Sverige

Ales stenar, vyer, del 2

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Ales stenformation i Kåseberga med Östersjön intill.

Här är vi på väg bort från fornlämningen. Det här landskapet i sig är fint och jag är glad för att det inte blåste, och särskilt för att det inte regnade, då vi var där.

Vi kom den längre vägen upp. Den var 1,1 kilometer. Den här vägen från hamnen är kortare, bara 600 meter, men stigningen är ganska brant, så vi valde den då vi gick mot hamnområdet där bussen väntade på oss.

Halvvägs ner och utsikt över fiskförsäljningen på området.

Utsikt åt andra hållet, där sitter och står redan en del av vårt gäng som köpt kaffe och glass.

En informativ skylt som gör att jag inte behöver skriva så mycket här 🙂

Och sedan ett vykort som visar hur Ales stenar ser ut i helikopterperspektiv.

Ystad, del 1, och lite Wallander

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer

Ägnade nyss en stund till att läsa den här Wallander-guiden.
Mycket mångsidig och informationsspäckad, fina bilder och layout. En skatt som jag inte i första taget gör mig av med.

Vi hann ju inte på långt och när besöka alla platser i Ystad med omnejd där filmerna har spelats in, men på Fridolfs konditori satt jag på Wallanders bänk och en del andra platser såg vi också, sådan som Stortorget. Jag skulle gärna återvända till Ystad för att besöka fler av platserna där filmerna spelats in. Verkligen gå i Wallanders fotspår och reflektera över det jag ser.

Ystads turistbyrå. I broschyren står det: ”I boken Den vita lejoninnan får konspiratören Rykoff hjälp av personalen på turistbyrån att gömma yrkesmördaren Victor Mabashas efterträdare.” Härifrån fick vi Wallander-broschyren och karta över staden.

Planteringen på det öppna torget framför turistbyrån. Granne med den finns också Fridolfs konditori som jag tidigare visade bild på.

Stortorget. Här i närheten finns flera inspelningsplatser. Gamla Rådhusets exteriör får föreställa en bank i filmen Byfånen. Här utspelas också två gisslandrama i två olika filmer.

Trees on Tuesdays från läsarresan

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Ale stenar del 2 får bli till en annan dag. Nu sätter jag ut tre bilder av träd, den första är tagen i Den Engelska Trädgården på Österlen.

Mina vänners bloggar hinner jag också läsa först mot slutet av veckan. Jobbade nästan elva timmar i dag då vi hade en person sjuk och på kvällen understödsföreningens årsmöte. På något sätt orkar jag ändå bättre nu då det är vår och långa ljusa kvällar.

Vill också här notera att jag under sex dagar på läsarresan gick totalt 38 459 steg. Det är i snitt lite mer än 6409 steg per dag 💪

Ett träd på gården utanför Kiviks musteri. Hmm, jag vet inte vilket träd detta är men gillar knotiga stammar 🙂

Många träd som ligger nära klippbranten. Jag är på väg ner mot hamnen, från Ales stenar i Kåseberga. På bilden syns det inte så tydligt men havet ligger där bakom.

Ales stenar, del 1

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Jag har så många bilder från Ales stenar i Kåseberga att jag delar upp dem i två inlägg.

Ja, här ser ni stenarna på avstånd. Från parkeringen var det 1,1 kilometer att gå hit o vagt motlut. Kortare väg, 600 meter, från hamnen, men brantare stigning då. Någon har sagt att det är omöjligt att fotografera så att man ser alla stenar på samma bild.

Här på Wikipedia finns mycket information om Ales stenar.

Några av oss skojade och sa ”tänk så många som vandrar upp hit för att se en hög av stenar (ein steinkasa på östnyländska)”. Och vad är det för märkligt med detta? Men ju mer man läser om stenarna och alla tankar om hur formationen uppstått, desto intressantare blir det.

Det var mäktigt med det öppna havet och den branta kusten. Och nu har jag varit även här 🙂

Några bilder till och vägen ner från den här platsen visar jag senare 🙂

Vi hamnade i blåsten

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer

I Ystad finns ett riktigt polishus och många som bara var polishus i Wallanderfilmerna. Här är ett av dem, som inte är riktigt polishus, men som var det i någon av filmerna. Ligger mellan hamnen och tågbanan.

