livet

Här flyger tanken fritt

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Grovsortering av bitarna inleddes i går.

Jag tror att krisen som coronaviruset innebär också kommer att föra med sig en del gott. Det här med jobb på distans kanske äntligen börjar få spridning och uppskattning. Vi kan också inse att allt inte måste ske genast. Många möten och evenemang har skjutits upp. Det måste inte hela tiden hända en massa i vår omgivning och vi måste inte konsumera hejvilt.

Vi måste inte vara superaktiva och direkt då den första snön faller kasta oss ut i skidspåret. Det finns inte så väldigt många måsten överlag, om vi tänker efter.

Pussel. Det är färger och former. Kantbitar som hittas först.

Och så sitter jag där och tänker. Jag har varit ensam snart sex år, alltså inte levt i ett förhållande. Men ensam är jag ju ändå inte. Jag har fått många nya vänner, som jag inte skulle ha träffat om jag varit kvar i förra tvåsamheten.

Många tårar har jag fällt, jag har känt missmod och rädsla i många situationer och jag kommer att gråta även i framtiden – men jag gråter inte längre för att jag blev övergiven då den där våren 2014. Jag har sagt upp mig från en fast anställning, bildat ett företag och på något sätt klarat mig från dag till dag. Litat på att livet bär.

Det vill jag lita på att det gör även nu under coronakrisen.
Isolering och distansjobb skrämmer inte mig.
Det finns en mening med allt och jag kanske fick min förberedande chock redan i maj 2014. Den långa resan som jag har gjort efter det bidrar till att jag känner att jag klarar nästan vad som helst i livet ❤

Bortglömda pusselbitar

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

I går kändes pusslet lite jobbigt. Jag saknade många bitar, hade vänt och vridit på dem som fanns i lådorna med sorterade sådana.

Sedan slog det mig att jag antagligen hade EN låda bakom lådan med motivet… och heureka-halleluja! Där fanns en massa lösningar! I dag radade jag ut cirka tjugo bitar på två minuter. Kände genast igen dem som mina saknade får 😀

Det är nog lite som i livet. De där bitarna som man saknar, de finns. Plötsligt faller de bara på plats.

Jag vågar allt mer, försiktigt men ändå, lita på att den pusselbit som saknas i mitt liv också finns 🙂

Sensommartankar

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer
Motljus är vackert, här på min systers gård.

Jag ser de första gula löven på ett träd nere vid gatan där jag bor. Det är tionde augusti och prognoserna utlovar sol och sommarvärme på upp till +23 grader.

Än har vi sommar kvar. Många säger ”nu är sommaren slut”, bara för att deras semester är förbi och barnen ska till skolan. Jag har inga långa, betalda semestrar och jag har inga barn heller – så jag bestämmer mig för att sommaren hänger kvar ett tag till 🙂

Igår skickade en bloggvän från Sverige en länk till Youtube med Bo Kaspers Orkester och Christel Alsos som sjöng ”Håll ut” i Skavlans show. Den sången väcker många minnen och den har gett mig styrka de senaste fem åren i olika sammanhang.

I dag ska jag med goda vänner fira just det här. Att jag har hållit ut. Sommaren 2014 kände jag mig som ett vrak. Men allt sedan dess har jag ändå på något sätt lyckats hålla ut, uthärda olika former av inre smärta, känsla av uppgivenhet och frustration.

Känslan av tillit, allt ordnar sig, det finns rättvisa i världen – den försvann aldrig.

Och kanske det bästa av allt. Jag har lärt mig, ibland den hårda vägen – godtrogen som jag är – var jag har mina riktiga vänner ❤

Vill ta kål på tysthetskulturen

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Läste gamla inlägg häromdagen och insåg att jag var mycket personlig, och även modig, 2014–2015.
Dumdristig kanske mina motståndare vill säga, men själv hävdar jag att det handlar om mod då man öppnar sig och skriver om sådant som andra också går eller har gått igenom men helst håller tyst om – för att det helt enkelt hör till vår kultur att bita ihop och visa att vi klarar oss ensamma / själva.

