Efter den delikata middagen och härliga efterrätter från stående bord lade jag mig tidigt i går kväll. Jag har, tydligen med åldern, allt mer börjat uppskatta att vakna utvilad. Så det blev inget nattsudd och rajtan-tajtan på nattklubben för mig. Vaknade några gånger av att glada firare tjoade ute i hyttgången. Men jag bor i en sådan länga som man behöver nyckel att komma in i, så allmänt sett var det lugnt och skönt hela natten.
Fyndade en härlig poncho på rea hos Desigual. Visar fler bilder senare, och då jag kommit hem, eftersom jag inte har Photoshop i den här datorn. Det är lite si och så med wififörbindelsen i hytten också. Den brister ibland och att ladda upp bilder går långsamt.
De tyska orden Ordnung muss sein flög hela tiden genom mitt huvud då jag kom in i min hytt.
Sagt och gjort. Öppna resväskan!
Hade packat den på något sätt upp och ner, men fick ut alla grejer och placerade dem raskt där de skulle vara. Finns inget mer irriterande än att inte hitta allt det man ska… då man är ENSAM i en hytt 😀
Ganska fullt program hela kvällen.
Men SÅ kul då alla i bussen talade mitt modersmål svenska då vi åkte in till Helsingfors.
Då jag sitter för mig själv, vilket jag oftast gör, tar ofta olika historier form i mitt huvud. Jag har en, enligt egen åsikt, säregen humor. Eller kanske den inte är konstig i sig, men jag har hela livet fått kämpa med att inte var som helst kläcka ur mig sånt jag själv tycker är roligt… Andra kanske inte tycker lika 😀
Så i dessa förkylningens tider tänkte jag. Vad ska jag göra om jag ser en förkyld person ombord, om denna ser ut att ha asiatiskt ursprung?
Och vågar man längre säga att man vill spela corona med nån? Ni vet, det är ett spel, med käppar och knappar / små brickor som man skjuter iväg.
En av mina grannar i huset arrangerar årligen inför Alla Hjärtans Dag en fest. Hon bjuder på lunch och efterrätt, olika goda drycker och dessutom brukar hon knåpa ihop fina små överraskningspresenter åt alla som kommer.
Ett litet anteckningsblock fick jag som valde nummer tio.
På grund av resan till Stockholm missar jag årets fest. Men igår överräckte jag ett kort och en flaska rödvin till värdinnan, bad henne bjuda gästerna på det och hälsa till alla från mig.
Då fick jag också en liten gåva ❤
Huset jag bor i ett av de bästa jag nånsin bott i. Många trevliga grannar, inget gnäll och skäll.
Jag ska se om det går att skriva blogginlägg från båten. Beror på hur uppkopplingen funkar i hytten.
… då Carita firar Runebergsdagen (i dag den 5 februari) med en fastlagsbulle 😀
Runebergstårtor åt hon redan för några dagar sedan.
Ur led är tiden, det vet vi ju alla.
Vårblommorna tittar fram, trastarna får ungar. Och nu blir några nätter kalla, med minus tio hos oss, så då kan det gå dåligt med både blommor och fåglar som låtit sig luras att våren är här.
Helt yr i bollen blev också jag och väninnan Pia då vi i dag besökte Tokmanni. Där håller man på att bygga om.
Tidigare har man ju gått som en robot från hylla till hylla då man visste var allt man skulle ha fanns. Men nu stod schampoflaskor och duschkrämer på rad där hundmaten fanns förr.
Nå, det blir säkert bra då det är klart – och alltid är det ju bra att träna hjärnan lite. Att man inte gör det allt för lätt för sig 😀
Ja, nog har staden alltid en plats i mitt ❤ Jag bodde där 1998 och besökte staden ofta även efter det, ibland flera gånger per år under åren som gift med en Stockholmare.
Alla träd och grönområden kräver nerver och tid att få ihop.
Och nu ni! Nu ska jag dit igen. På lördag åker jag på en kryssning med Silja Line, så då är jag i Stockholm en del av söndagen. Följande resa till svenska huvudstaden sker 19–21 mars, med en rödvita båten, om allt går väl.
Med ”om allt går väl” menar jag, om väninnan och jag får vara så friska att vi kan åka iväg. För i dag tar jag inte något för givet.
Jag vågade inte skriva om instundande resa eftersom jag inte visste om jag skulle klara av att gå de sträckor som krävs… men nu har jag beslutat mig för att åka.
Medan jag sitter och pusslar far en massa tankar genom hjärnan. En del av dem gör att jag sållar jobbet rätt bra.
Men plötsligt började jag tänka på tiderna då jag nätdejtade. En del män träffade jag ju in real life, men i många fall blev det inte mer än några pratstunder via en chatt och kanske några sms eller mejl.
