Elisamatildas frågor om PLANERING

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

I går glömde jag bort Fem en fredag hos Elisamatilda. Därför är det bra att man kan delta hos henne fram till och med söndag!

I går var det också fullt upp från sju på morgonen då jag gjorde de sista förberedelserna inför Zoom-mötet med Tampereen University. Jag följde sedan föreläsningarna hela dagen och klockan ett var det min och Ann-Britts tur.

Illustrerar dagens inlägg med en höstlig vy från Karlskronabulevarden i fina Lovisa ❤

Vad står på agendan idag?
– Dagen har ju redan övergått i sen eftermiddag. Jobbade två timmar i morse, känns bäst för sinnesfriden så. Sedan var jag och handlade med min mor och resten av dagen ska jag ta det lugnt med pussel, tidningar, bloggar och eventuellt nåt annat här hemma.

Vad har du fått boka om i veckan?
– Tillsvidare ingenting. Mitt schema är ofta strikt och planerat. Just den här veckan har allt gått ungefär som det skulle.

Vad vill du stryka i helgen?
– Vi talar inte om att stryka kläder? 😂 För det gör jag aldrig. Minns inte när mitt stryklod skulle ha varit framme…
Men om vi talar om att stryka nåt ur kalendern, så vet jag inte vad det blir. Något av det som är löst inskrivet på söndag stryks förmodligen.

Vad har du på planeringsstadiet?
– Följande vecka och innehållet i Nya Östis för torsdagen den 21 oktober. Ett redaktionsmöte och lite annat som mer eller mindre direkt har med NÖ att göra.

Hur planerad är du vanligtvis?
– För att jobbet och vardagen ska funka har jag alltid ett schema och tider som jag vill hålla, och tider jag förväntar mig att andra håller. Jag försöker ha luft mellan allt som skrivs in i kalendern, så att överraskningar och ändringar i tidtabellerna inte påverkar och stör mig för mycket.

Äntligen! Tacksam, glad, stolt!

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer
Nyheten som jag pantat på över ett år 🤣
Någon kanske tänker – äh, var det bara det där? Höh.

För mig och för tidningen som jag leder kändes det ändå väldigt stort att ett universitet, Tampereen yliopisto (Tampereen University, TAU) kontaktade Nya Östis för ett drygt år sedan. Först fick jag ett textmeddelande av en forskare där och ni må tro att jag tänkte att det här är nåt lurt, värsta spammet!

Men det visade sig vara seriöst och tanken var att vi kanske skulle ha kunnat åka till Tammerfors på våren och hålla vår föreläsning face to face med alla intresserade forskare, journalistikstuderande och personer som skriver doktorsavhandlingar. Men coronapandemin bidrog till att allt blev framskjutet och sedan fattades beslutet om att det här genomförs på distans via Zoom.

Nya Östis sätt att jobba är unikt. Det väcker olika frågor, beundran men också skepticism. Kan en understödsförening ge ut en tidning? Ger vi avkall på journalistiska värderingar? Vi har inga anställda, hur går det ihop?

Men något kanske NÖ gör rätt i alla fall då tidningen kommit ut under 6,5 års tid?
Det kanske finns andra sätt att producera journalistik, eller att ge ut en tidning om man inte vill kalla det traditionell journalistik?

Skriver mer om det här till torsdagens tidning, den 21 oktober.
I dag är jag bara stolt, glad, tacksam och trött ❤
Och ett stort tack går till styrelsemedlemmen Ann-Britt, på bilden till höger, som stöttat mig hela vägen och som hjälpte till vid presentationen!

Tänkvärt om torsdagar, del 5

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Det kan vara viktigt att ibland tänka på sig själv. Att först ge sig tid att gå till frissan. Borde ha gått för två veckor sedan, men bättre sent än aldrig. Och efter det att gå till Bistro Kronan och köpa en paj och till efterrätt en liten bakelse. Tog dem hem för att kunna äta här i lugn och ro lite senare på dagen.

Tänkvärt också att försöka planera dagarna så att där finns luft i kalendern, så att eventuella förskjutningar, förseningar och andra överraskningar inte skapar stress. Hela livet håller jag på mig att lära mig prioritera, delegera, skippa. Jag har ju så länge varit den duktiga flickan.

När jag ser hur mycket gratisreklam jag får och som jag direkt slänger i pappersinsamlingen, tänker ni kanske ”Varför sätter hon inte en lapp på dörren med nej-tack till sådan”?
Jo, det skulle hon annars mer än gärna göra men då det finns några enstaka gratistidningar som hon VILL ha. Tyvärr är ändå 90 procent sånt som hon inte vill ha…

Går till pappersåtervinning direkt. Tillsammans med papperstidningar som jag har läst förstås, men det finns så mycket gratisreklam jag inte vill ha! Jag vill läsa reklamerna/annonserna i de tidningar jag prenumererar på.

No time to cry

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Jag har bestämt att Daniel Craig är skyldig att göra en specialuppföljning som James Bond, tillägnad bara och endast mig. Filmen ska heta No time to cry.