Tysthetskulturen frodas tyvärr fortfarande i många sammanhang.

Efter skilsmässan behövde jag skriva av mig, dela med mig – och även om jag fick mycket skit för det var det nog det enorma stödet som vann ändå. Jag insåg att jag inte var ensam, och att det fanns många som förstod hur stor sorg det var för mig då för fem år sedan att bli övergiven.

Nu har mycket vatten passerat under alla broar. Mitt liv har gått vidare. Jag har fått nya vänner, och jag har sett vilka av de ”gamla” som fortsatte stå vid min sida och som alltid trodde på mig och stöttade i alla väder.

Ibland undrar jag vart det personliga på min blogg tog vägen. Alla djupa tankar. Eller är det bara så att behovet av att dela allt med ”alla” försvann? Och varför hände det?

För jag har fortfarande rädslor och allt möjligt som jag kämpar med i livet. Sådant som jag borde skriva om för att jag vet att många andra har samma problem. Det gäller allt från lindriga panikångestattacker till tandläkarskräck.

Jag har börjat ta itu med saker. För att jag vet att inga problem försvinner om man sopar dem under mattan eller låtsas att de inte finns genom att inte prata om dem.

Så det kan nog bli en del djupare saker här igen, då och då. Allt är ju inte välpolerad yta och fasader i livet.

 

Ibland tittar jag i backspegeln…

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

… och då talar jag om livets backspegel. Men jag gör det inte längre med sorg i hjärtat. Jag har ju klarat så mycket.

Och jag tänker ofta, hur skulle livet ha blivit utan skilsmässan och utan alla möjliga andra svårigheter jag mött på livets stig? Svaren får vi aldrig och jag behöver dem egentligen inte heller.

Jag har känt tillit, jag har bett mina böner. Livet bara måste ordna sig om jag släpper all oro. Allt har en mening.

Då jag miste något som på den tiden betydde mycket för mig, öppnades ändå nya dörrar, vilket jag inte såg då. Jag har fått många nya vänner, jag har sagt upp mig från fast anställning, blivit företagare, fått nya jobb under åren.

Solen lyser genom vackert grenverk. Jag kallar inte längre mitt liv en rishög 🙂

Och den här bilden som jag tog för en vecka sedan kan jag inte låta bli att visa. En man på min balkong 😀 Dessutom på insidan, den här gången.

Ett av många mål i livet

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… är att bli klar med pusslet till midsommaren.
Jag har ju insett att jag inte haft tid att pussla så mycket nu då det är sommar, om jag jämför med tiden och pussellusten på höst, vinter och vår.

Det är lika roligt fortfarande, men jag är mera utomhus nu, och dessutom har olika saker på jobbet krävt en hel del på senaste tid. Men det är bara roliga saker och fina utmaningar!

Nu vill jag bli klar med pusslet till midsommaren, för då hoppas jag kunna ha fina blomster på bordet.

Pusslen utgör fortfarande en stor hjälp då jag behöver sortera mina tankar och släppa vissa saker. Varje gång en bit faller på sin plats tänker jag att det är som med livet. Allt ordnar sig. Pusselbitarna finner sina platser. Hittar jag inte en lösning i dag kommer jag på den i morgon.

Glad måndag! 20-05-2019

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Det här pusselmotivet med många färger gör mig glad. Och blotta tanken på att kunna börja pussla genast på morgonen likaså. Nu är inte datorn, mejlboxarna och allt jobb som de innebär det första jag tänker på då jag vaknar.

Som vanligt hade jag nästan glömt hur det känns att vara ledig 🙂

Jag är också glad för att jag har fattat ett beslut som gäller min framtid. Då man äntligen gjort det, bestämt sig kring något som känns svårt, – då kommer lättnaden. Så kände jag sommaren 2016 då jag sade upp mig från stora tidningsbolaget och startade eget, så känner jag också i dag.

