Dagens vits och goda nyheter

Dagens vits i lilla kalendern.

I morse snöade det. Men den vita varan försvann ganska fort. Det är +4 grader och prognosen för måndag-tisdag-onsdag visar för tillfället +10–+12 grader. Goda nyheter i dag alltså, och något att se fram emot!

Goda nyheter också efter mammografin som gjordes för en dryg vecka sedan. Jag är tacksam och glad ❤

Det enda som lite bekymrar mig är att tiderna hos tandläkaren inhiberats så många gånger under vintern och våren. När jag äntligen började våga gå dit gick läkare i pension, någon blev sjuk, andra bytte jobb. Så jag har inte kunnat gå där så ofta som jag borde och ville.

På grund av coronakrisen inhiberas nu alla tider, man kommer in där endast i riktigt akuta fall. Just nu är jag inte en akutpatient, men dag för dag blir ett par tänder allt sämre 😦

I dag är det administrativt jobb för tidningen som gäller, bokföringspapper i skick för eget företag, ett fotouppdrag på eftermiddagen och sedan mot kvällen – Muminpusslet ❤

För två år sedan…

trodde jag att jag hade cancer. Jag minns att jag nog i alla fall i viss mån redan planerade min begravning. Vi reagerar alla olika på besked vi får. Nu kan det hända att jag får samma besked efter mammografin i år, men då vet jag tågordningen med ultraljudsundersökning och eventuellt även stereotaktisk biopsi.

Beskedet på våren 2018 var att jag inte hade cancertumör.

I dag var det åter dags för granskning. I dessa virustider stod vi utanför vagnen och väntade. Bra att solen sken, annars hade vi fått sitta och huka i regnskydd under trappan. Nu kunde vi hålla två meters avstånd till varandra. Samma avstånd respekterades också till min stora glädje i livsmedelsaffärens kassa.

Tacksamhetens dag

I dag fick jag beskedet om att ”det där något” som jag hade i vänstra bröstet inte är cancer. Läkaren som hade undersökt mig ringde och sa att det ibland är svårt att säga exakt vad som hittats, men man visste ändå att det inte var cellförändringar och en tumör.

Läkaren rekommenderar mammografi en gång per år, inte bara vartannat år då jag får kallelse. Den saken hade jag redan tidigare bestämt mig för att låta göra, även om han inte hade sagt nåt.

En glädjens och tacksamhetens dag, med andra ord ❤

Kan det bli somrigare än så här?

Dagen började med pressinfo för Lovisa Historiska Hus-evenemanget, i denna ljuvliga miljö. Nu var jag inte reporter, utan representant för arrangörsföreningen. Efter det redaktionsmöte med Nya Östis och sedan en cykeltur. Jag försöker vara utomhus en eller ett par timmar per dag, och cykla minst 5–6 kilometer. Det behövs då jag annars sitter så mycket vid datorn med mina jobb.

Karlskronabulevardens park.

 

Hade en mycket märklig dröm

Jag har inte tänkt speciellt mycket på morgondagens fortsatta undersökningar. Mammografin i februari ledde ju till ultraljud och biopsi den 11 mars och sedan fick jag kallelse till stereotaktisk biopsi som utförs i morgon på en klinik i Helsingfors.

Resultatet blir vad det blir, men i natt hade jag en konstig dröm. Jag låg på något som påminde om ett operationsbord och var omgiven av en massa sjukskötare och läkare. Dom fanns på bägge sidorna av britsen. En gjorde ett hål, utan bedövning, i min armhåla och sa att den vägen ska dom dra ut knölen.

Vilken knöl, tänkte jag. Det hade ju bara talats om kalkbildningar.
Då jag tittade på klockan på väggen tänkte jag att det här drar ut på tiden. Hur ska jag kunna meddela mina anhöriga som väntar på mig utanför salen? Jag frågade om jag kunde ringa dem, men det gick ju inte från en operationssal 😀

Plötsligt kom de anhöriga istället in i operationssalen. Då tänkte jag ”här kan ni ju inte vara”.