Här lär Kurt Wallander har suttit och grunnat över sina mordgåtor.

Precis i denna hörna satt han, om det sedan stämmer eller ej, men här kändes det bra att sitta. En Wallander-bakelse köpte jag inte, den var för mastig 🙂

Det finns många fina hus i Ystad.

Sveriges sydligaste udde, Smygehuk. Det blåste femton sekundmeter så det gick bra här att luta sig bakåt med vinden i ryggen och armarna utbredda – utan att falla. Vi var några som tog oss så långt ner mot vattnet som det gick utan att riskera allt för mycket och utan att blöta ner fötterna.

Här ser man inte hur mycket det blåser, men det var så kallt att vi bara rusade från bussen till Den lille Havsfrue och tillbaka. ”Du har inte sett Köpenhamn om du inte har varit här” lär det enligt guiden sägas. I bakgrunden Kungaskeppet Dannebrogen.

Nu är jag supertrött och imorgon har vi åter tidig väckning för att åka via Rödby och Puttgarden till Lübeck och Travemünde och sedan hem. Kanske inte hinner blogga före måndag kväll, men har några förhandsinställda inlägg över lördag-söndag, dock inte från resan. Finns massor av bilder, men ni får ge er till tåls för att se dem. Här har det varit jobb från arla till särla kan jag säga 🙂

Språkfrågor väcker debatt

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer
Jag har fått otroligt många vänner i Sverige via min blogg. Det är inte er jag vill åt med detta inlägg 😂💕 Det är ändå lätt att hålla med Fredrick Sonck som skrivit en krönika i Hufvudstadsbladet om den här problematiken. Ganska många svenskar vet väldigt lite om Finland och i synnerhet om finlandssvenskar. Somliga tror att språket de gärna kallar Muminspråk är finska, och kan säga ”ja, men finska är ju inte så svårt att förstå”.

Krönikan ligger dessvärre bakom en betalmur, men det som den delvis handlar om är det här. Jag tycker också att det är förfärligt att den som läser in en ljudbok inte kan uttala ortsnamn och andra namn rätt.

Många finnar, alltså personer som talar finska och har det som modersmål, har också svårt med uttal. De säger Bäärsån då de ska säga Persson, och kummipååt då de ska säga gummibåt. De kan alltså uttala alla bokstäver bokstäver men P blir ofta B och B blir P. Ska de säga att något är bannlyst, då blir det pannlyst.

Språk är intressant och språkfrågor väcker nästan alltid debatt. Hoppas att ingen tar illa vid sig av detta. Det finns säkert många saker som jag inte vet om Sverige eller andra länder 🤣 men jag försöker lära mig.

Och då jag bodde i Sverige var jag tvungen att använda de ord som svenskarna använde, gärna även det uttal som där gällde, för att överhuvudtaget blir förstådd. Jag kunde inte köpa en korgbollsställning till min gudson, för killen som sålde sådana behövde veta att jag ville ha en basketställning. Bad jag om en semla fick jag en fettisbulle och inte den macka med ost och skinka som jag ville ha. Broilerpizza hade ingen hört talas om, det hette kyckling (sjykkling) och ”hutta ett papper i roskis” kunde jag inte göra, jag skulle slänga papperet i skräpkorgen 🙂

Ville jag halsa en karl fattade han noll, för i Sverige halsar man bara läsk eller öl. Det var ju en kram jag hade tänkt ge 🙂

Heja Sverige och tack mina svenska vänner!

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

En bra kolumn av Tobias Pettersson i Hufvudstadsbladet.

Precis så här är det. Sedan 1998 har jag helhjärtat klarat av att heja på Sverige, eftersom jag det året bodde i Stockholm. Och jag skäms varje gång som finländare hellre hejar på Ryssland, Canada, Tjeckien eller vilka länder som helst, men inte på Sverige.

Jag skulle gärna vilja förstå mer om det här fenomenet. Varför lider så många finnar av mindervärdeskomplex då Sverige kommer på tal? Känns inte livet bra mycket lättare för en själv om man hejar på sin granne och är glad då landet når framgångar?

