skilsmässa

Halva veckan har nästan gått

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

… och snart känns det att jag kan pusta ut lite. Besök hos fysioterapeut imorgon, massage på fredag efter fem veckors paus. Behövs verkligen. Ibland blir det paus av olika orsaker, nu grasserar jag influensor, bland annat.

Isande kallt i dag då vi planterade ljung på gravarna. Men skönt att få det gjort. Det är ju bara jag själv som måste gräva fram en varmare tjock tröja, klä mig i högskaftade vinterstövlar, skaffa en ny varm vinterjacka (har bara en kappa).

Kära pappa. Nästa år fyller du 100 år. Saknad har du varit länge ❤ Att du själv valde att lämna jordelivet, utan att lämna en förklaring har satt spår i mig.

Jag förstår nu som äldre varför jag skapat ett pansar kring mig. Jag blev övergiven då som 15-åring utan att veta varför.

Då jag blev övergiven för tio år sedan i samband med skilsmässan sa terapeuten att jag har all anledning att gråta. Jag undrade nämligen då varför jag grät så mycket. Varför tårarna aldrig tog slut. För i grund och botten hade jag ju det det bra ändå. Med tak över huvet, mat på bordet och ett jobb att gå till. Fastanställning på den tiden.

Terapeuten fick mig att förstå att jag tappert hade kämpat på, troligen inte sörjt färdigt, inte fått sorgen bearbetad efter pappas bortgång. Sedan ploppade allt upp på nytt då skilsmässan kom som en blixt från en klar himmel.

Efter det har jag troligen byggt ett skyddspansar för att inget och ingen ska kunna såra mig igen. Jag har varit ensam snart tio år och det har blivit naturligt att jobbet fyller min vardag från morgon till kväll.

Jag har ofta velat skriva om djupare saker än en massa ytligt tjafs. Men jag har tagit hänsyn till andra människor, och jag gör det fortfarande från fall till fall.

Men nu fick jag ur mig det här.

Trees on Tuesdays – men var finns han?

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Det är bra att de flesta dagarna känns som bra dagar, eller ganska bra dagar.
Jag övar mycket på tacksamhet, att känna den – trots att livet inte alltid är lätt.
Vi har det bra i Finland, jämfört med hur vardagen ter sig i många andra länder.
Jag är, såvitt jag vet, frisk. Har ben som bär mig.
Jag har tak över huvudet, mat för dagen, ett givande jobb och många vänner.

Men just i dag känner jag mig ensam, och innerst inne vet jag själv varför det är så just i dag.
Allt oftare tänker jag nuförtiden… åtta år… och även tre månader över åtta år, har jag varit ensam.

Den första tiden behövde jag det. Ett par år behövde jag det, för att komma över smärtan efter skilsmässan.
Såren plåstrades tillfälligt om med korta förbindelser, via vilka jag förstod att det var möjligt att träffa andra.
Men det fanns inget djup i allt det där. Känslan av tomhet och otillräcklighet kom alltid tillbaka.

Det är skönt att gråta ibland och jag vet att också den här känslan går över.
Kanske jag inte behöver längta för evigt. Kanske den där intelligenta personen med den speciella humorn och värmen finns.
Eller ja, jag vet att han finns… men kanske han också någon dag finns för mig?

Tänk att få känna hans hand i min. Hans arm runt min axel eller midja. En kropp mot min och en kyss i nacken.
Jag är bara en människa med känslor då jag saknar just det.

Hade extra många besök på bloggen i dag

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer
Intressant att jag hade massor av besök på bloggen i dag. De flesta inläggen som hade lästs var från skilsmässosommaren 2014. Jag ser ju inte vem som har läst dem eftersom inga kommentarer lämnas. I och för sig saknar det betydelse VEM som läst, men det faktum att någon/några just i dag har läst massor av inlägg från den tiden är intressant 🙂

Det här fick också mig att titta tillbaka och läsa de gamla inläggen.

Oj, så ledsen och besviken jag var för åtta år sedan. Så knäckt jag kände mig. Så ful och fet likaså. Ändå var jag ju inte det.

Övervikt har jag i dag också men numera tänker jag ”duger jag inte som jag är finns dörren där” och så pekar jag på den.

Någon skrev på den tiden en kommentar till mig. ”En dag kommer du att kunna se henne i ögonen och säga hej” och avsåg då kvinnan som blev tillsammans med han som var min make på den tiden. Precis så blev det.