Som sagt, bara en dröm – men en märklig sådan. Naturligtvis har mitt undermedvetna hela tiden bearbetat och varit varse om den kommande undersökningen. I morgon är det dags.

Glad måndag! 23-04-2018

När jag skriver det här inlägget är jag ledsen, det är fredag kväll och jag har tvingats fatta svåra beslut för att se till att jag själv ska må bra.

Den här veckans torsdag ska jag på andra provtagningen, den stereotaktiska biopsin, som en uppföljning av mammografin som gjordes i februari, och första provbiten som togs efter det.

Även om jag inte är jätteorolig, så finns vissa tankar där – vävnadsprovet kan visa vad som helst och jag vill inte bli utarbetad i det här skedet. Ja, eller utarbetad vill jag aldrig bli.

Så jag skriver det här inlägget på förhand, för att ingjuta mod i mig själv.

På en lapp har jag skrivit till mig själv ”Frukta inte. Tro på det du kan. Tro på dig själv. Du vet vad som är rätt.”

Yes! Glad måndag önskar Lovisas Morjens-figurer 🙂

Att våga är en daglig utmaning

Kollade i kväll programmet ”Hemliga beundrare” på en av de kanaler jag ser från (har betalat för) från Sveriges tv-kanaler. Det var ett intressant program, men dessvärre sista delen i serien!

Det går säkert att kolla på de gamla avsnitten via SVT Play. Men jag tar sällan sådana chanser i beaktande eftersom de gör att jag känner att jag fastnar i ett ekorrhjul av program jag aldrig hinner titta på.

Blommor som ännu står sig från buketten jag fick för en vecka sedan.

Men. Programmet ”Hemliga beundrare” var väldigt intressant.
Det fick mig åter att minnas – vi lever bara en gång.

Och jag tänker – jag vill inte bromsa livet.
Såsom jag har gjort då jag låtit jobb och jobb och åter jobb styra allt.

Kallelsen som jag fick till ny provtagning efter mammografin fick mig att stanna upp. Jag kanske bara har några veckor kvar att leva (äh, var inte så dramatisk, säger nån) .

Jag kanske har två år kvar, fem år, tio år, tjugofem år…
Jag kanske får en hjärt- eller hjärninfarkt och dör i morgon.

Att leva i nuet är en daglig utmaning.
En ständig utmaning som handlar om att inte säga nej till livet.
Vi är nog lite nervösa och rädda, både han och jag. Men jag tror att vi har sått ett frö till en vänskap som kan överleva länge.

En puss till alla som uppmuntrat!

Jag fick ett väldigt stort gensvar på inlägget som jag skrev om mammografiuppföljningen i går. Såväl som svar här via bloggen, men även på Facebook. Ett hjärtligt tack för det ❤

Många öppnade sig också själva och skrev om sina upplevelser. Några berättade att de varit med om samma väntan och fått ett lyckligt svar om att inga nya ingrepp var att vänta, eller att de kände någon som varit med om samma. Andra berättade om sina personliga eller närståendes kamp mot cancern.

Här får ni alla en CHOKLADKYSS som tack, och för mina svenska bloggvänner blir det också en språklektion.

En chokladkyss unnade jag mig samtidigt som jag skrev ut en intervju. Brunberg är tillverkaren. Suukko = kyss. Mansikka = jordgubbe. Klassikko = klassiker.

Jag hinner egentligen inte grubbla och fundera över kommande provsvar. Har haft fullt upp med tidningsjobb i dag, nyss skrivit ut en intervju och redigerat en mängd andra texter.
Ikväll är det innebandy igen, men den här gången jobbar jag inte med det utan är enbart galen supporter 😀

En sak som jag tänkt på angående lördagens undersökning är att särskilt skyddad som person var man inte. Väntrummet i fordonet var ungefär fyra kvadratmeter stort. Det gick inte att undgå att se vem som kom in eller vem som gick ut från läkarens utrymme i container-mottagningen.
För mig som är öppen med detta gjorde det här inget. Men alla tyckte kanske inte att det var så trevligt.