Ett svenskt så kallat fiasko betyder inte automatiskt glädje för mig. Aldrig efter 1998. Men jag kan erkänna att jag har tänkt om, och att jag en gång hörde till hopen som tyckte det var svårt då Sverige besegrade Finland eller vann något överhuvudtaget.

I dag försöker jag föregå med ett gott rikssvenskt exempel, vara positiv och glad. Även fastän jag ibland känner att jag hånas för det.

Och ett ❤ -ligt tack vill jag rikta till alla mina vänner i Sverige som känt glädje tillsammans med mig för vårt hockeyguld!

Roliga Mandelmanns och underbara Dagny!

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

I går kom det många bra program på tv. Då jag har en del av Sveriges kanaler blir det ofta svårt att välja, och många bra program kommer rätt sent på grund av tidsskillnaden.

Då jag jobbade som anställd och skulle köra till Borgå hade jag ofta väckning kring sju eller tidigare på morgonen för att hinna till 8.30 till redaktionen. Nu känner jag mig lyckligt lottad som ganska långt kan styra mina tider själv (övning inför pensionsåren?) och följa min naturliga dygnsrytm.

Mandelmanns gård. Foto: Via tv-rutan från TV4.

Mandelmanns gård som visas på TV4 tycks också dela tittarskarorna. Antingen gillar man paret på gården eller så gör man det inte. Gustav är lite som tv-profilen Ernst, han säger roliga saker som ”huller om bladder” eller ”nykläckta lamm” 😀

Jag tycker det är bra att alla de problem som vi människor onekligen har i vardagslivet inte ältas här. Mandelmanns gård har hög mysfaktor. Ändå är allt inte bara vackra princesstårtor på födelsedagen utan även ett hårt liv på en gård där djur ibland dör 😦

En blandning av koskit blir bra väggmaterial 🙂 Foto: Via tv-rutan från TV4.

Och sedan valde jag programmet med 106-åriga Dagny framom Veckans Brott. Hon är så härlig. Nyfiken på allt. Sätter man sig ner så dör man, säger hon.

Jag blir också gärna 106 om jag får vara lika spänstig och vital som Dagny. Hon måtte ha fantastiska gener, såsom hon rör sig i rask takt, till och med uppförsbacke! Foto: Via tv-rutan från TV4.

Tänker på vännen Svante

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Svante som jag känt under några år, en bloggare från Kårböle som ligger nära Ljusdal i Sverige, har blivit lite av en kändis. Bakgrunden till det är ju inte så kul eftersom det är skogsbränderna som lyft fram honom och många andra svenskar i media.

Min förra kollega Jan-Erik Andelin har skrivit ett nyhetsreportage i Hufvudstadsbladet. Digitalt kan det läsas här. Kan hända att inloggning behövs, själv har jag prenumeration på tidningen.

Huvudstadsbladet 25 juli 2018.

Inget är ju trevligt med den här omfattningen av skogsbränder… Men att världen är liten kunde konstateras ändå. Då ”Erkki” intervjuade Svante började de prata om Finland överlag, om Lovisa och om att blogga. Svante bloggar, jag bloggar, vi känner varandra fastän vi aldrig träffats. Vilket resulterade i att jag en sen kväll fick ett meddelande av ”Erkki” som ville hälsa från Svante till mig. Att allt är väl med honom, att han fick vissa saker  med sig hemifrån, bland annat sina naturfoton.

Men Svante är Svante och hans replik ”Brinner mitt hus, så brinner det” säger allt om min fina bloggvän.
Om du någon gång kommer åt en dator och läser det här – så tack för hälsningen Svante!

Klart för gästen att anlända

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… här ska han få sova.

Va? Tycker ni att det är för spartanskt?
Hmm. Okay. Får väl fixa nåt slags underlag då 😀

Inkvarteringen kostar ingenting och bjuder ibland på så här fin solnedgång, så om gästen börjar gnälla tar jag bort madrassen!

Nä men skämt åsido sade slaktaren… det ska bli trevligt med en till som hejar på Sverige på lördag.