Igår grillade vi korv i Pias kakelugn. Jättegott och länge sedan sist. Föga anade vi då att den kvällen blev den sista tillsammans med en av hennes två hundar. Vanya hade mått dåligt flera dagar, och då en hund varken vill äta eller dricka och inte längre orkar gå…. då är dagen inne för ett av de svåraste besluten.
Vanya blev nästan femton år gammal. Otaliga är de minnen jag har från de fyra år jag känt henne. Hunden som tyckte om att titta på teve men som blev vansinnig ibland om där visades fel djur 😂❤ Hunden som alltid kom springande med svansen viftande som glad hälsning. Hunden som ännu för några veckor sedan gick och släpade på sina ”barn”, olika gosedjur av vilka en var mycket större än hon själv.
Tack för tiden jag fick tillsammans med dig Vanya och tack för att jag också fick vara med och säga farväl i dag då du tagit dina sista andetag 🙏
Ett svårt beslut för din mamma Pia, men ett beslut som inte längre kunde skjutas fram. Det är kärlek att kunna avstå från någon man älskar. Omtanke att tänka på den som har det svårt och att skjuta sina egna känslor åt sidan ❤
För ett år sedan bokade jag och en vän en stuga i Kouvola. Vi var där ett par nätter och det var jätteskönt att inte se andra människor på två dygn, att få hugga lite ved, bada bastu och ta ett dopp i sjön där vattnet kanske var runt +10 grader.
Medan vi letade efter stugor på nätet hittade vi den här. 430 euro per natt kändes ändå lite väl mycket och stugan är ämnad för större sällskap så vi hade kanske tappat bort varandra och fått gå där och hoa i ekande tomma rum.
Vi skrattade också då vi tänkte hur det skulle gå till då vi behövde beställa en taxi för att kunna åka till någon restaurang för att äta. På taxicentralen hade de säkert trott att vi var jätteberusade då vi försökte uttala namnet på stugan, ”kan vi få en taxi till AihkiNjarga?” Alternativt hade de trott att vi ringde från Nordpolen och fått svaret ”nej, alldeles för lång väg dit från Helsingfors”.
Ett annat minne väckte det här också. För det hände faktiskt en gång då jag var i finska Lappland att jag slog numret till dåtida Lovisataxin. ”Joo, nog kan vi komma” svarade en släpig röst ”men du får vänta sisådär tio timmar innan vi är framme”.
Bilden har inget med ovanstående text att göra. Men här prunkar det ännu på balkongen. Visst börjar pelargonernas blad gulna, och som ni ser så har det som var kvar av tomatplantorna tagits bort. Till höger liljorna som jag köpte för två veckor sedan. Jag visste inte att det var så kallade doftlijor, vars doft faktiskt är så stark att jag inte kunde ha blommorna inne i bostaden.
Ikväll ska jag grilla korv med Pia. Grillkorv är numera en rätt sällsynt delikatess i min vardag.
Det var för en vecka sedan som jag tyckte att träden fick sina höstfärg över en natt. Hösten är vacker med sina färger och skön då det är +14 grader och klar hög luft, gärna sol från en blå himmel. Men ibland är hösten tråkigare, med grå himmel, regn och blåst.
Många förknippar hösten med svamp- och bärplockning. Det är inget för mig. Den som läst min blogg tidigare vet att jag inte tycker om de älgflugor vi kan få på oss om vi inte skyddar oss. En enda fluga som kryper i mitt hår och äter sig in i mitt skinn skulle göra mig vansinnig, så skogsbesök – nej tack. Det finns ju svampar och bär att köpa i affärer och på torget för den som sådana vill ha 🙂
En ståtlig tall invid Plagens kiosk, som finns vid badstranden. Fint att några tallar fått stå kvar här. Vissa har staden av säkerhetsskäl tvingats ta bort under åren.
I går började jag tänka i lite djupare banor på diagnosen HSP-person (high sensitive person). Det är en diagnos som jag är ganska säker på att jag kan ge mig själv.
När jag var barn fick jag ofta höra ”du är så känslig”. Jag tror att jag hade lätt för att börja gråta och att jag ansågs vara en som gnällde och pep, jag ”pirrade eller marrade” som vi säger på östnyländska. Det betyder att någon lätt brister ut i gråt eller uppför sig gnälligt.