Alla vi som var där, på en lördag med läkarmottagning i just den där bilen, visste ju vad saken gällde för de andra som var där.
Vi var kallade dit på tilläggsundersökning.
Men vilka svar vi får, det vet ju ändå inte andra än vi själva.

Kanske bäst att föregå alla rykten

… då jag nu öppet berättat för nära och kära, vänner och arbetskamrater att jag fått en kallelse till fortsatta undersökningar efter mammografin.

Först hade jag tänkt att jag skriver om det här först efter att resultatet av lördagens undersökning kommit, det vill säga om ett par veckor.

Men sedan insåg jag hur fort ryktena går. Och då talar jag om rykten, det vill säga om hur ord jag sagt eller skrivit ner förändras på vägen och börjar leva sina egna liv.

Plötsligt tror någon att jag verkligen är illa däran. Jag kanske redan är dödssjuk i någons fantasi.

Min spetsgardin får bli symbolbild den här gången. Men jag känner igen sorg, så det här är inget sorgflor 🙂

I fredags fick jag ett telefonsamtal med besked om att jag ska in på nya undersökningar eftersom mammografin hade pekat på något som var avvikande.
Ultraljudsundersökning gjordes direkt på lördag, i Lovisa dessutom – fin service då radiologens bil finns på plats – och samtidigt togs under lokalbedövning en provbit. Både läkare och röntgenskötare var trevliga och sakliga.

Humor vill jag ha så jag säger att det, utgående från ljudet jag hörde, kändes som om en häftapparat gjorde jobbet då snittet sattes och provbiten togs.

Jag har ju alltid talat och skrivit om att det är bäst att vara öppen kring allt. Också lovat mig själv att om jag blir allvarligt sjuk så skriver jag om det här på bloggen, även om jag vet att många nyfikna läser och aldrig kommenterar. De kloka svar jag får här om andras erfarenheter, all tröst och uppmuntran – de uppväger allt.

Jag har redan fått massor av gensvar av andra som varit med om liknande upplevelser, då jag berättat om det här för närstående, vänner och bekanta.

Många säger att de kalkbildningar jag verkar ha är jättevanliga, och att en läkare inte säger NÅT överhuvudtaget om resultatet från en ultraljudsundersökning om det är så att han misstänker cancertumör.

Jag är vid gott mod. Resultatet av provtagningen kommer om två veckor. Och vilket det än är, så är det något jag inte kan påverka.

En direkt ”konsekvens” av undersökningarna och alla tankar kring dem är att jag slutar med vissa uppdrag och koncentrerar mig på tidningen Nya Östis. Vissa andra saker hinner jag också med, men jag behöver tid att planera och vill inte längre ha jobb som kräver att jag gör allt på stubinen, eller helst så att jobbet var gjort i går 🙂

Två år går fort…

Efter att jag fyllde 50 kommer det vartannat år inbjudan till gratis mammografi. Jag har nu gått där tre gånger. Året då jag fyllde 50, året då jag skulle fylla 54 och så i år då.

Att jag inte gick 2014 berodde på att jag på grund av skilsmässan missade och glömde allt möjligt. Jag hittade lappen när jag städade och röjde inför flytten, men då hade datumet för undersökningen varit flera månader tidigare…

Men då den här chansen ges helt gratis tycker jag att jag inte vill missa den.
Här kommer bilder från min väg till undersökningen.

Mina hemkvarter, ett stenkast från huset där jag bor.
När jag har kommit ner för Östra Tullgatans backe är jag vid Kapellparken där skidspår dragits upp.

Banan i parken är kanske 800 meter lång. Jag tror att många gillar det centrala läget och här finns inga väldiga backar varken uppför eller ner.

Ortodoxa kyrkans klockstapel i korsningen av Östra Tullgatan och Degerbygatan.
Radiologens mobila mottagningsfordon.