Känner SÅ igen mig i den här seriestrippen som finns i Tove Janssons bok ”Ordets gåva”, där olika korta texter, men även tecknade serier, från hennes produktion finns samlade.
”Men ni uppmuntrade ju mig…?” Ja, så har jag också upplevt det ibland. Någon som låtit mig förstå att han är intresserad av mig.
Där ligger sedan Mumin och jag med våra blomsterbuketter på marken. Vi har avslöjat att vi varit eller är förälskade, förtjusta, kära. Men föremålet för vår beundran rider vidare, mot nya äventyr, och förstår inte vad de går miste om 😂
Ja, det är ju både med ironi och egensinnig humor som jag skriver det här. Men här finns också det där lilla unset av sanning, och en besvikelse om uppstått mer än en gång de senaste åtta åren.
Mumin och jag, vi får trösta varandra ❤ Och Lilla My, hon får gärna komma med sin syn på saken 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Ja det där har man upplevt många gånger. Nu är jag inte intresserad längre.
Kramar från oss
Jag har inte tänkt ge upp riktigt än.
Stor kram till dig ❤
Oj … ja, sånt kan livet vara. Fullt av besvikelser …
Livet är fullt av besvikelser. Men också fullt av härliga upplevelser 🙂
Men … 😦 Söta du 🙂 ❤
Jag väntar och väntar, att jag skulle hitta någon som tycker om mig eller att nån skulle hitta mig 🙂
Jag hoppas att du träffar någon snart. Det märks verkligen att du längtar efter någon som håller om och med dig. 🙂
Intressant att det finns människor som alltid hittar någon så fort de har blivit ensamma. Hur gör de? Kanske har de lägre förväntningar? Därför dansar de från den ena till det andra. De testar. De vågar testa.
Jag vet inte hur de människorna gör som genast hittar en ny partner.
Kanske jag har för höga krav? Då jag anser att jag vill bli älskad och godkänd precis sådan som jag är.
Jag kan inte tänka mig ta första bästa lediga, bara för att inte behöva vara ensam. Jag vill ha intelligens och humor som ger intressanta samtal och många skratt.
Så ska man ju kunna gråta också. Vara stark på det sättet.
Ja, många har kanske ribban lägre och vågar testa. Jag tycker att sånt är tärande, att dansa från ett till annat.
Kanske skaffa en manlig vän för att börja med. Som man tycker om och lär känna som vän. Och många gånger kan det utvecklas sen. Kanske.
Ja, skulle det vara lätt att bara få en sådan skulle jag gärna börja just där.
Ibland är det ändå bäddat för missförstånd, och var går gränsen för vänskap, kramar och sånt.
Man får lov att vara tydlig så att det känns rätt för båda.
För den ena kan det ju sedan bli så att känslorna blir starkare, medan den andra inte alls känner lika.
Kanske måste man ändå chansa lite. Eller? 😉
Jag försöker leva med öppet sinne 🙂
😀