Förra veckans torsdag kändes mycket jobbigt. Jag grät i telefon då jag talade med några vänner.
Som vanligt hjälpte det att lätta på locket och låta allt pysa ut. Att tala öppet om det som känns svårt, att visa sig sårbar och att veta att man någon gång måste sätta ner foten och säga ifrån.

Jag är måndagsglad och tacksam för mycket, inte minst för att jag vågar känna tillit – livet bär.

Och där ute sjunger fåglarna i högan sky ❤

Nu vänder allt – det är ja till livet!

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Då jag har datum- och sifferminne är det svårt att glömma årsdagar. Den 30 april och den första maj 2014 var förfärliga dagar i mitt liv. Då gick det upp för mig att mannen jag på den tiden älskade och såg som mitt allt hade en annan kvinna bakom min rygg.

Helt klart färgade det där under långa perioder mitt liv, men bit för bit har jag kommit bort från det. Jag har fått ett nytt härligt liv, ett utmanande jobb, nya vänner – jag trivs ensam i min hyreslägenhet. Kan inte ha det bättre!

Men de förbaskade datumen kommer jag ändå ihåg. Så det är bara att acceptera det. De här datumen finns i mitt liv, såsom också många andra bättre datum, utgör de milstolpar av olika slag.

I dag flög det något slag av fan-anamma i mig.
Hur mycket har jag inte fått kämpa? Hur mycket tvingas jag inte fortfarande kämpa för att människor ska se mitt rätta jag?

Jag tror att det trots allt finns rättvisa i världen och att det kommer en dag då jag inte längre behöver känna att jag har alla de där starka krafterna emot mig som en del personer för fem år sedan sa att skulle förgöra mig.

Det är bara att låta tiden jobba och att lita på att livet bär. Det finns en plats på jorden och en livsuppgift för mig. Förmodligen också en ny livskamrat.

Nu vänder allt. Efter fem år. Livet – här kommer jag ❤

 

Det finns hundra bollar…

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

… i ett 100 grams paket med små mozzarella-ostbitar. Så nu vet vi det 😀

Bruschetta-mozzarella, en favorit sedan Greklandsresan i september 2017.

Köpte av misstag pain riche med vitlökssmak i går, men jag gillar vitlök och tror att det blir jättebra nu då jag gör bruschetta-mozzarella. Utöver bröd och smör använde jag tomatbitar, mozzarellaost, torkad basilika och balsamicosås med smak av granatäpple.

Vykort med Lovisamotiv från Skeppsbron.

Ledig dag och trevligt att besöka vår välförsedda bokhandel i stan. Jag sprider gärna info om Lovisa via postcrossingen. De här motiven från Skeppsbron gillar jag. Nästan så att det målade är trevligare än fotot!

Och så blev det en liten bok av cancerläkaren Peter Strang. Hur insikten om livets korthet kan tydliggöra nuet och dess möjligheter.

Veckans ord – BOK

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
En bråkdel av mina dagböcker.

Veckans ord i Sannas fotoutmaning är BOK. Bok kan vara ett träd, och det kan vara ett litterärt verk.

Själv för jag dagBOK så gott som varje dag. Skriver för hand, började 1976.
Numera har jag flera hundra häften, och jag tror att jag borde skriva testamente om att min yttersta önskan är att dessa dagböcker aldrig förstörs.

Inom de här pärmarna finns mitt liv. Många av mina innersta tankar, men mest är det beskrivningar om vad som hänt och händer i vardagen. Precis allt kring det kan och vill jag inte skriva i bloggen, hur kär den är också är, på ett annat sätt.

Har städat lite i dag och fortsätter i morgon. Ska skaffa förvaringslådor för dagböckerna och sortera dem, åter en gång. På grund av många flyttar under åren 2014-2017 har jag för mig att dagböckerna ligger lite huller om buller 😀