Det här har på olika sätt förföljt mig genom livet. Då jag upplevt att jag har mobbats i olika sammanhang, både som barn och som vuxen, har jag fått höra att jag är överkänslig och reagerar onödigt starkt på mångt och mycket. ”Ta det inte så hårt, ta det inte personligt, var inte så känslig”.
Som om det var något FEL då en människa är känslig. Som om DET var själva diagnosen. Du är överkänslig, ta ett piller och det går om!
Istället kunde vi ju fråga om det inte är ett allvarligare fel att inte förstå att det finns människor som inte är gjorda av teflon.
Det är bara att faktum att jag med åren har blivit allt känsligare. Jag är väldigt lättrörd nuförtiden, men är säker på att det har med med empati att göra än med hysteri och överkänslighet.
Som barn kunde jag inte tåla höga ljud och bråk. På ett scoutmöte blev det mycket skrik och stoj och jag minns hur jag slutligen satt där och höll händerna för mina öron.
Nuförtiden kan vissa dofter bli för mycket för mig. Vissa höga ljud likaså. Det får inte blir för stökigt, men jag klarar av att sitta på en match där det hejas och skriks, slås på trummor och används tutor. Kanske för att jag känner mig trygg i det sammanhanget?
Som en HSP-person är det är inte alltid trevligt att läsa av stämningar i ett rum där jag vet att det finns människor som inte tycker om mig. I olika chefspositioner har jag genom åren tvingats fatta en del obekväma beslut och uttrycka bestämda åsikter. I de sammanhangen har jag kanske tolkats som hård och känslolös, men jag har ofta lidit på mitt sätt då jag insett att jag inte kan vara alla till lags.
Ett dilemma ligger kanske just där. Som en HSP-person vill jag att alla ska ha det bra. Jag vill vara vänlig och snäll, jag vill lyssna och hjälpa, förstå och finnas till. Vilket ofta leder till att jag glömmer bort mina egna behov och att jag inte kan lösa alla andras problem och bära deras bördor.
Därför är jag ett lätt offer för energitjuvar och det är nog något jag får kämpa med och emot resten av mitt liv, tror jag.
Lokala konstnären Kristina Elo har målat det här kortet med Kaninen och Kråkan. Jag fick det som tackkort av en väninna och samtidigt också en flaska vin.
Måndagen har ibland ett oförtjänt dåligt rykte och därför startade jag den här utmaningen för många år sedan. Tanken är att vi i Blogglandia kan pigga upp varandra med olika glada bilder, roliga bilder, foton av blommor eller djur, vad som helst som kan sprida glädje.
För mig är rusar måndagarna ofta iväg. Jag sitter vid datorn och svarar på frågor, dels via Messenger, dels via mejl. Jag planerar tidningen, skriver texter, redigerar texter.
Vid sidan om försökte jag följa Drottning Elizabeths begravningsceremoni. Det jag såg var samtidigt värdigt och pampigt. Jag tycker att traditioner och ceremonier är viktiga, men jag vet att det också finns de som tycker att sånt här är onödigt och kostar för mycket.
Det här är väl ändå en Skyltarnas skylt? Kvalar kanske in bland de tio bästa jag hittat? Eller tja, svårt att säga då det här är den 372:a i ordningen genom åren 😀 Jag tänker inte ge mig på att rangordna dem ändå.
Men det finns många fina skyltar i gamla Borgå, där den här affären finns. Jag tror att skyltarna där inte får se ut hur som helst, de ska ha en viss stil för att alla passa ihop med varandra. Att den här rostat lite gör ingenting, tvärtom – känslan av gammalt, genuint hantverk, förhöjs.
Mera info om leksaksaffären och en webbshop finns här.
Och andra bloggare som visar skyltar hittas via BP:s blogg här.
Jag tror att det är 24:e säsongen som jag följer Lovisa Tors innebandylag. Det har varit uppförsbacke och nedförsbacke, härliga segrar och bittra förluster. Vi har spelat på högsta nivån i landet, innebandyligan, men håller nu till i Finlandsserien som är steget under division ett, även Divari kallad i Finland.