Skilsmässan var en stor sorg för mig. Det är en sanning vi inte kommer från. Men en annan sanning är att jag har lärt mig leva med sorgen, med alla minnen. Jag har också lärt mig ta fram det bästa av allt vi hade då, och framför allt – jag pratar och skriver fortfarande om allt det här. Utan att det upptar hela min tid, hela mitt liv. Det som hänt är en naturlig del av mitt liv, något som förvandlats från nederlag till visdom och en erfarenhet jag inte vill vara utan 🙏

Bilden tog jag den 23 juni en kväll då jag korsade torget på väg hemåt.

Trees on Tuesdays, del 32, och vad förändrade mitt liv

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Ett minne från maj månad i Kajsaniemiparken i Helsingfors. Nu när löven har gulnat och de flesta har singlat ner till marken kan det vara skönt att påminnas om att det kommer en ny vår 😍

Orsakullan har en bloggutmaning varje månad. För varje dag finns några ord, en kort mening, och vår uppgift är att berätta mer kring dem. För den femte oktober gäller ”Berätta om en händelse som förändrade ditt liv”.

Jag väljer två av de största jag kommer att tänka på i dag.
Den ena var då min pappa valde att ta sitt liv när jag var bara femton år gammal. Hur allt detta påverkat mig har jag svårt att själv beskriva i korta ordalag. Men helt klart är det att det var en traumatisk händelse i en ung persons liv.

Att min man ville skiljas 2014 blev den andra chockartade upplevelsen efter sexton år tillsammans. Med facit på hand tycker jag att jag trots allt klarade den bra. Det krävdes nästan två år att så att säga komma på fötter igen, men efter det har ju mycket hänt. Jag sade upp mig från en fast anställning, blev företagare och medarbetare på Nya Östis där jag senare valdes till redaktionschef, och sedan augusti 2019 är jag chefredaktör.

Men visst hade terapeuten rätt, jag gick hos henne 2014-2015. De här två händelserna har påverkat mitt liv. Känslan av trygghet har försvunnit två gånger då två personer som stått mig mycket nära valde att lämna mig.

En skugga av mig själv? Ja, det visar den här bilden tagen i söndags. Men annars tycker jag inte att jag är bara en skugga av mig själv. Allt som händer oss i livet formar ju oss på ett eller annat sätt.

Jag är den jag är och glad för varje dag jag vaknar, är någorlunda frisk och kan dela mitt liv med de personer som nu står mig nära. Vi ska vårda våra relationer ❤

Glad måndag, del 2

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
Glad över mina pelargoner på inglasade balkongen. De har blommat hela sommaren och det kommer ännu knoppar på den rosa.

Läste häromdagen gamla blogginlägg från sommaren och hösten 2014. Det var ju mycket som handlade om skilsmässan och flytten till en annan bostad då. Jag hade en stor sorg, men ibland skrev jag en del glada och hoppfulla inlägg också.

Bloggen var en livlina då, jag ville berätta hur det kändes.

I dag har min blogg inte alls samma ”skvallervärde”. Jag har 200–300 besökare per dag, men då för sju år sedan var det inte ovanligt med 500–1000 per dygn. Troligen var många nyfikna då. Bara en bråkdel skrev kommentarer och gav sig på det sättet till känna. En del troll härjade med mig också. De har helt försvunnit nu.

I dag jobbar jag så mycket att allt annat ställts åt sidan. Jag har inte helt gett upp hoppet att träffa någon jag då och då kunde umgås med. Men… det dyker alltid upp det där ordet ”men”…

Det är ju ett faktum att jag har varit ensam en bra bit över sju år nu.

Friheten att få göra vad jag vill, när jag vill… den betyder mycket. Att ta hänsyn till andra klarar jag av.
Men att passa upp någon? Eller att dela en liten tvåa med någon?

Nej, den här bloggen kommer knappast att bjuda på något så mycket mer spännande framöver än vad jag gör på jobbet, vilka blommor jag har, vilka pussel jag lägger – och om jag lever ännu en dryg vecka blir det lite bilder från stugsemestern.

Alla dessa datum man minns

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
Såsom av bilden synes. Sköna maj välkommen! 😀
Det var inte direkt varmt på terrassen vid Skeppsbron i dag. Men vi hade klätt oss varmt och med de här filtarna som extra värmare klarade vi oss bra en dryg timme utomhus.

Datum! Första maj! Vad göra då man har siffer- och datumminne? 😀
Jag sörjer ju inte mer. Men första maj är ändå alltid datumet jag förknippar med dagen då det gick upp för mig att min make, som jag hade varit gift med sexton år, hade en annan kvinna.

