… fick jag höra i dag. Det är tecken på kreativitet, och såsom jag skrev igår… den har fått flöda de senaste månaderna. Jag skriver mer än förr, allt från artiklar till fler och ibland lite längre blogginlägg. Jag ritar mina underfundiga figurer och skriver ibland texter till dem.
Det kom kanske fem centimeter snö i natt och nu kan jag hålla med dem som säger att det vita gör allt vackrare och ljusare. Den nya snön äter upp den gamla, eller ännu såhär års täcker den i alla fall det smutsbruna. Och så länge som det inte häver ner 20–50 cm på en dag är det bra!
Det här är parkområdet utanför mitt hem.
Jag fortsätter med vardagssysslorna här hemma, eldar, kör en tvättmaskin och plockar bland grejer som ännu inte på sju månader hittat rätta platser i hemmet. Allt julpynt är nu borta och hyacinterna hade blommat ut så det åkte i sopcontainern igår. Har ofta lekt med tanken på att spara dem och plantera dem på våren och se om det kommer upp något ett år senare, men det har aldrig blivit av 🙂
Jag är tacksam för min blogg och alla vänner här som skriver stöttande kommentarer. Att få läsa att även andra fått ”skäll” för sina bloggar, att arbetsgivare eller andra lagt sig i, ifrågasatt texter osv. är ju inte KUL, men det som andra berättar visar åter en gång att jag inte är ensam.
Att bara strunta i att man blir ifrågasatt eller påhoppad är inte så lätt. För somliga kanske det är enkelt att bara skaka av sig allt, låta skiten rinna av en som vattnet rinner av en gås.
Men jag tror att om man såsom jag blivit mobbad längs med åren, på olika sätt och i olika sammanhang, och mera ifrågasatt än uppmuntrad, då blir det så att man lite kryper längs väggen, tittar ner i marken och skrapar kanske försynt med foten där.
Men man fortsätter tjurigt ändå. Lite som ett envist barn. Ge dig inte. Stå på dig, säger rösten inom en. Och så kommer de där uppmuntrande orden ändå, eller texterna och samtalen av andra som gått igenom samma sak.
Då brukar jag tänka att det kanske är just det som allra mest retar ”våra motståndare och dem som inte gillar oss”. Att vi inte ger oss. Att vi som upplevs som ”udda och störande” fortsätter köra våra egna race.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Jättekul ju om du får utlopp för din kreativitet. Jag menar har man skrivit böcker, blogginlägg och kan teckna på det, så tyder det ju faktiskt på att du är kreativ. Fortsätt och forska vidare tillsammans med dina fina odlingar. Du kommer inte ha tråkigt som pensionär, ens som heltidspensionär.
Kreativiteten vad gäller teckningarna kommer och går.
Skriver, det gör jag varje dag.
Och jag är tacksam för bloggen, och inte minst för alla er vänner jag har här – ni visar uppskattning och orkar peppa ❤
Oftast är det så, att den som gnäller över vad du skrivit, eller ifrågasätter det är avundsjuk för att du kan, vågar o vill… De har kanske inte den förmågan… Säger bara en sak ”gev it de” som vi säger på dialekt… =Ge dej inte – kör ditt race 👌💪
Tack för uppmuntran ❤
Vi ska nog alla våga köra våra race. Att vara elak är inte bra, inte att känna missunnsamhet eller avundsjuka heller.
Men de känslorna finns förstås.
Och jag känner att då jag nått framgång, kunnat saker – då kommer avundsjuka via en del mänskor fram på olika sätt.
Kram!
Ja dendär avundsjukan är en svår sjuka – den dyker upp litet varstans. Då jag var betydligt yngre kunde även jag känna avund… Men åren gick och jag fick leva detdär livet jag trodde var det bästa, som ”alla” levde och mådde bra av, tills jag insåg hur armades fel jag hade. Sen den dagen jag åter tog kontrollen över mitt liv, så har jag aldrig känt ngn avundsjuka och ingen missunnsamhet heller, och att vara elak har man absolut ingen nytta utav… Så, jag kör mitt race och struntar blanke ___ i vad andra tycker om det 👌😁
Än i dag kan jag känna avund, det är bara att erkänna. Men jag brukar inte visa det öppet och inte försöka sabotera för nån annan eller vara missunnsam. Även om det kan svida i vissa fall kan jag gratulera, säga uppmuntrande ord. Det är väl nåt man lär sig med åren, men alla lär sig nog inte det 😂
Fortsätt du också köra ditt race, din livsfilosofi är helt rätt ❤
Härligt att kreativiteten får flöda! Jag skulle gärna läsa den där snopp-boken 🙂 Att slå bort andras hårda ord är inte alltid lätt, men skönt när en lyckas. Kram
Nä, inte lätt att slå bort, men som du säger, skönt de gånger en lyckas mota bort det från sinnet och istället minnas allt fint som sagts om en.
