Solen skiner från en klarblå himmel, det är dripp och dropp och ett par plusgrader. Jag får för mig att jag ska gå till trappan som tar mig från Backgränd upp över stock och sten till Östra Åsvägen. Där började mina promenader den första oktober.
Jag tar stavarna med mig och knatar iväg längs Alexandersgatan ner till Drottninggatan. I mitt stilla sinne tänker jag att trapporna nog varken sopas, skottas eller sandas under vintern. Mellan lördag och söndag fick vi också tio centimeter snö till.
Mycket riktigt. Jag har startat från gränden där nere vid det gula huset. Här finns ännu inga trappor men några typer har ändå gått här före mig eftersom det finns en stig. Har dom klarat det ska väl även jag göra det?
Jättebra att jag här inte visste, och inte ens tänkte på, vad som väntade mig högre upp. Med stavarna som stöd, och stundvis även med räckets hjälp, hasar jag mig uppåt steg för steg. Jag borde ha räknat trappstegen, men å ena sidan såg man dem knappt, och å andra sidan krävdes full koncentration för att hålla sig på benen.
Viloplats? Ja, kanske på våren, sommaren och hösten, men nu fanns här 30–50 centimeter snö.
Halvvägs upp hade jag ändå den här utsikten, och det var värt besväret att ta sig hit.
De tre sista avsatserna uppåt. Här finns ännu räcken på bägge sidorna, men det var nog inga trappor att tala om, de hade snöat igen.
Riktigt sista biten upp fanns ett räckte endast på vänstra sidan. Det var brant och det var halt. Jag vågade inte hurra för mig själv innan jag på darrande ben hade kommit över snövallen vid gatukanten och ut på Östra Åsvägen.
På ganska svaga ben tog jag mig långsamt ner för Östra Åsvägen där det ställvis var så mycket snö att bara en bil får plats.
Jag tänkte att det nog var ett slags vansinne att göra det jag gjorde. Men jag klarade det, med lite styrka och mycket envishet. Kanske snart sex månaders daglig träning gjort sitt, även fastän jag inte tränat som en elitidrottare.
Totalt 3693 steg i dag, 21 procents aktivitet på klockan och min 163:e promenaddag på raken sedan starten i höstas 💪😎☀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Vilken serie av steg du gjort!
I dag känns det i musklerna för jag fick använda armarna också för att ta mig upp för trappan 💪😂
Jag kallar det vansinnesfärd. Tur du inte ramlade. Vackra bilder fick du som jag njuter av.
Kramar från oss
Ja, det var nog lite vansinne. Men då jag kommit halvvägs kunde jag inte ta mig ner tillbaka heller – det hade också varit vansinne 😂
Kram!
En utmanande promenad 🙂 Skönt du kom hem utan missöden och med många steg i räknaren. Trevlig söndagskväll.
Ja, det var nog lite i tuffaste laget, men upp kom jag med livet i behåll – annars hade det ju inte blivit nåt inlägg 🙂
Bra jobbat!
Man kommer långt på envishet ♡
Jovisst, men helt vettigt var det här inte 😂
Vad gäller rubriken så är svaret nog inte helt entydigt;-) Visst var det en bedrift att gå uppför denna långa trappa, men tänk vad som kunde ha hänt. Typ om du halkat och brutit en eller fler vitala delar. Tur eller det kanske var skicklighet att du inte gjorde det…
Ja, jag tänkte själv på det efteråt – om jag hade halkat… jag hade ju telefon i fickan, men den hade kunnat ramla ut, eller att jag blivit liggande så att jag inte kom åt den…
Wow, vilken strapats!
Du är verkligen ihärdig, fantastiskt.
Sköt om dig!
Tack 🙂
Om det var så vettigt vet jag inte, men det slutade ju bra ändå.
Heja dig för bedriften! Det är faktiskt oftast mycket värre att ta sig nedför än uppför, helt nya muskelgrupper gör sig påminda
Ja, så resonerade jag också – vågade inte ta mig nedför 🙂
Ojdå! Ta med spade och skotta först nästa gång?
Bra jobbat i den snön! ❄️
Jag kom ju inte med bil hit – promenerade med stavar. Men en spade hade varit bra att ha!