Nu har mitt liv gått vidare. Så otroligt mycket har hänt sedan dess. Jag har fått nya vänner, upplevt saker och förverkligat olika drömmar – sådant som kanske inte hade förverkligats om jag inte tvingats in i ett nytt liv som singel.

Men ja… alla dessa datum! Det finns dödsdagar man aldrig glömmer. Likaledes födelsedagar. Datum då man förlovat sig, gift sig, och datum då skilsmässan var ett faktum. Jag har inga barn, men många minns då deras barn föddes, då de började skolan, då de tog studenten, körkortet, då barnen fick barn… och så vidare.

Coronadatumet för mig är den 12 mars 2020. Bara nåt sådant, skulle ju kunna glömmas.

Men nej. Jag har sifferminne, datumminne.

Och väninnan som jag delade den här dagen med har också datum i sitt minne. Under en viss tid känns de här datumen svåra att genomleva. Då som alla minnen är färska, till exempel under det första sorgeåret.
Sedan går livet långsamt vidare.

Vi ser och känner var vi har våra vänner. Vi klarar mer än vi tror att vi ska klara.

Jag tror att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv. Det är inte så att att jag VILL göra det.
Men dessvärre har jag slutat hoppas och tro på det där med att ”han dyker upp då du minst anar det”.
Kanske för att jag vet vad jag vill ha i mitt liv. Och då jag lever på en liten ort, i en stad som jag älskar, och då jag är en offentlig person… så… ja, ni förstår. Det är inte många män som klarar av att vara en del av det.

Däremot har jag vänner som vill vara en del av mitt liv.
Nuförtiden är de vännerna också få och utvalda. Det är lite trist att tvingas medge att jag i många fall varit väldigt blåögd och trott gott om alla.

Troligen får jag även i framtiden ta emot käftsmällar, bli besviken på människor jag litat på. Men kanske det ändå är värt allt. Att man lär sig nånting, fram till den dag då man ska lämna jordelivet.

Munkar och mousserat hos en vän – tack ❤

Fina fönster, del 174

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Skira spetsgardiner och övervintrande pelargoner. Kan det bli finare?
Jag får också hålla mig till fönster från hemorten då det inte verkar bli några resor inom de närmaste månaderna. Tror att jag kan få mitt vaccin först på hösten. Få se! Långsamt går det. Finland, och Lovisa med omnejd, får så få vaccindoser i veckan.

På Facebook dyker det då och då upp minnesbilder från si och så många år tillbaka. I dag visades en sex år gammal bild från en loppmarknad där jag sålde bland annat inbundna böcker.

Att jag orkade hålla på! Men det var bra terapi efter skilsmässan, jag sålde i flera omgångar. 2014 flyttade jag ju från en fyra till en trerummare, ett år senare till en tvårummare och 2017 kom jag till den lilla tvåa jag har i dag på drygt 51 kvadratmeter. Så det har varit ett måste att göra sig av med saker, men det har bara varit skönt 🙂

Varit en lugn och bra dag

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Home sweet home ❤ Så sant som skrivet och sagt.
Levande ljus nu på kvällen, både inomhus och på balkongen. Läsa tidningar, skriva dagbok.

På förmiddagen – lagom med jobb, ingen stress. Har gett ut en del texter, planerat kommande tidningar.

Har också hunnit göra mycket på privat plan. Kört en tvättmaskin, hängt tvätten. Fört ut tidningar och kartong till insamlingskärlen. Allt sådant där osexigt som hör vardagen till men som MÅSTE göras.

Ibland tänker jag att jag inte har nåt intressant alls att berätta om mitt liv. Inga romanser, inget annat omvälvande häftigt.

Men den här vardagslunken är egentligen något av det bästa jag kan ha.
Jag saknar egentligen ingenting. Jag har ett jobb och jag klarar min ekonomi, tillsvidare, från månad till månad. Det är tufft att vara egenföretagare men jag har fixat det ända sedan sommaren 2016!

Jag har mina nära och kära, och jag har vänner, några riktigt nära och lojala sådana.

Om allt en dag skulle brista, om jag skulle mista det jobb jag har i dag, om jag skulle drabbas av en svår sjukdom.
Ja.. det finns en massa OM och osäkerhet i våra liv.
Men saker och ting brukar ordna sig ändå.