I går startade säsongen på bortaplan mot Borgålaget PSS inför en ganska stor publik, där en stor del hejade på Tor. Det räckte ändå inte till med supporterskapet denna gång, förlustsiffrorna skrevs 5–2. Tor hade mycket boll och dominerade stundtals stort, men PSS gjorde flesta målen och det är ju de som räknas. Alltid extra surt att förlorade ett ”lokalderby” mot Borgå eller mot lag från Sibbo. Men vi får ta och komma igen!
För mig också dags att ”damma av innebandykameran”. Bra belysning i en hall och möjlighet att sitta nära sargen underlättar då det gäller att få hyfsade bilder i en fartfylld sport.Systersonen, och min gudson, Conny till höger på bilden och Tors målvakt Riku Ahtiainen i bakgrunden. På fotot som finns på Nya Östis webbsajt syns JAG 🤣 En ljushårig typ med svart munskydd och svart jacka.
Om jag skulle få välja vilken ost jag köper då skulle den här finnas på min lista varje vecka. Nu fanns den en tid i K-Supermarket, ungefär som för att reta mig bara… Nu har hyllan varit tom ett par veckor och inte finns osten i någon annan affär heller. Den affär som tar in denna ost har mig som garanterad kund och då köper jag även annat än bara osten.
Hos Elisamatilda är det temat VAL som gäller denna fredag. Det har inget med politiska val att göra och jag kanske ska lämna osagt vad jag tänker om resultatet i Sveriges val. Men för att ni inte ska tro att jag tycker om SD:s politik där måste jag ju erkänna att jag tycker att resultatet är ”beklämmande och skrämmande” 😦
Vad stod du senast och valde mellan? – Brukar välja bland bröd och ostar, men favoritosten har jag dessvärre inte hittat på några veckor nu.
Hur kommer du fram till ett beslut? – Det är ju bara att välja om det finns mer än två saker och om båda inte kan väljas. Väljer det som känns mest rätt och bra och roligt för mig, om det bara går.
Hur länge velar du? – Inte länge. Jag står sällan länge och funderar och jag kollar nästan aldrig priser.
Ångrar du någonsin dina val? – O ja, det händer då och då. Kan bli impulsköp som jag ”ångrar” och ibland väljer jag bara fel och tänker efteråt att jag borde ha gjort si och så, men då är det bara att svälja förtreten.
Vad kommer du att välja härnäst? – Vilka kläder jag ska ha på mig då jag går ut.
Igår kväll firade vi Dimis födelsedag på Locale. Jag var ganska trött och orkade inte äta upp hela portionen. Men på något sätt gav kvällen mig ändå ny energi. Dimi är en vän som jag kan föra djupa diskussioner med, vi är på samma nivå. Det handlar om att ge och att få. Vi måste inte vara av samma åsikt om allt men vi kan prata om allt.
Jag har också andra vänner som jag kan prata om det mesta med. Ingen nämnd och således ingen glömd ❤ Ni är alla värdefulla på ert sätt, och ni vet vem ni är.
I dag fattade jag också beslutet om att ha ett öppet sinne. Åtminstone under just den här dagen. Våga göra även sånt du känner tveksamhet inför, sade jag till mig själv.
Dimis efterrätt pavlova.
Vissa kvällar orkar jag inte ta några telefonsamtal. I kväll har jag talat med två vänner och med min mamma, sammanlagt över en timme. Och jag blev inte trött alls. Det var bra samtal som inte sög min energi. Inte ens fastän en del av det ena samtalet handlade om tråkiga saker. Av någon anledning hade jag ork för allt möjligt i dag.
I morse kändes det som att den orken inte fanns. Men jag hade min korta förmiddagsstund med meditation och bad om krafter och sinnesro där, och en förmåga att göra en sak i taget, inte låta stressen ta över. Det funkade. Och så tror jag också att det här med att vara omgiven av många olika vänner också GER energi. De typer som slukar din energi ska du mota bort.
Jag klänger mig fast vid sommaren, som ett litet barn vid en mammas långkjol. Lämna mig inte! Vart tänker du ta vägen?
Det var i augusti den här bilden togs, då fyra från Nya Östis testade Lovisabakelsen. Här är vi på Tuhannen Tuskan Kahvila.
Fullt upp i dag med förberedelser av nästa veckas tidning och sedan ett digitalt möte. Också i morgon ett så kallat webinar, då med Posten. Så här går dagarna.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 