med jobbet att göra är rutinartat. Olika återkommande vardagssysslor likaså.

Vad kallar du spontanitet en vanlig tisdag?
– Jag försöker vara spontan alla dagar. En tisdag, då vi har mycket jobb med att få ut tidningen, kan det kännas skönt att ta en spontan lite längre paus och komma ut. Särskilt på sommaren, cykeltur, trädgårdsvistelse och sånt.

Dagens vits och goda nyheter

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Dagens vits i lilla kalendern.

I morse snöade det. Men den vita varan försvann ganska fort. Det är +4 grader och prognosen för måndag-tisdag-onsdag visar för tillfället +10–+12 grader. Goda nyheter i dag alltså, och något att se fram emot!

Goda nyheter också efter mammografin som gjordes för en dryg vecka sedan. Jag är tacksam och glad ❤

Det enda som lite bekymrar mig är att tiderna hos tandläkaren inhiberats så många gånger under vintern och våren. När jag äntligen började våga gå dit gick läkare i pension, någon blev sjuk, andra bytte jobb. Så jag har inte kunnat gå där så ofta som jag borde och ville.

På grund av coronakrisen inhiberas nu alla tider, man kommer in där endast i riktigt akuta fall. Just nu är jag inte en akutpatient, men dag för dag blir ett par tänder allt sämre 😦

I dag är det administrativt jobb för tidningen som gäller, bokföringspapper i skick för eget företag, ett fotouppdrag på eftermiddagen och sedan mot kvällen – Muminpusslet ❤

För två år sedan…

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

trodde jag att jag hade cancer. Jag minns att jag nog i alla fall i viss mån redan planerade min begravning. Vi reagerar alla olika på besked vi får. Nu kan det hända att jag får samma besked efter mammografin i år, men då vet jag tågordningen med ultraljudsundersökning och eventuellt även stereotaktisk biopsi.

Beskedet på våren 2018 var att jag inte hade cancertumör.

I dag var det åter dags för granskning. I dessa virustider stod vi utanför vagnen och väntade. Bra att solen sken, annars hade vi fått sitta och huka i regnskydd under trappan. Nu kunde vi hålla två meters avstånd till varandra. Samma avstånd respekterades också till min stora glädje i livsmedelsaffärens kassa.

Tacksamhetens dag

~ Carita Liljendahl ~ 48 kommentarer

I dag fick jag beskedet om att ”det där något” som jag hade i vänstra bröstet inte är cancer. Läkaren som hade undersökt mig ringde och sa att det ibland är svårt att säga exakt vad som hittats, men man visste ändå att det inte var cellförändringar och en tumör.

Läkaren rekommenderar mammografi en gång per år, inte bara vartannat år då jag får kallelse. Den saken hade jag redan tidigare bestämt mig för att låta göra, även om han inte hade sagt nåt.

En glädjens och tacksamhetens dag, med andra ord ❤

Kan det bli somrigare än så här?

Dagen började med pressinfo för Lovisa Historiska Hus-evenemanget, i denna ljuvliga miljö. Nu var jag inte reporter, utan representant för arrangörsföreningen. Efter det redaktionsmöte med Nya Östis och sedan en cykeltur. Jag försöker vara utomhus en eller ett par timmar per dag, och cykla minst 5–6 kilometer. Det behövs då jag annars sitter så mycket vid datorn med mina jobb.

Karlskronabulevardens park.

 

Hade en mycket märklig dröm

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Jag har inte tänkt speciellt mycket på morgondagens fortsatta undersökningar. Mammografin i februari ledde ju till ultraljud och biopsi den 11 mars och sedan fick jag kallelse till stereotaktisk biopsi som utförs i morgon på en klinik i Helsingfors.

Resultatet blir vad det blir, men i natt hade jag en konstig dröm. Jag låg på något som påminde om ett operationsbord och var omgiven av en massa sjukskötare och läkare. Dom fanns på bägge sidorna av britsen. En gjorde ett hål, utan bedövning, i min armhåla och sa att den vägen ska dom dra ut knölen.

Vilken knöl, tänkte jag. Det hade ju bara talats om kalkbildningar.
Då jag tittade på klockan på väggen tänkte jag att det här drar ut på tiden. Hur ska jag kunna meddela mina anhöriga som väntar på mig utanför salen? Jag frågade om jag kunde ringa dem, men det gick ju inte från en operationssal 😀

Plötsligt kom de anhöriga istället in i operationssalen. Då tänkte jag ”här kan ni ju inte vara”.

Som sagt, bara en dröm – men en märklig sådan. Naturligtvis har mitt undermedvetna hela tiden bearbetat och varit varse om den kommande undersökningen. I morgon är det dags.

Glad måndag! 23-04-2018

~ Carita Liljendahl ~ 36 kommentarer

När jag skriver det här inlägget är jag ledsen, det är fredag kväll och jag har tvingats fatta svåra beslut för att se till att jag själv ska må bra.

Den här veckans torsdag ska jag på andra provtagningen, den stereotaktiska biopsin, som en uppföljning av mammografin som gjordes i februari, och första provbiten som togs efter det.

Även om jag inte är jätteorolig, så finns vissa tankar där – vävnadsprovet kan visa vad som helst och jag vill inte bli utarbetad i det här skedet. Ja, eller utarbetad vill jag aldrig bli.

Så jag skriver det här inlägget på förhand, för att ingjuta mod i mig själv.

På en lapp har jag skrivit till mig själv ”Frukta inte. Tro på det du kan. Tro på dig själv. Du vet vad som är rätt.”

Yes! Glad måndag önskar Lovisas Morjens-figurer 🙂

Att våga är en daglig utmaning

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Kollade i kväll programmet ”Hemliga beundrare” på en av de kanaler jag ser från (har betalat för) från Sveriges tv-kanaler. Det var ett intressant program, men dessvärre sista delen i serien!

Det går säkert att kolla på de gamla avsnitten via SVT Play. Men jag tar sällan sådana chanser i beaktande eftersom de gör att jag känner att jag fastnar i ett ekorrhjul av program jag aldrig hinner titta på.

Blommor som ännu står sig från buketten jag fick för en vecka sedan.

Men. Programmet ”Hemliga beundrare” var väldigt intressant.
Det fick mig åter att minnas – vi lever bara en gång.

Och jag tänker – jag vill inte bromsa livet.
Såsom jag har gjort då jag låtit jobb och jobb och åter jobb styra allt.

Kallelsen som jag fick till ny provtagning efter mammografin fick mig att stanna upp. Jag kanske bara har några veckor kvar att leva (äh, var inte så dramatisk, säger nån) .

Jag kanske har två år kvar, fem år, tio år, tjugofem år…
Jag kanske får en hjärt- eller hjärninfarkt och dör i morgon.

Att leva i nuet är en daglig utmaning.
En ständig utmaning som handlar om att inte säga nej till livet.
Vi är nog lite nervösa och rädda, både han och jag. Men jag tror att vi har sått ett frö till en vänskap som kan överleva länge.