Jag vill inte avslöja något om handlingen i No time to die här.
Det ska man ju inte göra i recensioner av filmer heller. Och det här är definitivt ingen filmrecension.

Men jag gav mig själv lite ledighet igår på eftermiddagen. Jag trodde jag skulle få sitta ensam i salongen, för vem kommer och tittar på en film klockan 15 en måndagseftermiddag i lilla Lovisa? Men tji fick jag. Tvingades dela Daniel med minst femtio andra personer! Filmen har redan gått långt över en vecka här men fulla och halvfulla salonger tycks den dra ändå. Fint!

Ja, vad ska jag skriva? Två och en halv timme lång är filmen. Stundvis brutal och med mycket action. Jag hoppade högt i bänken flera gånger. Jag blir alltid lika skrämd då det varit tyst en stund och sedan smäller det 🤣

Sorgligt och vemodigt var det också, inte minst för att det var Craigs sista rulle som James Bond. Men här fanns allt som ska finnas i en Bond-film. Spänning och kärlek, och faktiskt också flera fantastiska manicker som räddade Bond ur kinkiga situationer. Biljakter, motorcyklar, helikoptrar. Korta on-liners, den fina och torra brittiska humorn som jag älskar. Att Bond sa så mycket mer än i många tidigare Bond-filmer sammanlagt och så mycket om sina känslor – kan någon som jag älska något mer än det ❤ ?

Kort sagt, en ruskigt bra film med många bra skådespelare!

Glad måndag! 11-10-2021

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Känner att jobbpressen lättat något. Det är ju bara så att ibland har vi väldigt mycket omkring oss. Då är det viktigt att själv kunna sätta gränser och ännu viktigare just därför att vi är många som jobbar hemifrån, hela tiden på distans. Då är man rätt ensam. Därmed inte sagt att ingen arbetsgemenskap finns, men det finns ingen som direkt ser dig och hur du låter dig slukas helt av jobbet.

En detaljstudie från nyaste pusslet. Comicserien gäller fortfarande, men detta är inte Jan van Haasteren. Har dock ännu ett nytt av honom på lager 😀
Pusslen får mig att koppla av, rejält. Så därför fortsätter jag med dem så länge det känns meningsfullt.
Och här en närstudie av pusslet som blev klart förra veckan.

Nu känns det som att pusslet med det där ”hemliga projektet” också börjar bli klart. I lördags jobbade jag och en kollega fem timmar för att få presentationen klar. Ännu återstår en del finlir, men snart, snart ska allt vara klart.

Livet är ett pussel. Ibland faller bitarna på plats hur lätt som helst. Ibland får vi leta efter bitarna som saknas. Någon gång kan en bit försvinna och då är det definitivt något som fattas oss, men det går att leva vidare även efter det ❤

Lovisavyer, kärnkraftverket

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

Såsom ur förra inlägget framgick knäppte vi en del bilder till tidningens arkiv på den här platsen i torsdags. I Lovisa finns ett kärnkraftverk som ligger på Hästholmen och som drivs av bolaget Fortum.

En miljökonsekvensbedömning är under arbete med tanke på förlängt tillstånd för drift. Då den första enheten av två började användas var jag femton år gammal. Bygget hade ju ändå pågått många år innan. Jag minns att jag var lite orolig då eftersom det talades mycket om evakueringsplaner, det vill säga hur befolkningen skulle gå till väga om en olycka skedde. Jag såg mig hoppa på en buss vid torget med få ägodelar i en kappsäck. För det var med buss vi skulle evakueras på den tiden.

Allt har gått bra under alla de år kraftverket funnits. Otaliga är de personer ur bekantskapskretsen som jobbar och som har jobbat där. Otaliga är också de spaltmillimetrar vi journalister skrivit om kraftverket.

Jag hoppas att det välskötta verket får tilläggstid. Alla gillar inte kärnkraft, men jag har inget emot den.

Spännande dagar

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Den här bilden tog jag i torsdags i närheten av kärnkraftverket i Lovisa då vi hade en liten fotosession för Nya Östis där. Det är en holme som inte ligger långt från kraftverket. Jag gillar kontrasterna, solen som inte direkt syns på bilden, molnen, och den kalla blåsten som är svår att förmedla i ett foto.

Bilden får symbolisera de spännande dagar jag har framför mig.

Över ett och ett halvt år har jag försökt hålla ett stundande projekt helt för mig själv. Jag har vågat involvera endast några få personer i skeendena och idag ska de sista förberedelserna göras.

Jag är nu så pass nära målet att jag vågar säga att jag efter den 15 oktober här på bloggen kan berätta vad det handlar om. Det är något jag känner stor stolthet över.

Varför detta hemlighetsmakeri?

Jo… för att jag genom åren lärt mig att sådant jag ser fram emot, ofta ivrigt som ett litet barn – kan sabbas av utomstående som inte delar min entusiasm.