Så var det med hurtbullen. En sådan man är jag inte ute efter. Eller om han vill bli min man, måste han acceptera att jag inte löper i skog och mark dygnet runt. Han skrev entusiastiskt om hur mycket han tränade, till och med på jobbet (han hade ett sådant yrke att det var möjligt)… ”och då det är mörkt ute vill jag också springa, då använder jag pannlampa”, skrev han.
I mitt stilla sinne undrade jag när han skulle ha haft tid att träffa mig? Han såg förstås framför sig att vi skulle springa tillsammans. När han insåg att mitt intresse för SPORT inskränkte sig till att TITTA på innebandy, eller att bänkidrotta överlag, insåg vi båda att vi inte skulle träffas 😀
Det har varit intressant att ta del av alla vänners erfarenheter. Dels då de handlat om läkare, dels då det handlat om olika örter eller andra naturmedel man kan välja bland.
Vissa människor säger att gurkmeja har laxerande effekt och att den inte är bra för levern. Andra säger att gurkmeja i rätt dos och i rätt kombination med annat är det bästa som finns.
Har ägnat mig att läsa många sidor på nätet om det här. Vill tro på osteopaten och på en väninna som under en längre tid ätit gurkmeja och mår bra av det. Det är den anti-inflammatoriska effekten jag är ute efter.
Förra natten reagerade ändå min mage så att jag tvingades gå flera gånger på toan. Då blir det ju lite si och så med sömnen…
Nu gjorde jag en ny medicin som inte borde vara så stark. Det är inte bara gurkmeja och svartpeppar som shot i ett litet glas. Nu har jag satt till kallpressad kokosolja och ekologisk honung. Det var gott – i jämförelse med den råa shotten jag tog i går.
Glädje blandas med tacksamhet. Det har varit en tung säsong för Lovisa Tor i innebandyns division ett. Ny förlust efter förlängning och straffslag i kväll. Men vad kan man göra? Som supporter gör man inget annat än hejar, hoppas, vill att det ska gå bra – man finns alltid där. Men det är inte vi som spelar (tack och lov för det), även om vi många gånger tror att vi vet mest och bäst om allt 😀
Men genom alla år jag följt Lovisa Tor. Sedan 1998 om jag minns rätt, har jag fått massor av nya vänner. Jag har fått se halva Finland, en massa idrottsarenor och bensinmackar där vi käkat 😀
Jag skulle kunna skriva en bok om allt jag upplevt med laget ❤
Nu vill jag ännu inte tänka på hur säsongen slutar. Klarar vi kontraktet för fortsatt spel i division ett, eller inte?
Tacksamhet känner jag ändå för SÅ mycket som Tor gett mig. Upplevelser, eufori, uppgivenhet, glädje, sorg. Det är stora känslor det.
På förra bortamatchen fick jag de här handledsvärmarna av Pirjo, en av många fina människor jag lärt känna under åren med Tor. Tack ❤
En kärleksmånad 🙂 Det här är bilden för februari i Muminkalendern.
Visst ja, det är månaden då vi firar Alla hjärtans dag. Med Mumin firar vi det från första februari i dag till den sista februari, 29:e som är Skottdagen. Det är kanske därför Mumin friar här? Eller är det inte så att kvinnorna får fria den dagen?
Fick skjuts av min syster i dag. Det blev besök i hälsokostaffären, i mataffären och i bokhandeln där jag bland annat köpte kort till Alla Hjärtans dag 🙂
Bästa avslutningen på dagen. Delade en pizza med väninnan AB på Locale.
Det är inte lätt att be om hjälp. Att medge svagheter, och att man är beroende av andra. Men precis så har det varit för mig de senaste veckorna under de dagar då jag inte klarat av att gå längre än 100–200 meter. Och att även inse att tiden för den sträckan kan kräva minst tjugo minuter.
Så i dag beslöt jag mig för att be om hjälp. Jag kunde inte rulla ner för backen med cykel till frissan fastän vägen dit bara är cirka 700 meter. Det hade snöat under natten och vägen kändes inte trygg.
Vännen Marina agerade taxi till frissan. Och inte nog med det. Hon hade två nybakade bullar, som ännu var varma i sitt paket, som uppmuntran till mig ❤
På förmiddagen hade vi ett bra styrelsemöte med Nya Östis. Att efter det få sitta två och en halv timme hos frissan var också guld värt. Där kan man ju verkligen prata av sig, och sedan känna sig fin då man går ut.
Min syster agerade kusk från frissan hem och som kronan på verket fick jag tillbringa ett par timmar med god mat på lokala Locale tillsammans med ytterligare en väninna.
Undersökningarna som har med det onda i benet / ljumsken att göra fortsätter. Men jag klarar mig. Jag kan ju sitta och ligga, jag kan sova bra. Det finns många som har det mycket värre – har jag sagt förr.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 