Kram!
Du är en fantastiks kvinna och skriver otroligt bra. Jag kan känna igen mig i hur det är. Jag har skrivit blogg i 13 år nu och visst har jag fått skäll och det mest av mina anhöriga och minst av främlingar. Jag har många som läser bloggen från olika länder och får mest beröm och jag skulle tro att det är lika för dig. Nu är man ju så att det är det tråkiga och elaka som fastnar och det är bara en liten del som är sådana men….. det är lätt att glömma alla bra och snälla saker man får höra. Så tjura på. jag har ibland tänkt sluta men om man som jag sitter i skogen och bara träffar samma människor hela tiden så ger det mycket att läsa andras bloggar och se hur andra har det.
Tack för dina värmande ord ❤
Ja, du vet hur det är då du också bloggat (men varför hittar jag den inte – har du slutat skriva nu?)
I alla fall, det är ju nog en del nära och kära som man försöker skydda, men ibland har jag skrivit om saker som jag vet att alla i näromgivningen inte gillar att jag nämner…
Och visst, det elaka fastnar, om EN säger en elak sak kanske det inte ens uppvägs av FEM goda människors beröm… varför det är så vet jag inte.
skogsnuvan bloggplatsen. se Prova det så får du se att du hittar den
Den fre 24 jan. 2025 10:52Debutsky’s Blog – Inne i huvudet på en författare
Jag tyckte väl att jag besökt din blogg nån gång, men misstog den med en annan som börjar på Skogs… 🙂
Nu hittar jag den, tack för påminnelsen!
Så spännande med aura-läsning, det har jag aldrig varit med om. Inte begriper jag vad aurans färger betyder heller. Att du är kreativ är ju inte otippat med tanke på vad du jobbar med, dessutom har du hobbyn som teckning och texter, gillar blommor och att pyssla. Jag är dålig på att pyssla, försökte under åren då dottern var barn, vi hade trevliga timmar tillsammans med då var nog umgänget det viktiga. Jag förstår småstadsmentaliteten också, du kan inte vara anonym som vi andra kan välja att vara om vi vill. Ja i så fall skulle du behöva ha en alter ego och en blogg för vissa ändamål. Minns förut då det var populärt med låsta bloggar eller öppna bloggar med vissa låsta inlägg. Fruktansvärt irriterande tyckte jag då, som alltid bloggat öppet och under eget namn. Jag hoppas ingen hoppar på dig med elaka kommentarer eller annan mobbning, det är ju inte så att du skriver om ämnen som är känsliga! Jag tycker att jag märker att du har mer tid att ägna åt sånt som har fått stå tillbaka av tidsbrist. Fortsätt så! Kram
I samband med massagen får jag healing. Vissa människor kan läsa andras auror, se och känna schakran osv.
Jag är fascinerad av det, tror på sånt, det ger mig mycket.
Ibland saknar jag det där med att kunna vara anonym. Det var jag då jag bodde i Stockholm och Helsingfors, men visst är trevligt att känna många personer här på gatorna och i affärerna och hälsa på dem 🙂
Tack för allt ditt fina stöd här på bloggen Paula!
Jag har inga som helst problem med att ta alla människor precis som de är men…. dessa gnällspikar och elaka människor har jag väldigt svårt för att acceptera. Suck….
Här har det också snöat och visst är det genast mycket ljusare efter all dimma vi fick.
Kram!
Människor ska ju få vara olika, och även gnällspikar ska väl få finnas.
Men mobbning, utstuderad sådan… lika hemsk om den drabbar barn eller vuxna, för bägge formerna finns 😦
Kram!
Det är de gröna väggarna som gör det… Grönt är bra åt alla människor säger en som köper gröna kläder per automatik… Jag begriper inte det där med att hoppa på andra människor, alltså, hur de där ”påhopparna” fungerar – på vilket sätt blir de mera nöjda/glada i sitt liv när de gör så? Nej, nu skall jag inte göra det här till en roman… Sov gott!
Nej, jag begriper inte heller påhoppare. Har jag någon gång sagt någon ogenomtänkt, som jag sedan inser att sårade någon, brukar jag säga förlåt.
Eller i vilket fall som helst bannar jag mig själv och ångrar mina gärningar.
Ja – kanske de gröna väggarna gjort mig kreativ, här finns ju också mönstrade tapeter 🙂