Jag trodde ju att jag skulle gå under totalt i maj 2014. Hur skulle jag klara mig att ens andas då HAN, mitt livs stora kärlek, lämnade mig?
Men det gick. På något vis och vänster fixade jag det.

I dag känns allt det där inte längre så dramatiskt.
Men just då som det hände var det otroligt svårt.
Jag minns hur det dröjde några veckor innan jag klarade av att berätta det för alla i min närhet. Att han hade valt en annan kvinna.

Svårigheterna i mitt liv vill jag inte glömma. Jag vill lära mig något av dem. Hela tiden växa som människa.

Tankar som handlar om sorgerna i mitt liv finns alltid där. Men de lever inte längre på ytan. Jag måste inte alltid ventilera dem, skriva om dem.

Men ibland tränger de sig på och yrkar på att förvandlas till texter.
Jag ska skriva en bok om allt det här någon gång. Men när det blir, det vet jag inte 🙂

 

Självständig

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

I samband med självständighetsdagen sitter jag ensam hemma och tittar på tv (speciellt alla sändningar som har med självständighetsdagen att göra), dekorerar pepparkakor, läser, äter nachos, skriver dagbok, planerar och städar inför ommöblering… osv.

Då slås jag plötsligt av tanken att jag har varit självständig och levt ensam, över fem och ett halvt år! Jag har överlevt skilsmässan från våren 2014, jag mår bra!

Då jag i dag städade bland olika dokument hittade jag några gamla mejl från sommaren 2014 som jag ännu inte hade raderat.

Jag blev nästan förskräckt. Kände knappt igen mig själv i texten… så ledsen och totalförstörd jag var den sommaren… 😦

Jag nedvärderade mig själv  något helt fruktansvärt, och lyfte min ex-makes nya kvinna till skyarna. Hon hade ju allt det jag saknade.

Jag raderade mejlen. De har levt ut sin tid.

Samtidigt förstår jag och förlåter mig själv. Jag tror att det var nödvändigt att jag skrev allt det jag skrev då, både via mejl, i dagbok och på bloggen.

I dag tänker jag för det mesta att jag har det bra då jag får göra som jag vill. Det finns ingen som gnäller över hur mycket jag jobbar, vad jag äter och dricker, när jag lägger mig, när jag stiger upp, när jag städar eller inte gör det, hur jag inreder mitt hem osv.

Men jag kan erkänna att jag ibland tänker att jag kanske borde bli aktiv på nån dejtingsajt igen?

För sådant som läget är nu tar ingen man kontakt med mig. Jag jobbar kanske för mycket? Men ingen flirtar med mig, ingen bjuder ut mig, ingen sms:ar eller ringer.

Tror ni att jag är en skrämmande figur för att jag är en offentlig person i en liten stad?

Vill ta kål på tysthetskulturen

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Läste gamla inlägg häromdagen och insåg att jag var mycket personlig, och även modig, 2014–2015.
Dumdristig kanske mina motståndare vill säga, men själv hävdar jag att det handlar om mod då man öppnar sig och skriver om sådant som andra också går eller har gått igenom men helst håller tyst om – för att det helt enkelt hör till vår kultur att bita ihop och visa att vi klarar oss ensamma / själva.

Tysthetskulturen frodas tyvärr fortfarande i många sammanhang.

Efter skilsmässan behövde jag skriva av mig, dela med mig – och även om jag fick mycket skit för det var det nog det enorma stödet som vann ändå. Jag insåg att jag inte var ensam, och att det fanns många som förstod hur stor sorg det var för mig då för fem år sedan att bli övergiven.

Nu har mycket vatten passerat under alla broar. Mitt liv har gått vidare. Jag har fått nya vänner, och jag har sett vilka av de ”gamla” som fortsatte stå vid min sida och som alltid trodde på mig och stöttade i alla väder.

Ibland undrar jag vart det personliga på min blogg tog vägen. Alla djupa tankar. Eller är det bara så att behovet av att dela allt med ”alla” försvann? Och varför hände det?

För jag har fortfarande rädslor och allt möjligt som jag kämpar med i livet. Sådant som jag borde skriva om för att jag vet att många andra har samma problem. Det gäller allt från lindriga panikångestattacker till tandläkarskräck.

Jag har börjat ta itu med saker. För att jag vet att inga problem försvinner om man sopar dem under mattan eller låtsas att de inte finns genom att inte prata om dem.

Så det kan nog bli en del djupare saker här igen, då och då. Allt är ju inte välpolerad yta och fasader i livet.